Etikett: arbetarklass

Borgare som ställer sig på arbetarklassens sida.

När en skriver om det här med studiemedel så vill vissa borgare ställa sig på de fattigas sida och ba ”men jag tycker faktiskt inte att de ska behöva betala för rikas utbildning”. Det kan ju låta hemskt fint och omtänksamt och så, men det håller inte riktigt i praktiken. För det första så ”får” de olika klasserna i en generell välfärdsstat ungefär lika mycket som de ”ger” i skatt om en slår ut det. Det kan en såklart ifrågasätta rättvisan i, men det är inte så att arbetarklassen betalar mer i skatt men får ut mindre (även detta kommer från min kurs i förvaltningspolitik). Sedan betalar arbetarklassen såklart med sitt blod i kapitalismens maskineri och så vidare, men det är en annan diskussion (en skulle ju kunna tycka att det är ett viktigare problem att lösa dock).

Sedan finns det också samhälleliga vinster i att saker och ting finansieras gemensamt, det blir till exempel billigare och fördelningen av resurserna blir mer jämnt utspridd. Folk kan få tillgång till saker (typ pengar) när de faktiskt behöver dem (typ under studietiden) och sedan förbinda sig till att betala mer senare. Det är helt enkelt ett ganska smidigt system för fördelande av resurser. Det är verkligen inte perfekt, men givet det kapitalistiska samhälle vi lever i så har det ganska stor fördelar båda för individer och samhället som helhet.

Men om det nu vore så att en faktiskt på riktigt bekymrar sig över att någon ur arbetarklassen måste betala för någon akademikers utbildning så har jag en annan mycket smidigare lösning än att ta bort studiemedlet, nämligen att öka progressiviteten i skatteskalan. I så fall slipper vi en massa krångel med att folk måste finansiera sin utbildning själv, något som såklart kommer göra det ännu svårare för människor med lite pengar att utbilda sig, och vi ser till att folk med mycket pengar fortfarande betalar merparten av utbildningen. Smidigt! En skulle också kunna öka skatten markant på typ gruvdrift och liknande, så att vi faktiskt använder våra gemensamma resurser till att bygga upp samhället och inte för företag att mjölka pengar ur.

Ett annat förslag är att försöka satsa på på breddad rekrytering till högskolan, i vilket bättre ekonomiska villkor för studenter troligen skulle utgöra en ganska viktig del, då många bangar på att plugga eftersom de lärt sig att det innebär ekonomiska problem. Det är ju liksom ingen naturlag att människor med arbetarklassbakgrund inte pluggar, det är också ett förhållande som kan förändras med hjälp av politik och jag tycker det är mycket märkligt att så många tycks utgå från att det typ är genetiskt om en pluggar på högskola eller ej. Det finns helt enkelt sjukt många sätt att fixa den här eventuella snedfördelningen där arbetarklassen betalar för medelklassens utbildning. Men ÄNDÅ så ska dessa högermänniskor alltid ta upp att alla ska finansiera sin utbildning själv som någon slags lösning, trots de uppenbara nackdelar det medför. Konstigt!

Eller så var den där omsorgen om ”arbetarklassen” bara ännu ett svepskäl för att nå det egentliga målet; sänka skatten och urholka välfärden. Som alltid. Vem kunde ana???

Det här med att jag är medelklass.

Ibland undrar folk hur jag ser på min egen klasstillhörighet i den politik jag engagerar mig i. Jag är ju någon slags medelklass.

Trots att jag är medelklass så kan jag ha ett objektivt intresse i ett kommunistiskt samhälle. Även medelklassen exploateras ju av kapitalet, även medelklassen får sina livsmöjligheter kringskurna och så vidare. Att jag är kommunist handlar inte om typ ”medlidande” eller liknande utan om att jag ser att det ligger i mitt intresse att avskaffa kapitalismen. Det finns en idé om att medelklassen tjänar så himla mycket på rådande system som jag tror är problematisk. Medelklassen förlorar också på högerpolitik, medelklassen blir också utsatta för fråntagande. Givetvis inte i lika hög grad, men fortfarande såpass mycket att vi har ett intresse i samhällsomvandling.

I viss grad ser jag även hela idén om medelklassen som en separat klass med egna intressen som en idé som används i kapitalismens intressen. Genom att skapa en idé om att ”medelklassen” är de som styr i samhället (ta t.ex. allt snack om ”medelklassväljarna” som tydligen ska vara så jäääävla inflytelserika) så täcks klasskonflikten över. Det finns ingen klass som arbetar och en som suger ut, utan det finns bara en stor medelklass och de som råkar hamna utanför. Genom denna retorik skapas idén om att medelklassens intressen kolliderar med till exempel en mer generös välfärdspolitik, även om det i själva verket är något som medelklassen också skulle vinna mycket på.

Jag tror att det är ett stort problem att vi talar om medelklassen på det sätt vi gör idag, eftersom det framställer klasskonflikten till att egentligen handla om medelklass vs arbetarklass istället för överklass vs arbetarklass. Stora delar av den så kallade ”medelklassen” är i själva verket privilegierad arbetarklass och då är det ett problem att dessa grupper ställs emot varandra istället för att se vad vi har för gemensamma intressen. Jag tänker helt enkelt att det är ett sätt för kapitalismen att splittra motståndet, ett sätt som funkar jävligt bra.

Sedan spelar det såklart roll vilken bakgrund en har. Med min bakgrund har jag en massa perspektiv som kan vara problematiska i en vänsterkontext. Det jag själv har upplevt varit mest problematiskt har varit en viss idealism och en tendens att ställa mig över andra i egenskap av ”bildad”. Detta är något jag jobbat väldigt mycket med sedan jag började identifiera mig som vänster och insett vilka problem det leder till. Just idealismen tycker jag är viktig att se eftersom det är något som ofta används för att trycka ner människor med färre möjligheter att följa ”goda” ideal.

Det är såklart också så att jag har mer att vinna på nuvarande samhälle än vad många andra har, vilket kanske gör mig mindre benägen till att kämpa i vissa situationer. Det är svårare att ge allt om en har något att förlora, helt enkelt. Detta är såklart svårt att göra ogjort och jag vet inte heller om jag tycker att det finns någon poäng med att ”avsäga” sig sina privilegier, däremot så tycker jag att en kan använda dem på ett bra sätt. Till exempel; jag studerar på högskola för att få djupare förståelse för det här samhället, försöka sprida ideal jag anser positiva i kampen och så vidare. Det tycker jag är att använda mina privilegium på ett bra sätt.

Det kan alltid vara lockande att använda sina privilegium för att vinna fördelar och ställa sig över andra, och jag tänker att det är detta en måste syna och kämpa emot. Att jag har mina privilegium är en sak, men det som fäller domen är hur jag använder mig av dem. Här försöker jag att alltid vara självkritisk. Jag ser problemet med att en person med min bakgrund tar så mycket plats inom vänstern, samtidigt tror jag att fördelarna överväger nackdelarna så länge jag är medveten om min position och försöker använda den på ett konstruktivt sätt.

Jag försöker helt enkelt använda min position på bästa möjliga sätt för att sprida de ideal jag tror på, samtidigt som jag försöker att se och förstå min egen position och hur den påverkar min syn på världen.

Läsarfråga om revolutionen.

Fick denna fråga om revolutionen och lite sådär:

Jag sitter just och pluggar inför en filosofitenta, där det ingår en del Marx, och tänkte fråga dig hur du ser på revolutionen. Enligt vissa delar av marxismen skulle kapitalismen av sig själv ta slut på grund av dess oundvikliga kriser, medans andra trycker på proletariates viktiga aktiva politiska roll, att revolution är nödvändigt för att ändra system (till exempel Gramsci sa väl det). Och så har vi Frankfurtskolan som trodde att i den avancerade kapitalismen så har proletariatet förlorat sin revolutionerande kraft, på grund av kulturalindustrin. Hur ser du på saken? Tror du att vi kan få se en revolution från arbetarnas sida? Om inte, hur ska det då bli kommunism? Jag tänker att kapitalismen är ganska duktig på att passivisera konfliktiva tendenser. Kollar man på Sverige idag så tjänar ju till exempel arbetare, jag vill inte säga ”bra”, men i alla fall tillräckligt för att inte påbörja revolutionen nu på en gång liksom. Tyvärr har jag ganska svårt att se hur en kommunistisk revolution skulle vara aktuell idag…

Det finns en ganska vanlig idé om att det liksom måste bli riktigt pissigt för arbetarna innan de gör revolution, och i mina ögon är det ett ganska konstigt sätt att se på saken. Jag tänker mig att revolutionen inte behöver innebära att en massa arga människor typ övertar saten, utan det scenario som jag ser som realistiskt är snarare en revolution som kommer ”underifrån”, i ett successivt övertagande av produktionsmedlen och utbyggandet av nya ”samhällen i samhället”, eller gemenskaper, utifrån vilket en sedan kan ”fasa ut” det befintliga. Alltså minska kapitalismens makt genom att skapa rum som inte präglas av kapitalism, genom att leva utanför systemet samtidigt som en befinner sig i det.

Jag tror inte att människor måste leva i misär för att vara benägna till detta utan det räcker med att en ser vad en skulle kunna tjäna på det, i termer av mer självbestämmande, större trygghet och så vidare. Misär tror jag snarare leder till fascism, så jag tror att det är dumt att vänta på att människor ska ha det ”illa nog” för att göra en revolution, snarare måste en alltid bygga den basen.

Sedan så får ju arbetare det sämre och sämre överallt, det finns en stor grupp människor som lever extremt osäkert, de sociala försäkringssystemen fungerar allt sämre och så vidare. Jag tänker att detta dels leder till en ökad individualism, men att det också finns en potential för gemenskap i det. Ju mer människor inser att de inte kan lita på samhället desto mer benägna tror jag de blir att hitta alternativa källor till trygghet och gemenskap. Jag tänker mig att dessa alternativa källor både kan vara bra och dåliga, och för mig är det viktigt att vänstern erbjuder sådana alternativa trygghetskällor som kan vara positiva och verka som grund för politisk kamp. Till exempel A-kassa har ju historiskt varit ett exempel på detta, idag tycker jag att Planka.nu utgör ett bra, men småskaligt, exempel. Jag tänker att det också kan vara i form av ett socialt skyddsnät inom politiska organisationer, något jag tycker att kvinnojourer är ett bra exempel på, även om det såklart främst är feministiskt.

Det finns såklart en massa arbetare som tjänar bra också, och det är inte därifrån jag tänker mig att initiativet till någon slags samhällsförändring ska komma. Men även de privilegierade arbetarna får det sämre och sämre, löneutvecklingen är sämre, arbetstempot höjs, socialförsäkringarna vattnas ur. Det talas till exempel om en proletarisering av tjänstemän. Detta gäller i än högre grad unga; vi har en växande utbildningsbubbla och en massa högutbildade människor som riskerar att bli arbetslösa eller få jobba med okvalificerade yrken. Dessa människor tror jag kan komma att ha en betydande roll.

Det stämmer att kapitalismen är duktig på att passivisera, och det är såklart något vi alltid måste kämpa emot, men jag hyser ju ändå något slags hopp om förändring. Jag tror inte att det funkar att gå omkring och vänta på något slags ”historiskt ögonblick” när arbetarklassen ska resa sig, utan det måste vara resultatet av målmedvetet och aktivt politiskt arbete. Det måste helt enkelt finnas en stark vänsterrörelse som kan fånga upp tillfällen med någon slags revolutionär potential och göra det till en del i kampen, och detta kan en engagera sig i även idag. Jag tror absolut att revolutionen kan komma och att det kommer finnas tillfällen som är mer lämpliga än andra, men jag tror inte på passiv väntan, då låter vi dessa tillfällen glida oss ur händerna.

Tankar om klass.

Tänkte gå igenom några trevliga myter kring det här med arbetarklass, arbete och så vidare:

  • Folk som tror att arbetarklassen är ”liten men utdöende”. Okej, tänker att en här kan prata om arbetarklass i två meningar, om vi kör på en strikt definition så är ju alla som måste sälja sin arbetskraft för att leva arbetarklass så är det ju såklart skitsnack, denna grupp människor är inte på något sätt utdöende. Snackar vi den lite mer vardagliga definitionen där arbetarklassen definieras luddigt i termer av personer som utför okvalificerat arbete för låg lön, vilket jag antar dessa personer menar, så är det ju också rent skitsnack. Ok, tänk en dag i ditt liv. Du vaknar i sängen som är gjord av människor, troligen med hjälp av maskiner. Samma sak gäller din smörgås och din kopp du dricker kaffe ur. Kaffebönorna är odlade och plockade av människor. Kanske har du barn du ska lämna på förskolan, du sätter på hen kläder som sytts av människor, sätter hen i vagnen som tillverkats av människor, travar med vagnen på vägen som någon asfaltsläggare har lagt. Du lämnar hen på förskolan, där hen blir emottagen av en förskollärare eller en barnskötare. Sedan tar du kollektivtrafiken till jobbet, en människa kör bussen, tåget eller pendeln. Kanske prenumererar ditt jobb på en fruktkorg som levereras av en människa idag. Och så fortsätter det dag efter dag. En dag blir du kanske sjuk och då blir du omhändertagen av människor. Vilka är alla dessa människor som får din vardag att gå ihop, som arbetar för dig, både nära och på andra sidan jordklotet? Vad tillhör de för klass?
  • Vissa verkar tro att för att folk inte längre kallar sig arbetarklass så finns inte arbetarklassen. Jag har nyheter: en spade är en spade är en spade oavsett vad du kallar den eller vad den skulle kallat sig själv om den hade ett medvetande, detta gäller även klass. Jag förstår att det kan kännas deppigt men folk blir tyvärr inte något annat än arbetarklass bara för att de kallar sig något annat, det är inte upp till var och en att ~*själv bestämma*~ vilken klass hen tillhör.
  • Vissa menar att ”grovjobb” är bra för hälsan, alltså typ att jobba inom skogsindustrin, i gruva och så vidare. Märkligt då att människor med tunga jobb ofta dör tidigare. Alltså att jobba med att lyfta tunga saker och så är liksom inte som att gymma dagarna i ända. En lyfter saker på ohälsosamma sätt, en sliter ut leder, en andas in farliga saker och så vidare. Bara för att du ”jobbar med kroppen” så betyder inte det att du bygger upp den. Alltså seriöst, prova att jobba med att plocka disk en hel dag. Det är slitigt som fan, en står upp och gör en massa repetitiva rörelser hela tiden. Inte fan känner en sig ”stärkt” och härligt utpumpad efteråt som efter ett gympass, en känner sig trött som fan och sliten. MVH har jobbat som diskplockare och gör helst inte om det någonsin i hela mitt liv. Har även jobbat som till exempel lärarvikarie och det var inte är närheten av lika slitigt fysiskt, även om det såklart var stressigt som fan då jag sällan visste var jag skulle jobba dagen innan.
  • Vissa verkar tycka att de ”riktiga” arbetaryrkena är inom ”tung industri” som typ gruvor och skit. Detta är en högst patriarkal syn på arbete, och exkluderar en otroligt stor mängd av de yrken som utförs av kvinnor. Sådana yrken leder också till skador. En annan grej som brukar uppkomma apropå detta är att ”män dör oftare i arbetsplatsolyckor”. Nå, så må vara fallet, detta innebär emellertid inte att mäns arbete på det stora hela är sämre för deras hälsa. Säg en frisör som andas in farliga ångor dagligen, hen dör nog inte på själva arbetsplatsen i en omedelbar olycka, utan sjukdomsförloppet inträder långsamt och hen får först och främst lämna jobbet. En byggarbetare som får något tungt på sig dör troligen omedelbart. Detta gör inte frisörens arbete mindre dödligt, det är bara det att förloppet ser annorlunda ut.

Det var det.

Detta måste förstås som ett upprättande av klassmakt.

Jag läser att människor med sjuklön nu har blivit beviljade två veckors semester från sina åtgärder. Och jag tänker: det är så jävla lite. Två femtedelar av vad man är berättigad till i lag i Sverige om man har ett ”riktigt arbete” med en riktig lön men det som man är berättigad till om man har försörjningsstöd är alltså mindre. Istället måste man ägna all sin tid åt att delta i meningslöst jobbsökande, något som för det mesta faktiskt inte ens ger resultat i form av jobb. Ja, nu handlar denna artikel om utökade rättigheter man jag anser det chockerande att detta inte kommit innan med tanke på hur många fler personer som tvingats in i dessa åtgärder. Innan så räckte det för många att de kunde uppvisa att de aktivt sökte arbete, men idag så måste många fler spendera sin tid i olika åtgärder för att liksom bevisa sin arbetsvilja. Även om de har sökt alla jobb de har kompetens för så måste de bevisa den ännu mer.

Jag lyssnar också på Sveriges Radios inslag om att personer som jobbar på det cafékedjan Barista Fair Trade Coffee inte får sjukanmäla sig utan istället uppmuntras till, eller snarare beordras, att byta pass så att arbetsplatsen inte behöver belastas ”bara” för att du är sjuk. Det vill säga slippa betala ut sjuklön. Detta är bara en i mängden  av många liknande historier om hur anställda behandlas som skit. Att man kräver detta av anställda är tydligen i sig inget ovanligt inom branschen, men att det står såhär uttalat i en personalhandbok är uppseendeväckande. Företaget skäms inte ens över att skriva det. Och jag tänker att det finns ett samband.

Rättigheter som länge setts som självklarheter monteras ner. Semester om man har försörjningsstöd och rätten att få ledigt från jobbet med sjuklön om man faktiskt är sjuk. Det är fruktansvärt. Till vilken nytta, undrar man såklart. Jag har övergett iden om att det skulle röra sig om klantigheter och sedan prestige från regeringens sida som jag närde ett tag. Jag tänkte att de helt enkelt bara var inkompetenta. Men nu ser jag det mer och mer som ett upprättande av klassmakt. Överklassens makt över arbetarklassen.

I boken jag läser nu, som jag skrivit om här, så tas detta med att regeringen aktivt skapar arbetslöshet upp. Detta har alltså gjorts av både av socialdemokratiska och moderata regeringar, men nu trappats upp alltmer. Att vara arbetslös har gått från att vara något oönskat av de flesta till att bli ett rent helvete av åtgärder och insatser. Syftet är att sänka den så kallade reservationslönen, alltså hu lite pengar man kan tänka sig att jobba för. Effekten blir även att saker såsom arbetsvillkor och andra rättigheter kompromissas bort bara för att människor för allt i världen inte vill fastna i arbetslöshet.

Jag tycker att man måste våga säga detta. Att det regeringen gör är inte att hjälpa de arbetslösa att skaffa jobb genom att ”motivera” dem. Även om vissa blir motiverade så är det inte på grund av bra coachning eller något liknande, utan att arbetslösheten är så jävla pissig att de flesta tar vad fan som helst för att slippa den. Effekten är sämre vardag för de som är arbetslösa och sämre villkor för de som lyckas skaffa arbete. De enda som tjänar på rådande ordning är arbetsköpare som kan köra med sin arbetskraft mer än någonsin tidigare och såklart de som tjänat mest på de skatteavdrag som dessa reformer hjälpt till att finansiera. Detta är inga misstag en klåfingrig regering har gjort på grund av en alldeles för mekanisk syn på människor, det är resultatet av en ideologi som syftar till att försvaga arbetarklassen.

Ja, jag vet att detta inte är något nytt under solen. Men fan vad hopplöst allt känns just nu. Denna planerade destruktion av våra liv, av det vi tagit för givet, är så vidrig.

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om det tysta systemskiftet. Om hur man alltmer fasar ut välfärden till förmån för privata lösningar, i båda ändarna, men hur detta sker utan någon slags debatt. Intressant och skrämmande läsning för den som vill.

Klassföraktets högborg.

Denna grupp som handlar om hur fruktansvärt oclassy, töntigt och typ äckligt det är med underklassbrudar. Bjuder på några fräscha fördomar om underklassen:

asså jävla fittorna på städ företaget ville att ja skulle jobba 4 dar i veckan asså seriöst????? bad dom dra åt helvette så nu ska ja hem o ta mej en riktit stor öl för d har ja fan förkänat efter denna dan har fan jobbat i 3 timmar!!!!!

Ja, för så är det ju. Underklassen (som ju är typ samma sak som arbetarklassen om man ska använda det mer politiskt korrekta uttrycket) är ju kända för att vara lata och inte arbeta. Det är såklart därför de är fattiga! Att ingen tänkte på det.

åå herre jävvlar va ja e bakis idag!!!! ahahah ungarna fick smaka sin 1a öl igår kväll dom gilla de för de ska ju börjas i tid!!!

Gud vad roligt med skämt om att de gör sina barn till alkoholister! Haha! Helfestligt! Alla från underklassen är ju alkoholiserade, och dricker ociviliserade drycker som vanlig tölpig öl.

SVERGE MIT FOSTER LAND ♥

Alla som är underklass är ju rasister och dessutom stavar de fel eftersom de inte gått ut gymnasiet. Höhö, vad roligt.

har presis shoppat massa fina saker på ica maxis hem inredningsavdelning! Asså fatta va massa fina saker de har där! Nån som vill kma hit å grilla på vår nya fina in glasade balkong ikväll?

Gud vad smaklöst att shoppa på Icas inredningsavdelning! Typiskt underklassen att sakna smak.

Inte nog med det, i gruppen har de tagit andra människors bilder och lagt upp och ironiserat över. Det är så smaklöst att jag smäller av, detta oblyga klassförakt som bara väller över åt alla håll och kanter.

Det äcklar mig något otroligt att denna grupp har fått mer än 4000 likes. Att det finns ett sådant  stort uppdämt klasshat i Sverige gör mig ledsen och bekymrad. Jag kan förstå att man tycker att Mia Skäringer är underhållande när hon parodierar underklassen med sin Tabita, men denna drift saknar all finkänslighet, träffsäkerhet och humor. Det kan vara roligt att driva med stereotyper men jag tycker det säger något om ett samhälle när en enskild stereotyp får så sanslöst mycket uppmärksamhet och anses vara så otroligt tacksam att göra sig lustig över i alla jävla oändlighet. Det räcker ju fan med att säga ”white trash” och folk viker sig dubbelt av föraktfullt skratt.

Detta är ingen träffsäker parodi, detta är bara en kavalkad av förakt, av självtaget tolkningsföreträde och fördomar. Och det äcklar mig så sanslöst att människor skrattar åt de här människorna, gör om deras sociala problem till ett jävla skämt och pekar åt dem som ett djur i bur.

Ibland blir jag bara så jävla trött på feminismen.

Ibland så kan jag bli så jävla trött på feminismen.

Missförstå mig inte nu. Feminism är verkligen en ide jag ställer mig bakom och det finns otroligt många smarta och duktiga feminister. Verkligen. Men jag blir ändå så trött ibland. Delvis på grund av detta som Elin Grelsson skriver om, att feminismen har kommit att handla allt mindre om de som verkligen är utsatta på grund av sitt kön och mer om hemmafruar och rutavdrag.

Inte för att det på något sätt är oviktigt att ta upp kvinnliga chefers löner eller kvinnors möjlighet att köpa andra kvinnors tjänster till subventionerat pris, men för att allt det andra som är så otroligt viktigt försvinner när vi debatterar detta sönder och samman. Det finns ett stort medelklassperspektiv bland många feminister, vilket såklart beror på att det generellt är medelklassen som har tid och råd med politiskt engagemang. Underklassen är upptagen med att få ihop sina liv.

För en ensamstående morsa som kanske går på socialbidrag eller jobbar som rutsubventionerad städerska i ett medelklasshem så att kvinnan i familjen ska kunna förverkliga sig själv så framstår det såklart som helt jävla oviktigt huruvida ens dotter ska ha en rosa klänning och gå på ett genusdagis. Då bryr man sig kanske mer om att få ekonomin att gå ihop. Där måste feminismen börja förklara vad ideologin kan ge till de som är riktigt utsatta. De som snart kanske inte kan få medborgarskap på grund av att de inte klarar språktestet, eftersom Sfi inte vill ha några burkor i klassrummet. De som blir flera år eftersatta i sin redan kassa karriär eftersom deras kille vägrar ta ut en dag ledighet. De som blir utsatta för könat våld i sina relationer. Och för att inte tala om alla kvinnor som blir utsatta i andra länder.

Jag blir även så jävla trött på att vissa feminister inte kan se något annat än just könsmaktsordningen. Det finns så mycket annat som begränsar oss och placerar oss i fack. Som klass, etnicitet, handikapp, intelligens och utseende. Det finns en massa män som faller offer för olika strukturer och jag tycker inte att man ska stirra sig blind på en enda. Sen har folk såklart olika fokus men jag tycker absolut inte att man ska säga att alla män alltid är överordnade kvinnor. Så är det inte. Det finns gott om män som är underordnande mig eftersom jag har en massa egenskaper som anses åtråvärda i vårat samhälle. Gott om män med arbetarklassbakgrund som aldrig kommer kunna plugga det de vill på högskolan eftersom de fick så himla dåliga betyg.

Men framförallt blir jag så trött på den otroligt aggressiva ton en del feminister kan ha, speciellt i fråga om barnuppfostran. För några veckor sedan träffade jag en av mina släktingar som precis hade fått barn. Hon och hennes man verkar himla medvetna om allt det här och det är bra, men hon sa det att man orkar fan inte hela tiden. Om båda jobbar heltid och det är långt till närmaste genusdagis och man kämpar för att få ekonomin att gå ihop så orkar man bara inte tänka på det där med könsroller hela tiden. Och grejen är att de flesta barn klarar sig ganska bra ändå så det kanske inte är hela världen, egentligen.

Sen finns det ju de som gör det och folk prioriterar olika och har olika lätt för olika saker. Men vi måste sluta bli arga på dem som inte orkar tänka på det här hela tiden. Och vi måste sluta bli så himla arga på dem som tycker att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.

Varför? Jo för att denna aggressivitet inte kommer att ta oss någonstans. Det kommer bara ”bevisa” för en massa människor att feminister är just som de trodde: aggressiva personer som saknar förmåga att ta in andra människors världsbild.

Jag har personer här som ifrågasätter feminismen eller i alla fall delar av den. Och det är inte bara skitsnack, jag vågar till och med hävda att även Patria hade sina poänger. Jag höll inte med i ett enda ord, men man kan inte komma ifrån att det rör sig om en verklig ideologi och inte bara ett knasigt missförstånd. Och man måste våga ta den diskussionen om man ska komma och påstå att någon har helt uppåt väggarna fel. Om man inte orkar så kan man säga att man inte håller med men inte pallar diskutera, men att säga att någon är dum i huvudet utan att förklara varför håller inte.

Sedan åkte han ut ändå för att han inte kunde hålla god ton, men det är en annan sak. Om någon kommer hit och ifrågasätter det jag skriver så vill jag antingen ge bra respons eller erkänna att jag inte har orken att argumentera emot. Sen har alla människor sin smärtgräns för när någon bara är för jävla dum i huvudet, men den smärtgränsen måste gå så otroligt mycket senare än vad den gör för många feminister idag.

Kunskap och kritiskt tänkande är inga motsättningar.

Jag läste för drygt en vecka sen en artikel i DN om att den svenska skolan är dålig på att utjämna kunskapsklyftor mellan olika klasser. Det var en undersökning som gjorts mellan 20 olika I-länder (jag tror eu-länder), och Sverige hamnade på 19e plats. Nu vet jag inte exakt hur undersökningen var gjord, men det är hursomhelst mycket anmärkningsvärt att Sverige ligger så dåligt till, speciellt då vänsterblocket alltid har gjort en stor poäng av att det måste vara rättvist i skolan.

Jag ogillar starkt den distinktion många vill göra mellan en så kallad pluggskola med höga konkreta kunskapskrav och den så kallade flumskolan som främjar kritiskt tänkande och kreativitet. Det finns verkligen ingen som helst motsättning mellan kritiskt tänkande och kunskap, det är snarare så att kritiskt tänkande kräver kunskap (läs detta inlägg om blaj i fysikundervisningen).

Det är väldigt ovettigt, framförallt ur ett klassperspektiv, att lägga så mycket fokus på analyserande och ämnesintegrering, eftersom det tenderar att ytterliggare förstärka det ointresse och den alienation som redan finns hos många från ickeakademiska hem. Analyserandet i skolan är för närvarande som idrotten: det attraherar bara dem redan invigda, resten sitter på avbytarbänken, känner sig dåliga och skapar ett allt större förakt för hela spektaklet. Det är dessutom inte särskilt utmanade då det sällan görs någon bedömning av resonemangen bakom slutsatser, utan bara det faktum att man ”tänkt själv” är hela poängen. Det är inte för inte som ordet ”ordbajsa” är så vanligt i det allmänna elevvokabuläret.

Vilken befrielse det var för mig när jag läste filosofi och psykologi i gymnasiet; äntligen två ämnen där man satte ett värde på idehistoria och där teser skulle analyseras ur ett idéhistoriskt perspektiv, där man verkligen var noggrann med att det skulle finnas ett sammanhang. Innan dess och även efter var allt analyserande bara blaj, töntiga och säkert redan motbevisade teser man var tvungen att pressa ur sig för att få ett bra betyg.

Ett annat problem är att det omtalade fria tänkandet egentligen inte är så fritt, vissa åsikter är helt klart populärare än andra och vissa är ju till och med lagstiftat betygsbegränsande. Den elev som alltid tjatar om allas lika värde och tycker att allmän rösträtt är det häftigaste som finns är i princip garanterad ett MVG, i alla fall i grundskolan.

Faktum är att det effektivaste sättet att bli bra på att analysera är att ha en idéhistorisk grund att falla tillbaka på. De flesta politiska resonemang jag för faller tillbaks på antingen liberalt eller psykologiskt tankegods. Det säger sig självt att en människa inte kan göra den mängd observationer och analyser som krävs för att kunna förstå världen helt av sig själv, det finns helt enkelt för mycket av vikt att ta in och analysera. Det är därför det är så bra att veta vad folk har sett, tänkt och tyckt innan man själv har gjort det. För det mesta är en auktoritet inom ett område faktiskt mer kunnig och briljant än gemene man.

Jag menar inte att man ska sluta lära ut kritiskt tänkande i skolan, men för att kunna resonera fruktbart kring ett ämne så måste du faktiskt ha en viss fackkunskap, annars blir det bara kärnlösa spekulationer av det hela vilket leder till att folk upplever att det inte finns någon mening med det hela, därav kunskapsklyftorna.

Jag har ingen speciell åsikt när det gäller betygsfrågan, jag tycker väl att det kan vara rimligt med betyg från sjuan eller sexan, men jag tror knappast att det är lösningen på problemet. Problemet är inte att elever inte får en konkret siffra i slutet av varje termin utan att undervisningen ger intryck av att vara meningslös och oviktig. Den som tror att man löser det genom tidigare betyg har nog en väl banal verklighetsuppfattning.