Etikett: privatliv

Jag har aldrig fått ha något privatliv.

En man skrev till mig något i stil med att han inte skulle vilja leva i ett samhälle utan privatliv, apropå min kritik av uppdelningen av samhället i olika sfärer (privat, politisk, ekonomisk).

Det en menar när en säger att det personliga är politiskt är INTE att ”privatlivet” ska vara underlagt någon slags detaljtstyrning från statens sida. Det en menar är att även det som sker i den privata sfären har en politisk karaktär. Politiska är alla relationer som handlar om makt, och således är också relationerna i privatlivet politiska. Att de är politiska betyder emellertid inte att ”politiker” ska göra något åt dem (herregud, vad för slags idiot är en om en tror att politiker ska kunna lösa något sådant). Däremot handlar det om att se saker som sker där som en del av samhället och dess strukturer i stort.

Jag tänker också på det här med vem som skyddas av privatlivets helgd. Kvinnor skyddas inte i särskilt hög grad av detta, snarare tvärtom. Den privata sfären har snarare en negativ effekt för oss; den gör oss avslöjningsbara. Det skapar en grogrund för spekulationer i våra relationer, våra kroppar och så vidare och så vidare. Detta uppkommer just för att det är privat, det är först när det anses vara hemligt som ett avslöjande kan göras. Och framförallt; varje avslöjande kan säljas in som någon sensationellt och unikt, trots att det är saker och ting som pågår bakom alla lyckta dörrar. Hon fick ett missfall, hon har ätstörningar, hon har relationsproblem och så vidare och så vidare, som om det inte gällde alla. Eftersom det privata är just privat så finns det ett intresse för att spekulera i det. Vi törstar efter skvaller, efter information om andras privatliv. Vi jämför med vår egen situation, känner oss kanske stärkta av att någon annan har det sämre, trots att vi alla slavar under samma norm och samma förtryck.

I ett samhälle där så mycket hålls privat blir varje liten detalj ett föremål för spekulation och skvaller. När alla försöker upprätthålla en fasad så blir minsta spricka något stort. Allting handlar om att inte vara den som avslöjas först eller värst. Eftersom det primärt är kvinnors ansvar att hålla ihop familjen och liknande så hamnar ofta skulden för det som sker i privatlivet på just kvinnan. Det är kvinnans oförmåga som avslöjas, inte mannens. Det är hon som får bära skammen.

För mig har det så kallade ”privatlivet” snarare varit en källa till oro. Jag har velat hålla saker och ting hemligt trots att det egentligen inte är något jag borde skämmas för. När jag har börjat förändra min syn på mitt privatliv har det emellertid blivit enklare. I och med att jag har börjat skriva och prata mer om sex, relationer och så vidare så har jag tagit kontroll över mitt privatliv. Jag kan välja vad jag ska avslöja och när, under vilka premisser och så vidare. Jag kan sätta det i en politisk kontext, skapa en särskilt förståelse kring händelserna. Och vad mer; jag har förstått att jag inte är ensam om mina erfarenheter, och detta är något som verkligen fått skammen att släppa.

Eftersom mannen lever sitt liv i offentligheten blir den privata sfären för honom en tillflyktsort. Där är han överordnad och har makt, även om han är underordnad ute i resten av samhället. Han blir omhändertagen och får vila upp sig. Så är det inte för kvinnor. Kvinnor blir kontrollerade och dömda även i den privata sfären, till och med kanske främst i den privata sfären. Våra privatliv anses mycket viktigare för vår identitet och vårt värde i samhället än mäns privatliv. Eftersom kvinnor främst förverkligar sig själva inom den privata sfären så blir det aldrig något andningshål, ingen tillflyktsort.

Jag skulle hemskt gärna vilja ha privatliv, jag tycker det verkar jätteskönt, men den privata sfären har inget med privatliv för mig att göra. Jag känner mig mer skyddad i sammanhang där jag kan tala om mina erfarenheter och känslor inför detta på mina egna villkor utan att bli dömd. Privatliv för mig är ett väldigt främmande koncept. Visst finns det saker i mitt liv som andra inte känner till, men det gör inte att det är skyddat från samhället för det. Jag har ju internaliserat de patriarkala normerna och bedömer mig själv utifrån dem. Jag kan inte och har aldrig kunnat tänka att detta är privat, det är min ensam och jag gör vad som faller mig in, såsom mäns tycks kunna göra. Jag har aldrig kunnat tänka att det finns aspekter av mitt liv som inte skulle vara relevanta ur ett större perspektiv. Mitt sätt att se på mina själv har alltid varit att mina känslor, min kropp, min sexualitet är en handelsvara som är upp till någon annan att bedöma. Det har aldrig fått vara mitt eget.

Hur pojkar blir till män och ”privatliv”.

Idag var jag på stranden och bevittnade följande: en man hetsar sin son, som är kanske 5 år gammal, att hoppa från bryggan trots att han inte ville. Han kallade bland annat sonen för ”fegis”. När jag gick förbi så sade jag åt sonen att han inte behövde göra något han inte ville, vilket såklart upprörde pappan eftersom jag pratade med ”hans son” och att jag skulle låta honom ”uppfostra sitt barn ifred”.

Detta visar på två väldigt patriarkala grejer:

  1. Hur pojkar görs till män genom faderskap. Genom att pracka på sin son idéer om hur en man ska vara, i detta fall att en inte ska vara en fegis, så lär sig sonen hur han ska vara för att bli ”man”. Grundläggande är att sonen förnekas rätten att fatta sina egna beslut kring sitt liv, uppmanas till att inte känna in sina egna gränser och så vidare. Detta leder sannolikt till att han kommer växa upp med idén om att han måste tvinga sig till att göra saker mot sin vilja för att bli en Riktig Man.wpid-img_20140728_135107.jpg
  2. Idén om rätten till privatliv och familjen som egendom. Att bli så oerhört upprörd över att någon utomstående direkt tilltalar en annan människa, i det här fallet ens barn, är ett kräva ensamt inflytande över barnets liv. Jag var helt ointresserad av att prata med pappan, jag ville bara förmedla till sonen att det är okej att inte göra saker en inte vill.

Det har pågått en del diskussioner om att lägga sig i andra uppfostran på sista tiden, och jag tycker att det finns två olika sätt en kan lägga sig i uppfostran på, antingen från ett barnperspektiv eller utifrån ett perspektiv som bygger på att barn ska socialiseras in i samhällets värderingar på bästa möjliga sätt.

När jag har åsikter om folks uppfostran så har jag det utifrån ett barnperspektiv. Det jag ser i en sådan situation som beskrivs är att en människa har makt över en annan och utsätter denna för våld. Det spelar i mina ögon föga roll huruvida de har en familjerelation eller inte, om jag ser någon bli utsatt så brukar jag säga något. Jag tycker att detta skiljer sig väldigt mycket från att till exempel tycka att barn i ens närhet ska vara tysta och välartade och mena på att det handlar om bristande uppfostran om de inte är det. Det är en fråga om att försöka korrigera barnets beteende genom föräldrarna, vilket skiljer sig från att ha åsikter om hur föräldrar behandlar sina barn.

Generellt anses det vara mindre okej att ”lägga sig i” hur föräldrar behandlar sina barn än hur människor som inte har någon familjerelation behandlar varandra. Detta bygger på en patriarkal idé om att familjen ska vara var och ens (ofta en mans) ensak att bestämma över. Detta är såklart mycket praktiskt med tanke på att mycket patriarkalt förtryck och insocialisering i patriarkala strukturer äger rum just inom familjen. Inom familjen är barn i regel rättslösa, de är i praktiken sina föräldrars egendom.

Föräldrar tycker ofta att de har rätt att oinskränkt härska i sina barns liv, och de har också ett ganska stort utrymme för att göra just detta såväl materiellt som juridiskt.

Jag tycker att det är viktigt att lägga sig i när en ser någon bli illa behandlad, oavsett om det är inom familjen eller inte. Kanske är det rentav ännu viktigare att göra det när det sker inom familjen eftersom det finns så mycket föreställningar om att förtrycket som äger rum där, främst förtrycket av barn, är legitimt. Barn är helt enkelt oerhört utelämnade åt sina föräldrar såväl socialt som materiellt.

Mitt värde avgörs av om jag kan tillfredsställa en man.

På sista tiden har jag känt så oerhört mycket skuld. Skuld för att jag är sjukt och inte orkar varken plugga eller hålla på med den politiska aktivism som behövs så mycket. Skuld för att jag inte orkar skriva alla de texter som behöver skrivas. Skuld för att jag inta orkar svara på mejl och kommentarer som jag egentligen vill.

Men jag har också börjat känna mer skuld i mitt privatliv (i brist på bättre ord, det personliga är politiskt och så vidare), framförallt inför min partner. De senaste veckorna har präglats av mycket ångest, och denna har i sin tur utlöst skuld och skam över att jag inte lyckas vara Den Perfekta Flickvännen, som i sin tur har skapat ännu mer ångest. Den onda ångest/skuld/skam-spiralen är i full gång helt enkelt.

Jag har varit i den här situationen förut, men då var det med betydligt mycket mindre analys av läget. Då trodde jag att det faktiskt skulle kunna hjälpa om jag bara hatade min ångest tillräckligt mycket, även om det såklart var just självhat som drog igång den.

Men det är ändå så himla svårt att komma ifrån den här skulden, även om jag förstår hur den fungerar bättre nu. Jag vill liksom aldrig vara till en belastning i mina kärleksrelationer. Så fort jag känner att jag kräver ”för mycket”, det vill säga typ känslomässigt stöd och tröst, så får jag extremt dåligt samvete. Detta trots att jag är brutalt medveten om hur otroligt mycket känslomässigt arbete jag utfört i relationen.

Jag fascineras också mycket av hur dåligt samvete jag kan ha för att jag inte utför tillräckligt mycket hushållsarbete, även om det helt uppenbart är jag som utför mest och dessutom har det övergripande ansvaret för att saker och ting blir gjorda. När jag för några dagar sedan bad min partner att tvätta efter att själv, och på eget initiativ, ha tagit minst tre tvättar på raken så fick jag dåligt jävla samvete för att han fick göra det.

Jag har funderat en del på hur detta kommer sig, och jag tror att det har att göra med uttalade och outtalade behov. Kvinnor tränas i mycket högre grad att leva sig in i andra människors situation, något som män knappt tränas in i alls. När kvinnor och män ingår i relationer så tar detta sig uttryck i att kvinnor känner av mäns behov och tillfredsställer dem utan att de behöver uttrycka dem, medan kvinnor i mycket högre grad behöver uttrycka sina behov.

Detta leder till en situation där kvinnan framstår som krävande, eftersom det är hon som uttalar sina krav. Mannen framstår som okomplicerad och okrävande. En riktigt skön snubbe, helt enkelt. Det kan till och med vara så att de framstår som att kvinnans behov tillfredsställs när hon försöker tillfredsställa mannens behov, till exempel genom att prata om hans känslor. Vet flera män som BEKLAGAT sig över att deras kvinnliga partners är så himla jobbiga när de försöker inhämta information om deras känsloliv. Liksom: ”prata om känslor, vad är det för trams”, helt utan att erkänna att det faktiskt finns ett behov av detta och att det är kvinnan som ser till att det blir tillfredsställt.

Jag tänker att detta går att applicera till viss del på hushållsarbetet också. Eftersom jag har det övergripande ansvaret blir det jag som säger till när något behöver utföras, vilket gör att det framstår som att jag ”bestämmer”. I själva verket är det givetvis inte så, utan det är snarare så att jag utför planeringsarbetet. Min partner får avlastning eftersom han inte behöver bry sig om att tänka på när saker ska utföras. Men faktum kvarstår att det blir jag som uttrycker behovet, det blir jag som ställer kraven, vilket gör att jag uppfattar mig själv som tjatig och bossig, vilket är en ganska obekväm självbild. Patriarkatet har ju liksom lärt mig att hata bossiga kvinnor.

Men ja, det är svårt att komma undan det här. Trots att jag är medveten om vad som händer så känner jag så jävla mycket skuld så fort jag inte kan ta det ansvar för relationen och hemmet jag brukar vara kapabel till. Trots att jag har gjort merparten av det känslomässiga arbetet och hushållsarbetet under det dryga år vi har varit tillsammans så kan jag inte stå ut med tanken på att han skulle göra mer, eller ens att vi skulle göra lika mycket. Så jävla inpräntat är det i mig att mitt värde som människa avgörs av min förmåga att tillfredsställa en man.

Objektivisters grandiosa självbild.

Denna serie av Liv Strömquist är kul, även om jag kan bli lite matt på hur Ayn Rands privatliv alltid tas upp när hon diskuteras. Nu brukar förvisso Strömquist dissekera även den manliga personer hon kritiserats privatliv, men generellt tycker jag mig se att man oftare tar upp privatlivet i fråga om Rand än när man talar om hennes manliga ”kollegor”.

Vad som dock är sanslöst roligt är beskrivningen av plotten i Rands stora epos Och världen skälvde som har fått mången person att bli objektivist. Den lyder nämligen, enligt Strömquist, som följer:

Detta är så fantastiskt roligt av flera olika skäl. Dels så är det ju himla skoj att dessa personer allvarligt tror att det är såhär världen är beskaffad, att den liksom bärs upp av dessa personer. Visst, det skulle vara ett stort problem om alla med högre utbildning försvann men det är inte det boken verkar beskriva, utan det handlar liksom om en väldigt lite grupp personer, eliten. Kanske de 1 % som åsyftas i wallstreetprotesterna? Som om inte världen skulle klara sig utan dem. Herregud.

Men det roligaste med detta är att de personer som blivit objektivister på grund av denna bok alltså, högst troligen, identifierar sig själva med denna ”elit”. Liksom går omkring i en bild av sig själva som övermänniskor som blir neddragna av det stora smutsiga kollektivet. Och det, det är fan humor.

Jaja, man kan väl vara objektivist även om man tror sig ingå en det stora kollektivet som drar ner dessa övermänniskor, men jag tror nog att det är undantag snarare än regel.

Att vara privat.

Det finns ett uttryck som går ”var personlig, men aldrig privat” som man hör ganska ofta när det talas om bloggar. Gud vad jag stör mig på det här uttrycket.

Det är är privat är väl per defintion det jag inte vill att människor ska veta, alltså det jag vill hålla privat. När man inte vill berätta om något säger man ju ”nej, det är privat” men man går ju inte omkring och säger att saker och ting man berättar om är privata om det inte är för ens närmaste vän.

Mycket av det jag skriver om skulle säkert uppfattas som alltför privat av ett flertal, men för mig är det inte det i och med att jag är villig att berätta om det. Sedan kan det alltid ske att någon man helst inte vill ska läsa trillar över bloggen, men det är en risk jag tar eftersom jag finner det så tillfredsställande att skriva om det jag skriver om.

Vad jag också tycker är störande är alla bloggare som gör en väldigt stor grej av vad det inte skriver om på olika sätt. Typ skriver inlägg om att ”jag skriver inte om mitt sexliv”. Jaha? Varför inte bara skita i att skriva om det då? Varför måste man göra läsarna medvetna om var man drar gränsen.

Jag drar också gränser vid vissa saker. Det är självklart, det gör alla människor. Men jag skriver inte inlägg om att ”här drar jag gränsen”. Jag bara skiter i att skriva om de sakerna, inga konstigheter.

Dessutom fattar jag inte grejen med att dra fasta gränser. Kan man inte bara skriva det som känns bra och relevant då, måste man på förhand bestämma sig? Det är väl onödigt att begränsa sig, det är väl något man tar som det kommer. Jag är glad att jag inte har satt upp några definitiva gränser eftersom jag är mer bekväm med att skriva om det mes nu än jag var när jag startade bloggen. Om jag hade satt upp gränser efter vad jag tyckte då hade det säkert blivit svårare när jag skulle passera dem.

Jag vill också påpeka att jag aldrig, seriöst aldrig, har fått påhopp för det jag skriver som är privat. Och jag kan ändå vara väldigt utlämnande. Sätt detta i kontext med att Engla, som är sjukt snål med detaljer ur sitt privatliv, får skitmycket påhopp. Detaljer ur privatlivet behöver inte göra en sårbar.

Mänskliga rättigheter kan inte villkorliggöras.

I EU-konventionen står det att alla medborgare ska ha rätt till en massa saker, bland annat att utöva sin religion. När burkaförbud kommer på tal tycker många att man inte behöver ha burka för att utöva sig religion, vissa menar att burka är en kulturell symbol och inte en religiös och att den därför inte bör respekteras i samma utsträckning, vissa menar att burka är ett så starkt förtryck för andra saker vi tror på, som jämställdhet, att rätten att bära den kan ställas under nyttan av att inte ha den i samhället.

Det är också ett brott mot de mänskliga rättigheterna att utesluta Sd-anhängare från facket, ty facket är ingen vanligt organisation där man kan välja lite hursomhelst vilka man vill ha med, fackföreningar är tvärtom en av grundpelarna i demokratin som den ser ut idag. På samma sätt som man som brevbärare inte kan vägra dela ut Sd:s reklam, eller som valarbetare inte kan välja att diskriminera dem valsedlar man inte gillar, så kan inte facket strunta i att ge folk med vissa åsikter sitt skydd på arbetsplatsen.

De flesta är vid frågan ”tycker du vi ska ha yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och församlingsfrihet?” rörande överens om att det är precis så det ska vara, att friheterna ska finnas alltså. Problemet verkar ligga i hur man definierar dessa friheter. Många tycker att de som önskar böra bruka måste prioritera, alltså välja mellan att antingen utöva sin religion eller ta del av en förmån som vi har medborgerlig rätt till att ta del av.

Religionsfrihet eller åsiktsfrihet ska inte tolkas som rätten att vara troende eller ha en åsikt inom hemmets väggar eller tillsammans med andra likasinnade, ty det är en rättighet som dels redan faller in under rätten till privatliv och om religions- eller åsiktsfriheten skulle innebära endast det så skulle den vara totalt överflödig. Religionsfrihet bör snarare tolkas som rätten att utöva sin religion var och när som helst (givetvis utan att skada andra eller störa den allmänna ordningen, som man till exempel hade gjort med böneutrop fem gånger om dagen) utan att för den sakens skull bli uteslutet ur sammanhang som annars är våran rätt att delta i. Skolan är ett sådant sammanhang och därför kränker burkaförbudet religionsfriheten.

Om man tycker att burkaförbud är okej för att folk ändå kan välja om de ska gå i skolan eller ej (inte grundskolan, men vad jag vet så finns det inte en enda niondeklassare som har burka) har man missförstått konceptet frihet och demokrati. Vi är alla fria om vi väljer att stå utanför samhället, om jag önskar springa omkring i skogen så kan jag göra det och vara fri att bära burka när jag gör det (inte riktigt kanske, men ni fattar poängen). Friheter ska inte diktera vad vi är fria att göra om vi verkligen verkligen ger upp allt annat till förmån för det, friheter ska diktera vad vi får göra samtidigt som vi ingår i samhället med alla dess fördelar. Om man skulle utgå från något annat så skulle dessa friheter inte vara något värda.

Hur man än vrider och vänder på burkaförbud i vilket sammanhang som helst (utom när man av andra skäl är tvungen att kunna identifieras, som på banken eller i domstol) så strider det emot FN:s och EU:s konvention kring mänskliga rättigheter och därmed mot två skrivelser som är sjukt högt respekterade och anses ha ett stort politiskt inflytande och ofta åberopas som argument när man debatterar. Att urholka de mänskliga rättigheterna och få frihet till X att betyda vad jag har rätt till att göra i min ensamhet eller på bekostnad av att delta i förbund och förmåner som är av samhället givna är mycket farligt, för det leder till att mänskliga rättigheter inte betyder något alls. Dessa rättigheter ska inte vara möjliga att kompromissa bort, i sådana fall hade de knappast varit rättigheter vi talade om.

”Politiker är ju också människor”.

Angående Otto Littorins avgång, folk som ba: ”politiker är ju också människor”. Ja, men man ska fan tåla lite stryk av media om man nu har valt att göra politisk karriär, för det är ju inget som bara ”händer”, det är något man kämpar ganska hårt för. Privatliv säger ju dessutom en del om en person, och dessutom om man nu har begått ett brott som ens parti har utmålat som typ det värsta och mest moraliskt depraverade en människa kan göra.

Nu tycker förvisso inte jag att brottet i sig är något att orda om, men om det nu är sant (vilket jag antar att det är med tanke på omständigheterna) så tycker jag att man som politiker borde stå upp för de värderingar man uppenbarligen har.

Att vara politiker är inte bara att ta beslut och annat trams, det är även att upplåta sitt privatliv till allmän beskådan på gott och ont, något annat måste man vara jävligt illusionerad för att tro.