hysterisk – Fanny Åström

Jag behöver inte ”visa mina känslor” för någon, jag behöver förändring.

Det finns en idé om att män inte har rätt till att visa känslor eller vara svaga, men att kvinnor däremot har det. Funderade på detta i samband med att jag såg Paradise Hotel, där en av kvinnorna är ledsen för att hennes partner beter sig illa. Partnern pratar om detta och säger typ ”hon är lite känslig men jag får henne alltid att lugna ner sig”. Han pratar om det som om det har hänt många gånger förut, men inte för en sekund verkar han överväga att det kanske kan vara så att hon behöver mer än att han ska få henne att ”lugna ner sig”, att hon kanske behöver en förändring av hans beteende. Att hennes känsloyttringar kanske inte är några irrationella utbrott utan att de kanske har en koppling till verkligheten, till hennes situation.

Grejen här är att det förväntas av kvinnan att hon ska vara ”känslig”, det är ”accepterat”. Men även om det är ”accepterat” så har hon fortfarande inte rätt till sina känslor. Alltså; när hon uttrycker dem anses hon vara ”hysterisk” och ”irrationell”. Mannen ”accepterar” känslorna, men det är på premissen att det är han som definierar dem. Han ”accepterar” att de finns där eftersom ”kvinnor är sådana”, men han tillmäter dem inget värde som någon slags indikator på verkligheten, på något som faktiskt är relevant. Han accepterar dem bara som ett uttryck för något som finns inne i kvinnan, något han inte kan kontrollera.

Den här typen av ”acceptans” är ingenting att ha. Jag vill inte att det ska ”accepteras” att jag är känslosam, blir ledsen och så vidare, utan jag vill att mina känslor och mitt uttryck för dem ska tillmätas värde utifrån den reaktion på min omgivning som de är. Det spelar ingen roll om någon tar fram sin ”förstående” röst när jag är ledsen, det som spelar roll är att den verklighet jag reagerar på förändras.

Att ”acceptera” detta utifrån en generell bild av att kvinnor är överkänsliga eller irrationella är egentligen bara ren och skär misogyni. Mannen upprätthåller sitt tolkningsföreträde genom att vara ”förstående”, men förståelsen bygger på hans överordnade position. Han kan ”kosta på sig” att vara förstående eftersom det ändå inte förändrar något för honom i praktiken.

Jag vill inte bli behandlad som någon som inte vet mitt eget bästa, även om det innebär att någon är ”snäll” mot mig. Den ”snällheten” är ingenting värd om en inte ses som en full människa. Det är bara en tom gest som inte ger mig någon makt över min situation.

Det är inte särskilt konstigt att kvinnor bli ”hysteriska” när våra känsloyttringar inte tas på allvar. När samma person som varit ”förstående” dagen efter upprepar samma misstag igen och igen. När vi möts av ett huvud på sned, en klapp på axeln, som inte på något sätt efterföljs av någon slags handling eller förändring av vår situation. Detta kan driva vilken människa som helst till vansinne. Det är fruktansvärt jobbigt när människor låtsas att de förstår eller bryr sig för att sedan gång på gång tydligt visa att de inte gör det. När det enda en någonsin får är ord och åter ord, och dessutom förväntas vara tacksam för detta.

Kvinnor ”accepteras” utifrån premissen att vi är svaga, inkapabla, oförmögna att se verkligheten. Män accepterar oss bara på villkoret att de får fortsätta se oss som just detta. Det är en väldigt bekväm liten ”gest” när en fortfarande få har sitt tolkningsföreträde över situationen intakt. Om de både skulle ”acceptera” våra känslor och tillmäta dem någon slags relevans skulle saken vara en helt annan.

Vad skulle jag ha för nytta av att ”visa mina känslor”? Jag har inget behov av att ”visa mina känslor” för någon, jag har ett behov av att bli lyssnad på, att blir tagen på allvar och framförallt av förändring. Vad skulle en uppvisning av känslor har för egenvärde? Ungefär som om kvinnors främsta intresse i livet var att bara få utrymme att leva ut sina irrationella jag. Det är så dumt.

Män som inte lyssnar.

En grej jag har varit med om flera gånger är att jag har bett en man lägga ner med något han gör mot mig, min vilja respekteras inte vilket resulterar i att jag blir förbannad, vilket sedan resulterar i att mannen blir förvånad eller arg för att jag ”överreagerar”. Ibland får en till och med höra ”varför sa du inget”.

Det är som att de här männen inte litar på att jag själv kan avgöra vad som är okej och inte, så de måste ”testa” och se om det händer något om de fortsätter. När jag blir förbannad blir de förvånade, för de fattade ju inte att jag menade allvar. Tja, det är väl en situation en ofta hamnar i om en har för vana att inte ta ickemän på allvar antar jag. En möjlig lösning på detta är ju att börja ta ickemän på allvar istället för att kräva att ickemän ska vara tydligare.

Samma fenomen har också förekommit i många relationer jag varit i. Jag har påtalat olika former av problem vilket har ignorerats, när jag sedan blir förbannad så är jag hysterisk och överreagerar. Mannen ”ger med sig” och förändrar sig kanske lite, men det är motvilligt och handlar mest om att undvika besvär snarare än att de faktiskt tar till sig av vad en har att säga. De hanterar med sin manliga handlingskraft en krissituation som uppstått för att de har att göra med en hysterisk ickeman, de försöker inte förändra den grundläggande problematiken som ickemannen påtalar. De har helt enkelt själva bestämt att det är ickemannens reaktioner som är Problemet, inte den verklighet de reagerar på. Inte konstigt att så många män tycker att ickemän är hysteriska, eftersom de ständigt reproducerar den situation som gör att människor reagerar på ett sådant sätt.

Det tycks vara lite av en grej att skjuta upp anpassningen så långt som möjligt, tills det blir för besvärligt att fortsätta ignorera problemet helt och hållet, och då hävda att en helt enkelt inte begripit att det varit önskat innan. Det hela framställs som att en tar tag i problemet så fort en blivit varse, fast det i själva verket har föregåtts av en lång tid av ignorans.

Ett annat vanligt fenomen är att ens ”vänliga” tillsägelser ignoreras, och när en sedan blir förbannad så blir en tillsagd att ”lugna ner sig” innan någon diskussion kan äga rum. När en sedan lugnat ner sig så har mannen kanske bekvämt glömt bort vad det var en skulle diskutera och en måste göra om hela skiten igen. En måste spela ut hela känsloregistret för att ens få en reaktion, och när reaktionen väl kommer så kommen den i form av skuldbeläggande. Detta är ett mycket bra exempel på dubbelbestraffning; om en inte blir förbannad så blir en över huvud taget inte uppmärksammad, om en blir förbannad så anses det vara att en överreagerar.

Jag behöver sällan bli arg på de ickemän jag har i min omgivning, eftersom det i regel räcker med att påtala problem lugnt och sansat. Det är också så jag vill ha det, eftersom det i regel är både jobbigt och konstruktivt att vara arg. När en hunnit bli förbannad så är det svårare att lösa problem eftersom det finns en massa känslor i vägen. Men många män har en tendens att rakt av ignorera en tills dess att en blivit känslomässigt uppriven.

En blir helt enkelt lätt hysterisk av att inte bli lyssnad på eller respekterad, av att någon inte försöker förstå vad en försöker säga. När detta sker i till exempel en relation så rör det upp en jävla massa känslor; en känner sig värdelös och nedtryckt för att personen en ska få kärlek av uppenbarligen inte bryr sig tillräckligt mycket för att ens lyssna på vad en har att säga.

Det är min erfarenhet att män i relationer ofta måste tvingas till att över huvud taget lyssna eller ta tag i problem, och detta sätt att agera är jävligt märkligt om det är så att en faktiskt bryr sig om en person. Det är oerhört nedvärderande av såväl den andra personen som relationen, och i sig ett kränkande beteende. Det är att frånta någon rätten till sina känslor genom att själv ta sig rätten att bestämma när det är värt att ta på allvar eller inte.

Hysteriska kvinnor och behärskade män.

På mitt inlägg om att behärska sig som kvinna fick jag en reaktion att män också lär sig att behärksa sig. Detta är en såndär grej som folk tror och säger som jag bara inte köper. Män generellt tenderar inte att vara särskilt behärskade, snarare är det oerhört vanligt att män använder våld eller hot om våld som en lösning på olika problem, att män ”brusar” upp och blir förbannade, skriker och har sig.

Däremot finns det en idé att män är behärskade och kvinnor är hysteriska. Detta gör att när män blir arga så tolkas det som en berättigad reaktion på någonting men när kvinnor blir det så tolkas det som ett uttryck för ”hysteri”. Denna tolkningsram gör såklart att män uppfattas som ”sansade” eftersom deras reaktioner uppfattas som berättigade.

Det är ungefär som iden om att män inte blir ledsna och/eller gråter, det innebär nämligen att när en man väl säger att har blivit ledsen eller gråter så ska alla ge det oerhört mycket uppmärksamhet. Kvinnors uttrycka för ledsenhet är det dock annorlunda med eftersom kvinnor antas gå omkring och böla för minsta skitsak. Samma sak gäller för ilska. En arg man får uppmärksamhet, gehör, sympatier på ett helt annat vis än en arg kvinna.

Sedan tror jag också att kvinnor i högre grad tvingas spela ut en massa känslor för att få gehör. Kvinnor tvingas visa att de är arga/ledsna mycket tydligare än män helt enkelt för att män inte i samma grad anstränger sig för att förstå kvinnors känslor. Det finns en idé om att kvinnor är så himla obegripliga och att en gör bäst i att inte ens försöka. Detta gör såklart att kvinnor framstår som obehärskade men det är något som ligger mer i omgivningen än kvinnorna själva. Män behöver helt enkelt inte uttrycka sina känslor på samma sätt för att omgivningen ska ta hänsyn till dem. Här kommer jag att tänka på en man som jag umgicks med när jag var yngre som trodde att han var typ ”känslolös” eller framförallt aldrig mådde dåligt, men det handlade bara om att när han var sur och grinig så lät han det gå ut över precis alla andra och bara kunde inte fatta att det ju faktiskt kunde vara hans egna känslor det handlade om och inte att omgivningen var extra irriterande just idag. När jag är irriterad brukar jag åtminstone vara medveten om att det inte handlar om att hela min omgivning suger, även om jag förvisso inte alltid förmår agera på den insikten.

Jag uppfattar också att män ofta har bilden av sina egna känslor, framförallt ilska, som fullkomligt berättigad. När en man är arg då är liksom vad som helst okej och ingenting får komma i hans väg. Jag träffas sällan kvinnor med samma inställning till sin egen ilska utan de brukar tvivla bra mycket mer. Om en kvinna inte tvivlar inför sin ilska så handlar det i regel om att hon har gjort en feministisk analys och insett skälen till att hennes ilska ses som mindre viktig i samhället, men inte ens så brukar det finnas samma säkerhet som när en man är förbannad.

Jag menar helt enkelt att behärskade män är en patriarkal myt. Män lär sig inte att behärska sig, däremot tolkas deras reaktioner alltid som berättigade och de behöver inte vara lika ”känslosamma” för att få gehör.

Twitter 10/2. Att bemötas som om en var hysterisk.

När män bemöter en som om en var hysterisk och behovde typ ”lugnas ner”, fy fan. Så trött på detta: män gör en förbannad på goda jävla grunder, sedan när en är det så ska det användas emot en. De lyssnar inte över huvud taget förrän en är arg som fan, och när en är det så måste en ”lugna ner sig”.

Men förlåt då för att jag sårar dina ömtåliga manskänslor genom att bli förbannad när du beter dig illa. När jag får höra att jag ”överreagerar” bara för att jag ALDRIG blir lyssnad på när jag är ”sansad”. Det är inte som att jag VILL vara arg och bråka, det är något en tvingas till när folk inte lyssnar annars.

Ett tips till alla män är ju att försöka ta till sig vad folk säger INNAN de tvingas bli arga. Jag tänker fan inte stå och vädja till ditt förnuft i all jävla evighet, jag har gränser för vad jag pallar med. Blir ALDRIG arg på personer som förmår att lyssna ordentligt, för då behövs det inte. Det är inte jag som behöver lugna ner mig, det är du som behöver börja lyssna på folk innan de tvingas vara arga på dig.