De senaste veckorna har varit en jävla resa genom fulhetsträsket. Jag är tjock, har fettig hy, är finnig (vissa är blodfyllda och därför hel röda), har flygigt äckligt hår och gud vet allt. Det är fruktansvärt varmt och jag svettas hela tiden. Jag kollar mig själv i spegel (svårt att undvika när man har en vägg täckt av speglar mitt emot sängen) och tänker att herregud, så jag ser ut.
Men det sköna är att jag faktiskt inte bryr mig sådär jättemycket. Det är klart att det är roligare att känna sig snygg, men jag är medveten om att jag kommer att göra det någon gång snart och känner inte att det är kört med min dag om jag ser lite risig ut.
Detta att inte låta hela ens humör stå och falla med hur man tycker att man ser ut borde vara en självklarhet. Samtidigt är det många kvinnor som anger sig tillfälligt upplevda fulhet som ett hinder för en massa saker, då främst välbefinnande. Det är en sak att vilja förändra sitt utseende typ genom att gå ner i vikt, en annan att låta toppar och dalar i ens utseende avgöra allt annat i ens liv.
jag är i samma fas som du, har haft en sjukt stressig period på jobbet med en ministerdelegation och varit tvungen att vara på tusen ställen samtidigt. jag har käkat kasst sovit dåligt stressat och har tovigt hår, flammig hy, trög mage och svullna fötter och svettats floder och har inte heller alls brytt mig. trots att jag är extremt utseendefixerad och värderar mig mkt efter vad andra tycker om mig. det har varit så befriande att släppa sånt, för jag har enbart fokuserat på att vara kompetent och göra ett bra jobb. visst är väl det prestationsångest istället för uteendeångest, men ändå så skönt att veta att man ser för jävlig ut med svettdroppar på näsan och svullet ansikte men det spelar ingen roll för man har viktigare saker att tänka på. det enda jag längtar efter är att få vara sund igen, sova ut, träna, äta saker som inte gör magen till en ballong.
Så skönt att slippa bry sig så mycket om det och kunna bry sig om annat.