pojkar – Fanny Åström

Kampen för kvinnors rättigheter är också kampen för pojkars rättigheter.

Läser just nu om barnperspektiv när det kommer till mäns våld mot kvinnor, vilket är både sorgligt och intressant. Det finns ju en slags ideologi i Sverige som bygger på ”barns rätt till båda sina föräldrar”, men som i själva verket handlar om mäns rätt till sina barn. I litteraturen jag läser så beskriver barn själva hur de har bemötts av utredare på socialtjänsten, och vissa upplever att de har blivit pressade till umgänge med fadern trots att de själva sagt att de inte vill.

Det finns en slags generell ideologi att barn på något sätt skulle behöva ha en pappa i sitt liv, och att detta behov är så starkt att det är viktigare än barnets behov av skydd från en individ som är bevisligen våldsam och som barnet uttryckligen inte vill ha någon kontakt med. Pappan som idé blir viktigare än den faktiska relation som barnet har med sin faktiska pappa.

En annan intressant aspekt är att ingen tvingar frånvarande pappor till umgänge med sina barn. En kan ju tydligen inte tvinga vuxna till saker, men att tvinga barn till saker de inte vill är tydligen helt acceptabelt. Det handlar, som alltid, om mäns rättigheter. Om pappan vill ha kontakt med barnet så ska han få det, vill han inte det så ska även detta respekteras. Vad barnet vill och behöver är aldrig det centrala, det centrala är vad pappan anser sig ha rätt till.

Feminister anklagas ju ibland av antifeminister för att skada pojkar genom att uttrycka manshat, men det som fäder utsätter sina söner för när de misshandlar dem eller deras mödrar hamnar sällan i fokus. Kanske för att antifeminister inte bryr sig särskilt mycket om pojkars rättigheter utan om vuxna mäns rättigheter. I det feministiska perspektivet finns det ju ofta ett tydligt barnfokus, då vi är väl medvetna om att mäns makt, framförallt i familjen, inte bara drabbar kvinnor utan även barn hårt.

Det skadar barn att växa upp i hierarkiska kärnfamiljer, där de får se mäns dagliga utövande av makt över kvinnor också ofta även används som ett verktyg i detta maktutövande, inte sällan även efter föräldrarnas separation. Män upprätthåller sin kontroll över kvinnor med hjälp av barnen, både under pågående relation där kvinnan ofta tvekar inför att lämna situationen eftersom det kan göra det svårare för henne att skydda barnet från mannens våld, men också efteråt genom utdragna vårdnadstvister, att vägra skriva under papper för att barnet ska få stöd eller att använda barnet som budbärare. Detta är såklart en djupt destruktiv situation för barnet.

Att kämpa för kvinnors rättigheter är även kampen för barns, och således även pojkars, rättigheter. Pojkars rättighet att få växa upp i ett hem fritt från våld och förtryck, att slippa användas som en spelpjäs i fäders utövande av makt och kontroll över kvinnor. Detta rättighet är så mycket viktigare än vuxna mäns rätt att få tillgång till sina barn.

Att göra män passiva.

Tänkte på denna gruvligt irriterande ”boy will be boys”-mentalitet som finns, det vill säga hur pojkars övertramp ständigt ursäktas med att de är pojkar och pojkar är så. Istället förväntas flickor ta ansvar.

Det är ju så att människor lär sig sk ”sociala koder” när de växer upp, typ att förhålla sig till andra integritet, gränser och så vidare. Det är inte så konstigt att allting inte blir rätt från börja, det är bara att försöka igen! *ler entreprenör* Detta accepteras i regel, men av någon anledning så ska pojkar inte lära sig detta när det kommer till hur de ska bete sig mot flickor. Märkligt!

Jag tänker att detta också leder till något hos äldre män, nämligen en oförmåga att acceptera att en kan göra fel. Jag tycker mig ofta se detta när jag konfronterar män med sina misstag. De blir liksom förlamade, de kan inte ta till sig att ”okej, det där var inte okej att göra, då slutar jag”, utan de hamnar direkt i försvarsposition. Om en ändå står på sig och förklarar att en inte accepterar vad de nu gjorde så blir resultatet sällan faktisk förändring utan snarare något slags martyraktigt ”jaja jag är väl dum/dålig/oförbätterlig”.

Jag tänker att detta hänger ihop med att en liksom aldrig fått träna sig i att hantera sina misstag, en har aldrig riktigt funderat på att en skulle kunna förändra sitt sätt att vara mot andra människor, vilket inte är så konstigt med tanke på att det liksom inte heller avkrävs en.

Genom att hela tiden behandla pojkar och män som om de var oförmögna till förändring så blir de också det. Till slut orkar ingen ens påpeka när de gör fel eftersom de ändå inte kommer göra något åt det, eftersom de har accepterat sin passivitet så till den milda grad.

Problemet är att de kommer undan med det även i vuxen ålder. Ingen skulle acceptera en kvinnas snedsteg på det viset, hon skulle bli ensam. Handlingsutrymmet för män är så mycket större. Deras tillkortakommanden kanske rentav väcker sympati, gör att kvinnor är med dem för att de ju inte skulle klara sig annars, indoktrinerade som många av oss är i idén om att syftet med våra liv är att ta hand om män.

Hur pojkar blir till män och ”privatliv”.

Idag var jag på stranden och bevittnade följande: en man hetsar sin son, som är kanske 5 år gammal, att hoppa från bryggan trots att han inte ville. Han kallade bland annat sonen för ”fegis”. När jag gick förbi så sade jag åt sonen att han inte behövde göra något han inte ville, vilket såklart upprörde pappan eftersom jag pratade med ”hans son” och att jag skulle låta honom ”uppfostra sitt barn ifred”.

Detta visar på två väldigt patriarkala grejer:

Hur pojkar görs till män genom faderskap. Genom att pracka på sin son idéer om hur en man ska vara, i detta fall att en inte ska vara en fegis, så lär sig sonen hur han ska vara för att bli ”man”. Grundläggande är att sonen förnekas rätten att fatta sina egna beslut kring sitt liv, uppmanas till att inte känna in sina egna gränser och så vidare. Detta leder sannolikt till att han kommer växa upp med idén om att han måste tvinga sig till att göra saker mot sin vilja för att bli en Riktig Man.
Idén om rätten till privatliv och familjen som egendom. Att bli så oerhört upprörd över att någon utomstående direkt tilltalar en annan människa, i det här fallet ens barn, är ett kräva ensamt inflytande över barnets liv. Jag var helt ointresserad av att prata med pappan, jag ville bara förmedla till sonen att det är okej att inte göra saker en inte vill.

Det har pågått en del diskussioner om att lägga sig i andra uppfostran på sista tiden, och jag tycker att det finns två olika sätt en kan lägga sig i uppfostran på, antingen från ett barnperspektiv eller utifrån ett perspektiv som bygger på att barn ska socialiseras in i samhällets värderingar på bästa möjliga sätt.

När jag har åsikter om folks uppfostran så har jag det utifrån ett barnperspektiv. Det jag ser i en sådan situation som beskrivs är att en människa har makt över en annan och utsätter denna för våld. Det spelar i mina ögon föga roll huruvida de har en familjerelation eller inte, om jag ser någon bli utsatt så brukar jag säga något. Jag tycker att detta skiljer sig väldigt mycket från att till exempel tycka att barn i ens närhet ska vara tysta och välartade och mena på att det handlar om bristande uppfostran om de inte är det. Det är en fråga om att försöka korrigera barnets beteende genom föräldrarna, vilket skiljer sig från att ha åsikter om hur föräldrar behandlar sina barn.

Generellt anses det vara mindre okej att ”lägga sig i” hur föräldrar behandlar sina barn än hur människor som inte har någon familjerelation behandlar varandra. Detta bygger på en patriarkal idé om att familjen ska vara var och ens (ofta en mans) ensak att bestämma över. Detta är såklart mycket praktiskt med tanke på att mycket patriarkalt förtryck och insocialisering i patriarkala strukturer äger rum just inom familjen. Inom familjen är barn i regel rättslösa, de är i praktiken sina föräldrars egendom.

Föräldrar tycker ofta att de har rätt att oinskränkt härska i sina barns liv, och de har också ett ganska stort utrymme för att göra just detta såväl materiellt som juridiskt.

Jag tycker att det är viktigt att lägga sig i när en ser någon bli illa behandlad, oavsett om det är inom familjen eller inte. Kanske är det rentav ännu viktigare att göra det när det sker inom familjen eftersom det finns så mycket föreställningar om att förtrycket som äger rum där, främst förtrycket av barn, är legitimt. Barn är helt enkelt oerhört utelämnade åt sina föräldrar såväl socialt som materiellt.

Hur kan du vara villig att offra ditt barn på ojämställdhetens altare?

När människor talar om att genusmänniskor offrar sina barn för jämställdheten så undrar jag alltid vad de själva är villiga att offra för ojämställdhet. Det finns en missuppfattning kring feminism och genus att de flesta skulle se total jämställdhet som något slags hägrande mål som man ska uppnå till varje pris, trots att det går emot vår natur att kvinnor ska sitta i bolagsstyrelser och män jobba på dagis så vill feministerna liksom tvinga in alla i detta för det måste vara exakt lika på alla plan, kosta vad det kosta vill!

Jag kan säga som så att jag inte ser något egenvärde i att ha total jämställdhet, i alla fall inte i frågor som representationer inom olika yrken. Däremot tycker jag att det är viktigt att man har jämställdhet i fråga om makt, och jag tvivlar faktiskt på att kvinnor skulle vara mindre bekväma med eller bra på att hantera makt. Fast inte heller här handlar det om någon total jämställdhet i fråga om att kvinnor och män som grupp ska ha lika många ”maktenheter” utan det handlar om att alla ska ha rätt till självbestämmande, alltså att slippa vara beroende av någon annan för att klara sitt uppehälle.

Feminister i regel tycker att ojämställdhet och könsroller är upprörande när och för att de leder till problem i samhället, vilket den för övrigt allt som oftast faktiskt också gör. Personligen ser jag det som ett stort problem att invanda könsroller hindrar verklig närhet i många relationer. Vidare så är det problematiskt när könsroller hindrar oss från att göra vad vi verkligen vill göra. Det skapar också barriärer för personer som har kompetens och personlighet för vissa sysslor att komma dit, som till exempel män som har fallenhet för barn och omsorg eller kvinnor som skulle passa utmärkt inom byggbranschen.

Vissa tycker att man ska bevara de symboliska och konstruerade skillnaderna mellan könen för att upprätthålla spänningen. Såsom att det är trevligt med män som betalar på första dejten och att det är fint med klänning och långt hår på flickor. Och ja, det hade jag kunnat hålla med om om det faktiskt var så att dessa skillnader endast var symboliska, om det bara handlade om en rosa tröja istället för en blå. Men det är inte så enkelt, utan de konstruerade könsskillnaderna är så mycket mer och det påverkar inte bara hur vi väljer att klä oss utan hela våra liv, från vaggan till graven.

Jämställdhet är så mycket mer än att kvinnor ska kunna ha håriga armhålor utan att bli kallade fittor på tvären. Jämställdhet handlar om att återta makten över sitt eget liv, för både män och kvinnor. Och jag förstår inte hur man kan vara villig att offra sina barn på ojämställdhetens altare, vilja upprätthålla strukturer som kommer kringskära deras handlingsutrymme hela livet bara för att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.

Varför ens försöka?

Egmont har släppt två tidningar. En för tjejer och en för killar. Den för tjejer är om pyssel och djur och sånt, den för killar om fotboll. Här finns en intervju med en kvinna från Egmont. Hon tycker att dessa tidningar inte är specifikt riktade till killar eller tjejer trots att pressmedelandet lyder som följer:

Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.

Okej att man riktar barntidningar så specifikt till kön. Jag förstår att det är marknadsmässigt även om jag har svårt att begripa vilket stolpskott till förälder som tillåter sina barn att köpa sådant. Speciellt med tanke på hur extremt låg kvalitet det nästan genomgående är på innehållet.

Frågan är varför Egmont försöker förneka detta? Kan de inte bara vara ärliga och säga: ja, så är det, men så ser marknaden ut och vi är onda kapitalister som vill tjäna pengar.

För ärligt talat kan det inte vara någon som köper att dessa tidningar inte skulle vara riktade till tjejer respektive killar. Det är ju bara fånigt att hävda.