Fulhetsträsket.

De senaste veckorna har varit en jävla resa genom fulhetsträsket. Jag är tjock, har fettig hy, är finnig (vissa är blodfyllda och därför hel röda), har flygigt äckligt hår och gud vet allt. Det är fruktansvärt varmt och jag svettas hela tiden. Jag kollar mig själv i spegel (svårt att undvika när man har en vägg täckt av speglar mitt emot sängen) och tänker att herregud, så jag ser ut.

Men det sköna är att jag faktiskt inte bryr mig sådär jättemycket. Det är klart att det är roligare att känna sig snygg, men jag är medveten om att jag kommer att göra det någon gång snart och känner inte att det är kört med min dag om jag ser lite risig ut.

Detta att inte låta hela ens humör stå och falla med hur man tycker att man ser ut borde vara en självklarhet. Samtidigt är det många kvinnor som anger sig tillfälligt upplevda fulhet som ett hinder för en massa saker, då främst välbefinnande. Det är en sak att vilja förändra sitt utseende typ genom att gå ner i vikt, en annan att låta toppar och dalar i ens utseende avgöra allt annat i ens liv.

Kan man inte bara få vara ful men bra på tusen andra saker.

De här två var skitbra inlägg om fulhet tycker jag. Jag kan bli otroligt irriterad på människor som in i döden måste förneka att fulhet finns, att allt är subjektivt. Visst har folk lite olika preferenser men generellt kan man ändå tala om vissa drag som det stora flertalet finner mer attraktivt. Och ja, det som spelar roll är personligheten och visst lyser det igenom om en människa beter sig bra mot sina medmänniskor, men en vacker själ kommer aldrig att förvandla en riktigt ful människa till en vacker. Sen lyckas man för det mesta bortse från fula drag hos personer man är kär i eller känt länge och se det fina istället, men jag har i alla fall minst en gammal vän som jag tyckte var otroligt ful under hela vår vänskap. Nej, fult och snyggt finns och det vet alla. Alla lägger värderingar i olika utseenden, alla har vissa drag de attraheras av och andra drag de ogillar. Det enda sättet vi kan komma ifrån det är att lyfta upp andra egenskaper, inte genom att ständigt intala oss själva och vår omgivning att alla fula personer visst är skitsöta. Tänk om man bara kunde få säga: ”jag är ful, men jag har andra egenskaper som gör mig till en bra människa” utan att någon ska komma och ba: ”men neeeeei, inte är du ful, du är världens sötaste lilla troll”. Vad fan, om man agerar som om det vore jordens undergång att en människa inte gillar sitt eget utseende så är det klart att de etableras som den viktigaste egenskapen. För det är helt okej att säga andra negativa saker om sig själv, att man inte är så bra på svenska eller att man är ganska otrevlig, men om man säger att man är ful, då ska man motbevisas in i döden.