Ibland så kan jag bli så jävla trött på feminismen.
Missförstå mig inte nu. Feminism är verkligen en ide jag ställer mig bakom och det finns otroligt många smarta och duktiga feminister. Verkligen. Men jag blir ändå så trött ibland. Delvis på grund av detta som Elin Grelsson skriver om, att feminismen har kommit att handla allt mindre om de som verkligen är utsatta på grund av sitt kön och mer om hemmafruar och rutavdrag.
Inte för att det på något sätt är oviktigt att ta upp kvinnliga chefers löner eller kvinnors möjlighet att köpa andra kvinnors tjänster till subventionerat pris, men för att allt det andra som är så otroligt viktigt försvinner när vi debatterar detta sönder och samman. Det finns ett stort medelklassperspektiv bland många feminister, vilket såklart beror på att det generellt är medelklassen som har tid och råd med politiskt engagemang. Underklassen är upptagen med att få ihop sina liv.
För en ensamstående morsa som kanske går på socialbidrag eller jobbar som rutsubventionerad städerska i ett medelklasshem så att kvinnan i familjen ska kunna förverkliga sig själv så framstår det såklart som helt jävla oviktigt huruvida ens dotter ska ha en rosa klänning och gå på ett genusdagis. Då bryr man sig kanske mer om att få ekonomin att gå ihop. Där måste feminismen börja förklara vad ideologin kan ge till de som är riktigt utsatta. De som snart kanske inte kan få medborgarskap på grund av att de inte klarar språktestet, eftersom Sfi inte vill ha några burkor i klassrummet. De som blir flera år eftersatta i sin redan kassa karriär eftersom deras kille vägrar ta ut en dag ledighet. De som blir utsatta för könat våld i sina relationer. Och för att inte tala om alla kvinnor som blir utsatta i andra länder.
Jag blir även så jävla trött på att vissa feminister inte kan se något annat än just könsmaktsordningen. Det finns så mycket annat som begränsar oss och placerar oss i fack. Som klass, etnicitet, handikapp, intelligens och utseende. Det finns en massa män som faller offer för olika strukturer och jag tycker inte att man ska stirra sig blind på en enda. Sen har folk såklart olika fokus men jag tycker absolut inte att man ska säga att alla män alltid är överordnade kvinnor. Så är det inte. Det finns gott om män som är underordnande mig eftersom jag har en massa egenskaper som anses åtråvärda i vårat samhälle. Gott om män med arbetarklassbakgrund som aldrig kommer kunna plugga det de vill på högskolan eftersom de fick så himla dåliga betyg.
Men framförallt blir jag så trött på den otroligt aggressiva ton en del feminister kan ha, speciellt i fråga om barnuppfostran. För några veckor sedan träffade jag en av mina släktingar som precis hade fått barn. Hon och hennes man verkar himla medvetna om allt det här och det är bra, men hon sa det att man orkar fan inte hela tiden. Om båda jobbar heltid och det är långt till närmaste genusdagis och man kämpar för att få ekonomin att gå ihop så orkar man bara inte tänka på det där med könsroller hela tiden. Och grejen är att de flesta barn klarar sig ganska bra ändå så det kanske inte är hela världen, egentligen.
Sen finns det ju de som gör det och folk prioriterar olika och har olika lätt för olika saker. Men vi måste sluta bli arga på dem som inte orkar tänka på det här hela tiden. Och vi måste sluta bli så himla arga på dem som tycker att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.
Varför? Jo för att denna aggressivitet inte kommer att ta oss någonstans. Det kommer bara ”bevisa” för en massa människor att feminister är just som de trodde: aggressiva personer som saknar förmåga att ta in andra människors världsbild.
Jag har personer här som ifrågasätter feminismen eller i alla fall delar av den. Och det är inte bara skitsnack, jag vågar till och med hävda att även Patria hade sina poänger. Jag höll inte med i ett enda ord, men man kan inte komma ifrån att det rör sig om en verklig ideologi och inte bara ett knasigt missförstånd. Och man måste våga ta den diskussionen om man ska komma och påstå att någon har helt uppåt väggarna fel. Om man inte orkar så kan man säga att man inte håller med men inte pallar diskutera, men att säga att någon är dum i huvudet utan att förklara varför håller inte.
Sedan åkte han ut ändå för att han inte kunde hålla god ton, men det är en annan sak. Om någon kommer hit och ifrågasätter det jag skriver så vill jag antingen ge bra respons eller erkänna att jag inte har orken att argumentera emot. Sen har alla människor sin smärtgräns för när någon bara är för jävla dum i huvudet, men den smärtgränsen måste gå så otroligt mycket senare än vad den gör för många feminister idag.
Hear hear!
Visste du att din blogg fungerar som mitt dåliga samvete? Jag känner mig alltid träffad på ett eller annat vis, och det är ju skitbra för utvecklingen alltså. 😉
Det går att göra mer än en enda sak i taget. Det finns inget som utesluter att en analyserar, diskuterar och kritiserar att vara besatt i blommiga klänningar och baka cupcakes så hela lägenheten/huset är fyllt av det, OCH samtidigt föra debatt om hur det ser ut för kvinnor i andra länder och för kvinnor som tillhör arbetarklassen här i Sverige. Jag göra både och, jag tillhör den ”lägre” klassen och kämpar för att få vardagen att gå ihop och jag gör flera saker samtidigt när det handlar om feminism och ja, vardagsfeminism. Vilket också inkluderar HBTQ-frågor med lite mer fokus på transfrågor eftersom jag är transsexuell kvinna. Och intersektionalism.
Samtidigt tycker jag det är tröttsamt med det konstanta medelklass, och akademiska skulle jag säga, -perspektivet som tar mest plats. Jag tycker också att det är tröttsamt när en får en del av sina åsikter avfärdade för att andra tycker en ska sluta problematisera könsnormer, och alla dom uttryck folk har när det handlar om könsnormer, bara för att andra vill fokusera mer på hur det ser ut globalt.
Ska vi exempelvis lägga ner debatten om att gifta sig som feminist för att det finns så många medelklass feminister som gifter sig? Borde vi inte även där tänka att vi ska sluta diskutera det för personer i andra länder har det värre?
Jag skrev till Elin Grelsson på Twitter om denna artikeln och jag skrev kort att känslan jag fick just detta jag nu skrivit, typ – varför problematiserar ni könsnormer, och talar om patriarkatet, här i Sverige när kvinnor har det värre i andra länder? Tack, men jag kan göra mer än en sak i taget.
De grejerna är absolut inte oviktiga. Däremot kan det bli himla enahanda och dessutom ett problem när man ska nå ut till massorna. Vi ska inte sluta debattera cupcakes, men vi borde nog börja debattera andra saker också.
Hur har det funkat att nå ut till massorna? Jag kommer inte att börja kompromissa med feminism och HBTQ-frågor, och ja intersektionalism, för att många där ute heller vill ha en mainstreamfeminism som gör köskonservatism och misogyni till något ”sexigt” för att passa in i populärkulturens musik och filmer.
Ja, jag tror att en måste sänka sig till den nivån för att nå ut. Folk är för besatta i sina könsnormer och sexism för att orka bry sig… Och den nivån kan dom ha för sig själva.
Jag kan begripa det också. Ibland orkar man bara inte. Men jag kan bli så matt på den aggressivitet folk har.
”arga på dem som tycker att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.”
Sen växer också en del av dessa barn upp och är arga på föräldrar och andra vuxna som aldrig fattade det där med att låta sin barn från början växa som individer, och inte enbart ”flicka” och ”pojke”, genom att pressa in barnet i könsnormer för att dom själva bär på massor med könsnormsidéer och fördomar. Kul då att växa upp så, med depressioner och andra problem på grund utav att vuxna tycker att det inte funkar att utmana könsnormer.
Men men, en får ju höra från anti-feminister och konservativa att sådana här barn finns inte, vi har alla blivit ”hjärntvättade” om vi känner såhär. För vi vet inte vårt eget bästa. Go fuck yourself, säger jag till dessa anti-feminister och konservativa…
kan hålla med. därför tycker jag att svarta feminister som hooks och mohnatny är bra. Eller, det kan ju också vara akademiskt och så, men får ändå in etnicitetsbegreppet på ett verklighetsförankrat sätt.
Oj, jag borde skriva ut det här inlägget och sätta upp det på väggen. (Har nämligen just den där förmågan att stirra mig blind på könsmaktordningen och därför bli sur och pissig i sammanhang som i själva verket är ganska trevliga – och det förstör så himla mycket.) Bra rutet!
åh, väldigt bra skrivet!
Alltså, när jag läste igenom kommentarerna tyckte jag att de som blev sura framför allt var icke-feministerna. Lady Dahmer höll ju en väldigt saklig och bra ton genom hela diskussionen, i alla fall, och var noga med att påpeka att hon inte tyckte att de andra var dåliga föräldrar och så.
Grejen med alla diskussioner om feminism är ju att väldigt mycket av de ”feministiska problemen”, alltså grejerna vi feminister stör oss på, är väldigt nära knutna till varandra. Det finns liksom orsaksamband mellan rätt mycket. Ta våld i nära relationer som ett exempel. Även om det ständigt pratas om att det finns mycket mörkertal bland män som utsätts är de flesta eniga om att det är vanligare att kvinnor blir utsatta, just för att det finns en strukturell problematik. Den strukturella problematiken är i sin tur knuten till könsrollerna och föreställningen om hur personer av vissa kön är. Egentligen är allt knutet till just den föreställningen, så det är väl främst därför jag själv tycker att den alltid är värd att diskutera.
Vad just annat som begränsar oss beträffar så är det lite det där att ingen kan göra allt. Feministerna har valt att fokusera på just könsmaktordningen och så, och andra får driva andra kamper. En måste liksom välja sin egen specialité.
Sen, då det gäller klassperspektivet vad folk får ut av ideologin så tycker jag personligen att glastaket och kvinnliga chefer och liknande inte är några frågor, utan symptom. Det alla får ut av feminismen, åtminstone såsom jag ser det, är detsamma, nämligen en värld fri från könsnormer som tränger in oss. Det är sant att det kommer finnas annat kvar, men one down, a couple to go, liksom.
Sen kommer jag inte att skälla ut någon som inte uppfostrar sina barn extremt genusneutralt eller så, men jag ser helst att föräldrar ändå är medvetna om genusproblematiken och har den lite i åtanke så att de då kan uppfostra barnen till att bli öppnare och lyckligare.
Likadant hyser jag inget som helst förakt mot någon som inte engagerar sig i frågan, alla orkar inte och en måste välja sina egna strider. Men om någon aktivt står i vägen på det sättet anti-feministerna gör, ja då jävlar tar det hus i helvete, för att uttrycka mig lite ålderdomligt.
Att många blir så aggressiva är egentligen ganska lätt att förklara, åtminstone varför jag själv blir det. Enligt min mening så sitter vi inne på en egentligen väldigt simpel lösning för att göra världen till en enormt mycket bättre, säkrare och trevligare plats, nämligen att vi börjar arbeta bort könsrollerna. Och, eftersom att den lösningen ändå är såpass nära till hands så blir det så extremt frustrerande då en stöter på såpass hårt motstånd, just för att det känns som att det är människor som står i vägen för en fantastisk idealvärld bara genom sin egen okunskap. Sen måste en ju förstå att de här människorna ser mig som en galen genusterrorist som vill totalförstöra stabiliteten i samhället och skapa massa olycka.
Det handlar egentligen om att det vi ser som självklart och det de ser som självklart går tvärt emot varandra, vilket gör det svårt att kompromissa och bara leder till frustration och ilska.
Så, för att avrunda den här extremt långa kommentaren, så håller jag inte riktigt med dig. Visst är det alltid bra att kunna se saker ur flera perspektiv, men det är inget fel med att ha ett en föredrar. Jag går med på att det i stort bara är skadligt att bli så arg att en bara står och skriker förolämpningar, men jag tror att det bara är bra att diskutera saker sakligt och intensivt. Tyvärr så möts en ofta då bara av förolämpningar ändå, vilket leder till att många till sist kan tappa humöret. Vi är ju alla bara människor i slutänden.