När personer som Breivik dyker upp finns det alltid människor som vill ha förståelse. Som vill dissekera hans argument, höra om hans uppväxt eller hans relationer för att kunna förstå hur en människa som gör såhär tänker. De vill se det mänskliga i alla, även monster, och de vill förlåta.
Det är viktigt att förstå vilka idéer som ligger bakom dessa dåd, det tycker jag. Men jag vill inte veta något om Breiviks uppväxt eller om hans kvinnoaffärer, för jag vill inte ha förståelse. Det är nämligen stor skillnad på att rent intellektuellt förstå något och att ha förståelse. Jag vill inte veta vad som fick honom att tycka som han gör och handla som han gjorde, jag vill inte utveckla någon empati för honom eller få honom att framstå som mindre ond.
Många personer som har genomlevt hemska saker, som en våldtäkt, ett krig eller misshandlande föräldrar, blir tillsagda att de ska förstå och förlåta. De ska försöka se varför människorna som skadade dem gjorde det, kanske rent av känna sympati. Lite samma retorik förs kring galningar som Breivik. Vi ska förstå honom och vi ska inte hata, kanske ska vi rentav känna lite sympati.
Att förlåta är en kristen dygd. Man ska vända andra kinden till istället för att bli arg och slå tillbaka. Företrädare för kristendomen kan tycka att folk ska förlåta de mest absurda saker. Moder Teresa uppmanade bland annat invånarna i en by vars grundvatten blivit förgiftat på grund av att ett klädföretag spillt ut gifter att förlåta. Förlåta i en situation där man egentligen borde vara fly förbannad och kräva kompensation och förändring.
Varför ska en person som blivit utsatt för något lägga energi på att förstå och förlåta den man egentligen borde avsky? Varför ska vi släta över hemska brott med gråtmilda beskrivningar av förövarnas liv?
Nej, jag tänker inte anstränga mig för att göra Breivik mer mänsklig. I mina ögon är han ett monster. Ett monster som ska straffas enligt rättssamhällets principer, men fortfarande inte en person jag tänker anstränga mig det minsta lilla för att förstå mig på. Jag tänker inte förlåta Breivik. Jag tänker hata honom med gott samvete och sedan bli likgiltig inför honom.
Jag tycker absolut inte att Breivik som individ förtjänar förståelse eller förlåtelse, däremot tycker jag att det känns viktigt att försöka förstå vad som ledde fram till det hela. För att kanske, kanske kunna se tecken och varningssignaler, och hindra liknande situationer i framtiden.
Personligen tycker jag att det tar otroligt mycket mer energi att hata och avsky än att förlåta och förstå. Jag tror också att det är orsaken till hela konceptet, en får ro snabbare lixom.
Jag tror att orsaken till det är kristen moral. Kanske har det en positiv effekt psykologiskt, men jag tror inte att den är så stor som många vill göra den. Ibland tror jag att man måste få hata och fördöma.
Jag tror inte nödvändigtvis att vi tycker det är skönt att förlåta p.g.a. våra kristet kulturella rötter utan tvärt om. Den här ”kristna moralen” är i sin tur sprungen ur ett rent mänskligt grundläggande behov av att förlåta för att kunna bearbeta. Hönan eller ägget lixom? (Tycka vad en vill om de stora religionerna/ideologierna, deras grunduppgift var ju ändå nånstans att göra människans liv lite lättare. Att det sen gått åt helvete i praktiken är ju en annan sak.)
Ro som i frid alltså, inte i eka
Det slutar inte göra ont förrän man lyckas förlåta, vilket nog är tanken med att vända andra kinden till skulle jag tro. Har man varit med om något traumatiskt finns det inget som läker bättre. Ilska är bra, det förändrar, men inte fan gör det en mer hel. Sen så är det ju bra att förstå sig på ”monster” så att vi kan försöka se till så att samhället inte skapar fler. Rädslan för att historien ska upprepa sig (vilket den alltid gör) är ju en av anledningarna till att alla nioendeklassare blir påtvingade dussintals filmer om förintelsen i skolan. Om de förstår HUR och VARFÖR kanske de ser att partier som SD och den typen av tänk kan leda till en diktatur med folkmord och krig. Man ska lära sig av det som hänt och inte bara klassa människor som monster. ”Ingen kan vara ond hela tiden”. Dessutom så skrämmer svartvitttänkande mig. ”Vi” och ”dem”. Det onda och det goda. Elaka häxor och snälla naiva prinssessor passar bäst i sagorna eftersom barn inte lärt sig se nyanserna än. Uppmuntrar vi den här typen av tänk hamnar vi snart en ganska otrevlig värld där det bara finns två typer av människor – det onda och de goda. Du stör dig på horan och madonnan-komplexet men tycker det är ok att kalla någon ond (vilket då betyder att det finns någon som är ”god”)?
Att använda Moder Teresa är effektfullt men skapar, hos mig, en otrevlig eftersmak. Att använda ”vända andra kinden till” är också riktigt snyggt men anser du att det är bättre än gamla testamentets ”öga för öga”-mentalitet? Vad skulle vi ha för samhälle om vi tillämpade den typen av straff?
Rättssystemet ska inte präglas av den synen, det tycker jag inte. Däremot tror jag inte att det är så bra att vilja förlåta i alla situationer.
Man ska sträva efter att förstå saker för att kunna hindra dem, men det är skillnad på att förstå och ha förståelse. Förståelse kräver empati.
Vad gäller förlåtelse som bearbetningsmetod så vet jag inte om jag köper att det skulle vara enda sättet. Även om det är så så tror jag att man måste få fördöma och hata ifred.
Är lite osäker på vad ”hata ifred” skulle innebära. Kan man hata utan att sprida det vidare? Hat ger en kraft men inte frid. När någon fylls av den där kraften som hat ger tänker jag av någon anledning på Kyles mamma i South Park. Någon som måste hata och kämpa för att fungera. Alla väljer sin egen väg men jag föredrar nog Moder Teresas sätt, det är det enda som har fungerat för mig när jag gått igenom något jobbigt.
Lägg inte ner energi på att hata, hat sprider hat. Att förlåta och behandla människor med respekt ger så mycket mer glädje för både en själv och andra.
Det är ju inte enbart ’lite kristet’ att förlåta, det är framför allt ett ofta otroligt bra läkningsverktyg så jag tycker att man alltid ska sträva efter förlåtelse, men sedan går det ju givetvis inte alltid & inte alltid så fort som andra kanske kan tycka.
F.ö. känns det oerhört slutet att se honom som ett monster. Även rätt frånvänt mänsklighetens negativitet.
Det är sant. Jag ser honom väl inte som ett ”monster” så, men definitivt inte som en helt vanlig kille som det slog lite slint för, som vissa vill få det till.
Jag har hört talas om att det ska vara bra läkning men jag vette fan. Dessutom tycker jag inte att det ska ta sig in i samhällsdebatten, även om det kan funka på det personliga planet.
Mja, jag kan nog också vara frågande till om det har sin plats i samhällsdebatten i stort men som en liten del, javisst. Mindre hat skänker ett bättre samhällsklimat. Kan dock vara på tok för nära inpå att tala om förlåtelse nu, på tooook för nära inpå..
När jag slutade vara så otroligt förbannad över sådant som hänt mig och på de människor som gjort mig illa, började jag också må bättre. När jag slutade hata blev jag gladare och mer självälskande. Så att förlåta, försöka vara mindre dömande och att inte hata är inte bara bra ur ett allmänt perspektiv, utan det kan vara väldigt bra för egen del. Jag tror att få människor vinner något på att hata. Och att bara se Breivik som ett monster är ganska arrogant och kontraproduktivt tycker jag. Man behöver inte försvara hans handlingar eller ha värsta empatin för honom som person bara för att man skippar hatet och synen på honom som ett monster. Precis som någon skriver högre upp är det väl snarare ett utmärkt sätt att kunna sätta händelsen i ett större perspektiv och i framtiden bättre kunna förebygga sådana här händelser. Att förstå varför människor ibland agerar som de gör tycker jag är lite av en blessing. En tröst, liksom.
Förr eller senare så måste man ju släppa det hela och bli likgiltig. Dock tror jag inte att vägen dit nödvändigtvis måste inkludera förståelse.
Framförallt så tror jag att förlåtelsen måste få komma när den kommer, det kan inte tvingas fram av utomstånde. Jag tror man måste få hata ifred också.