Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Jag har aldrig fått ha något privatliv.

En man skrev till mig något i stil med att han inte skulle vilja leva i ett samhälle utan privatliv, apropå min kritik av uppdelningen av samhället i olika sfärer (privat, politisk, ekonomisk).

Det en menar när en säger att det personliga är politiskt är INTE att ”privatlivet” ska vara underlagt någon slags detaljtstyrning från statens sida. Det en menar är att även det som sker i den privata sfären har en politisk karaktär. Politiska är alla relationer som handlar om makt, och således är också relationerna i privatlivet politiska. Att de är politiska betyder emellertid inte att ”politiker” ska göra något åt dem (herregud, vad för slags idiot är en om en tror att politiker ska kunna lösa något sådant). Däremot handlar det om att se saker som sker där som en del av samhället och dess strukturer i stort.

Jag tänker också på det här med vem som skyddas av privatlivets helgd. Kvinnor skyddas inte i särskilt hög grad av detta, snarare tvärtom. Den privata sfären har snarare en negativ effekt för oss; den gör oss avslöjningsbara. Det skapar en grogrund för spekulationer i våra relationer, våra kroppar och så vidare och så vidare. Detta uppkommer just för att det är privat, det är först när det anses vara hemligt som ett avslöjande kan göras. Och framförallt; varje avslöjande kan säljas in som någon sensationellt och unikt, trots att det är saker och ting som pågår bakom alla lyckta dörrar. Hon fick ett missfall, hon har ätstörningar, hon har relationsproblem och så vidare och så vidare, som om det inte gällde alla. Eftersom det privata är just privat så finns det ett intresse för att spekulera i det. Vi törstar efter skvaller, efter information om andras privatliv. Vi jämför med vår egen situation, känner oss kanske stärkta av att någon annan har det sämre, trots att vi alla slavar under samma norm och samma förtryck.

I ett samhälle där så mycket hålls privat blir varje liten detalj ett föremål för spekulation och skvaller. När alla försöker upprätthålla en fasad så blir minsta spricka något stort. Allting handlar om att inte vara den som avslöjas först eller värst. Eftersom det primärt är kvinnors ansvar att hålla ihop familjen och liknande så hamnar ofta skulden för det som sker i privatlivet på just kvinnan. Det är kvinnans oförmåga som avslöjas, inte mannens. Det är hon som får bära skammen.

För mig har det så kallade ”privatlivet” snarare varit en källa till oro. Jag har velat hålla saker och ting hemligt trots att det egentligen inte är något jag borde skämmas för. När jag har börjat förändra min syn på mitt privatliv har det emellertid blivit enklare. I och med att jag har börjat skriva och prata mer om sex, relationer och så vidare så har jag tagit kontroll över mitt privatliv. Jag kan välja vad jag ska avslöja och när, under vilka premisser och så vidare. Jag kan sätta det i en politisk kontext, skapa en särskilt förståelse kring händelserna. Och vad mer; jag har förstått att jag inte är ensam om mina erfarenheter, och detta är något som verkligen fått skammen att släppa.

Eftersom mannen lever sitt liv i offentligheten blir den privata sfären för honom en tillflyktsort. Där är han överordnad och har makt, även om han är underordnad ute i resten av samhället. Han blir omhändertagen och får vila upp sig. Så är det inte för kvinnor. Kvinnor blir kontrollerade och dömda även i den privata sfären, till och med kanske främst i den privata sfären. Våra privatliv anses mycket viktigare för vår identitet och vårt värde i samhället än mäns privatliv. Eftersom kvinnor främst förverkligar sig själva inom den privata sfären så blir det aldrig något andningshål, ingen tillflyktsort.

Jag skulle hemskt gärna vilja ha privatliv, jag tycker det verkar jätteskönt, men den privata sfären har inget med privatliv för mig att göra. Jag känner mig mer skyddad i sammanhang där jag kan tala om mina erfarenheter och känslor inför detta på mina egna villkor utan att bli dömd. Privatliv för mig är ett väldigt främmande koncept. Visst finns det saker i mitt liv som andra inte känner till, men det gör inte att det är skyddat från samhället för det. Jag har ju internaliserat de patriarkala normerna och bedömer mig själv utifrån dem. Jag kan inte och har aldrig kunnat tänka att detta är privat, det är min ensam och jag gör vad som faller mig in, såsom mäns tycks kunna göra. Jag har aldrig kunnat tänka att det finns aspekter av mitt liv som inte skulle vara relevanta ur ett större perspektiv. Mitt sätt att se på mina själv har alltid varit att mina känslor, min kropp, min sexualitet är en handelsvara som är upp till någon annan att bedöma. Det har aldrig fått vara mitt eget.

2 kommentarer till Jag har aldrig fått ha något privatliv.

  • Hyperexium skriver:

    Fanny citat:

    ”Det en menar är att även det som sker i den privata sfären har en politisk karaktär. Politiska är alla relationer som handlar om makt, och således är också relationerna i privatlivet politiska.”

    Jag kommenterade ju denna för mig viktiga insikt i ett utav dina andra blogg-inlägg med att det var ett riktigt guldkorn. Det var liksom en dimension utav tillvaron som jag var ”halvt medveten om” men absolut inte helt och fullt ut. Jag tror det har mycket att göra med några ingående konversationer med en person som står mig nära som vid minst ett tillfälle säger (och personen har helt rätt ur EN vinkel):

    ”Hyper.. du har inget politiskt tänkande.. du har inte heller ett typiskt klasstänkande som styr din syn på världen runt omkring oss och på sätt och vis trots att vi då blir varandras motsatser så ser jag klara fördelar med det för din del”.

    Som sagt.. ur EN vinkel hade personen helt rätt! Sanningen är att mitt sk politiska tänkande är (rån andras synvinkel) rena utopier endast (jag kallar det själv ofta för fakta och påtalar t ex att ”höger och vänster” är riktningar i trafiken och INTE i verkligheten men det är ju endast min högst subjektiva vinkel som sagt) och mitt klasstänkande är på en sådan nivå att det inte ens existerar en modell för det (varken officiellt eller inofficiellt).

    Däremot kan jag INTE komma ifrån att jag ändå har en politik så väl offentligt som privat (om än väldigt annorlunda).. det var liksom DET som var insikten!

    Av någon anledning så döms kvinnor generellt hårdare än män generellt.. speciellt då ang kvinnors privatliv. Den verkligheten SER jag men jag kan inte fullständigt säga varför det är så (för allvarligt talat så förstår jag det ej på en nivå som krävs för att jag ska kunna säga orden ”jag förstår detta”).

    ”Eftersom det primärt är kvinnors ansvar att hålla ihop familjen och liknande så hamnar ofta skulden för det som sker i privatlivet på just kvinnan. Det är kvinnans oförmåga som avslöjas, inte mannens. Det är hon som får bära skammen.”

    Här har jag en avvikande erfarenhet. Det beror enligt min erfarenhet HELT på omständigheterna (och individerna snarare än ”man vs kvinna”). Det jag har sett hittills är alltså scenarion där det går mer åt 50/50 ang om mannen eller kvinnan får skulden för ”x-sak(er)” inom familjen (utav ett ”kollektiv”/”grupp” i samhället t ex). Här bör jag också ta upp aspekten att det finns enorma skillnader i synsätt på detta ang vilket land och vilken kultur (främst) som man väljer att titta på. Min personliga erfarenhet utgår dock ifrån det svenska samhället och den svenska kulturen (jag är förresten född 79).. jag ville bara lyfta fram den kulturella aspekten i sammanhanget för den är väldigt intressant. En del gånger identifierar t ex jag mig generellt som ”tillhörandes svensk kultur” medan i MÅNGA andra sammanhang…. absolut INTE. Här hamnar jag lite OT dock så jag avrundar denna post här!

  • Hyperexium skriver:

    Ska utveckla en detalj.. citerar mig själv:

    ”Av någon anledning så döms kvinnor generellt hårdare än män generellt.. speciellt då ang kvinnors privatliv. Den verkligheten SER jag men jag kan inte fullständigt säga varför det är så (för allvarligt talat så förstår jag det ej på en nivå som krävs för att jag ska kunna säga orden ”jag förstår detta”).”

    Från mitt perspektiv så finns det flera förklaringsmodeller till detta där jag INTE kan se vilken utav dessa som skapar den faktiska verkligheten ELLER om dom gör det tillsammans! Komplicerat värre från mitt perspektiv alltså… det hindrar mig dock inte från att reagera starkt när jag ser en ”obalanserad situation” ute i verkligheten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv