Etikett: förstå

Om att bli förstådd.

Det talas om att skriva så att en blir förstådd, att formulera sig så en undviker missförstånd, som om det vore något neutralt som inte har något att göra med vilken position den som ska förmedla något har. Det är inte endast upp till en person att tala så hen blir förstådd, det handlar också om mottagarens vilja att förstå. Och denna vilja handlar inte bara om den enskilda individen, utan om vad det är som premieras i samhället, vilka perspektiv som anses värda att sätta sig in i och vilka en lika gärna kan ignorera.

Det handlar om vem som har skyldigheten att förklara sig. Makten behöver inte förklara sig, den kan köra på ändå. Det är upp till resten att förstå. När nationalekonomer förklara hur ekonomi fungerar är det ingen som kräver att de ska vara tydligare, mer pedagogiska, för att undvika att bli misstolkade. Det är istället den som misstolkar som är skyldig att skaffa sig mer kunskap. Motsatt förhållande råder för feminister; det är alltid upp till oss att förklara åter och åter igen, aldrig upp till den som misstolkar att försöka förstå, skaffa sig mer kunskap.

Många vill förstå till exempel feminister som galna manshatare, och då kommer de leta tecken på att det är så. Och ja, det är klart att om en rycker citat ur sitt sammanhang, letar länge och noga, misstolkar med flit och så vidare så kommer en att hitta belägg för att feminister är knäppa. Finns det inget aktuellt kan en alltid ta upp flera år gamla och redan behandlade förbrytelser, som att Roks ordförande en gång sa att män är djur.

Det går inte att försöka anpassa feminismen efter detta, det går inte att tassa på tå för att ingen ska misstolka. Att vi misstolkas så mycket handlar nämligen inte om att just vi är så otydliga, det handlar om att människor inte vill förstå, vill misstolka, för att det är enklare än att faktiskt försöka sätta sin in i det och kritisera samhället. Då är det enklare att gnälla om att det är för komplicerat, om att vissa ord ”skrämmer bort” och så vidare. Men det är ju uppenbarligen inte det det handlar om, det handlar om en ovilja att förstå som manifesterar sig i ett ändlöst utpekande av detaljer som egentligen inte har något med saken att göra, så att diskussionen fastnar i att feminister måste förklara sig gång på gång.

Den som vill förstå feminism har verkligen inte någon brist på möjligheter till detta. Det finns åtskilliga bloggar på ämnet med pedagogiska guider, skrivna på ett lättillgängligt sätt, det finns böcker som tydligt förklarar feminismens grundläggande begrepp. Det kan inte vara upp till varje enskild feminist att varje gång hen talar om feminism uttrycka sig på ett genompedagogiskt sätt, förklara allting från grunden. Detta krav utgör en enorm begränsning i den feministiska debatten, och det är ett ok vi måste frigöra oss från istället för att medvetet underkasta oss eller försöka få andra feminister att underkasta sig.

Nej, jag tänker inte vara mer pedagogisk än jag redan är för att någon person som inte läst ett ord om feminism innan ska förstå. Det är inte mitt ansvar att utbilda alla människor, att lägga mig på precis deras nivå av kunskap. Det är inte mitt ansvar att skriva tusen brasklappar så att jag inte blir missförstådd. Det som inte begriper kan läsa på på egen hand, eller bara strunta i det om hen nu inte är intresserad av att stoppa kvinnoförtrycket. Den här bloggen finns kvar för de som vill det.

Varför ska en förklara igen och igen för människor som inte vill förstå?

Läser kommentarerna till ett inlägg hos Pk-maffian om det offentliga rummets vithet. I inlägget skriver hen om hur svårt det är att hitta foundation om en är mörkhyad.

Det är ingen mänsklig rättighet att hitta en foundation som passar. Det är ingen mänsklig rättighet att köpa en foundation över huvud taget. Det är ett jävla ilandsproblem för rik och bortskämda medelklassbrudar.

Detta är så talande för hur mycket av ”debatten” kring såväl feminism som antirasism ser ut idag. Den som vill motsätta sig plockar ut någon ytterpytteliten detalj, blåser upp den till enorma proportioner och låtsas att hela frågan egentligen bara handlade om detta. Som om Problemet™ för mörkhyade vore att de inte kan hitta en passande fundation, och inte att de ständigt utesluts från det så kallat ”etablerade samhället” och osynliggörs.

Att inte kunna hitta foundation är ett symptom på något större, och det är i denna kontext det blir intressant. Den som vill kan helt ignorera sammanhanget och haka upp sig på att just det faktiskt inte är en mänsklig rättighet, men är detta något som för samtalet framåt? Snarare handlar det om att hindra diskussionen från att fortskrida genom att ständigt skapa ”diskussion” kring detaljer, skitsaker som egentligen gör varken till eller från i det stora hela.

Detta är enligt mig ett av de största problemen med ”ta debatten”-retoriken. Om en ”tar debatten” om samma jävla saker igen och igen kommer en liksom aldrig vidare. Det kommer alltid finnas någon idiot som vill diskutera om just foundation i rätt färg är en mänsklig rättighet eller inte, helt utan att försöka se till helheten. Ska en då berätta igen och igen att det är helheten det handlar om, inte just den specifika foundationen? Tror någon egentligen att dessa personer kommer lyssna? I mina ögon är det ganska uppenbart att det inte rör sig om människor som försöker nå förståelse utan snarare om personer som hakar upp sig på skitsaker just för att slippa förstå.

För grejen är att den som läser utan att försöka hitta fel, den personen begriper att Pk-maffians inlägg inte handlar om just specifikt hens rätt att kunna ha en passande foundation, utan om hur vithetsnormen tar sig uttryck i samhället, där bristen på foundation bara är ett exempel av många. Varför ska en hålla på och förklara och förklara, igen och igen, för människor som ändå inte vill förstå?

Vila i din okunnighet.

Gud, jag blir så trött på människor som ba ”jamen det är okej att folk är poly/homosexuella/whatever men själv kan jag då rakt inte begripa hur en kan vara det”. Jamen okej? Är det verkligen så jävla viktigt för dig att förstå alla människors liv?

Varifrån kommer detta behov av att högljutt berätta att en själv minsann inte begriper vissa saker. Är det verkligen relevant? Måste världen verkligen veta hur du personligen skulle känna inför att ha flera kärleksrelationer, ha en partner med samma kön som du själv eller något annat? Förväntar du dig att personen ska svara och ba förklara att ”jomen det här är anledningen till att jag har lite normbrytande sexualitet”.

Nästa gång du får veta om att någon har en normbrytande sexualitet, eller något annat för den delen, försök att bara vila i din okunnighet. Försök att bara chilla i att du inte förstår allting och att du liksom inte heller behöver göra det, för det är fan helt okej att inte förstå vartenda fenomen i världen. Det är okej att inte förstå hur det känns att vara kär i någon som har samma kön som du, eller hur det går till att ha flera parallella relationer. Men är det verkligen så förbannat viktigt att berätta det?

Jag tänker inte tugga analysen åt dig.

Ibland hör en snyfthistorier om män (ja, det är alltid män) som minsann vill förstå feminism men inte kan för det är så himla himla komplicerat. Det finns så många anledningar till att det kan vara knepigt. Kanske blir det svårt för dem för att ”feminist” är ett så laddat ord, eller för att feminismen ofta blir missförstådd, eller kanske för att en feminist en gång sa något taskigt om män.

Såhär tänker jag: om män lade mindre energi på att hitta på skäl till att de inte förstår feminism och mer energi på att typ försöka släppa sina fördomar och begripa så skulle kanske det här problemet lösa sig automatiskt.

Men nej, istället vill de, likt en fågelunge, ha sin feministiska analys rensad på alla obehagliga ben och färdigtuggad, sedan uppspottad på ett fat så att de sedan kan slicka i sig utan ansträngning. De vill att en ska rensa bort alla ”svåra ord”, att en ska skriva någon jävla punktlista för hur de ska vara jämställda så att de slipper tänka på saken sedan, att en ska ta bort allting som i deras känsliga små huvuden kan verka anklagande mot dem personligen.

Jag är så trött på hur mäns oförmåga att begripa feminism alltid förklaras med att feminister gör si och så, använder fel ord och så vidare. Kan det inte också ha liiite att göra med att en ganska stor del män aktivt sitter och motarbetar när någon försöker förklara genom att typ missuppfatta saker med flit, flytta fokus från saken till vad en feminist sa en gång, använda härskartekniker eller helt enkelt strunta i att ta något till sig. Alltså, det har hänt mig så många gånger att samma person ba ”men män kan också ha det dåligt/kvinnor kan också vara taskiga” när en har förklarat typ 100 gånger att strukturellt förtryck av kvinnor inte betyder att alla män har det bra och att kvinnor aldrig någonsin kan vara förtryckare.

Sedan bidrar det såklart att ganska många män är rätt duktiga på att sprida allt detta, alltså aktivt trashar feminism. Jag köper tyvärr inte att skälet till detta skulle vara att det är svårt att begripa vad feminism handlar om, för det finns fan ingen ödmjukhet eller vilja att förstå hos dessa personer. De har bara gjort sin tolkning och sedan vägrar de släppa den fast en gång på gång förklarar att det inte är så det ligger till.

Såhär: om du inte är villig att anstränga dig för att förstå feminism så bidrar du till förtrycket av kvinnor. Ja, så är det faktiskt. Det gör dig helt enkelt till en förtryckare av rang. Vill du inte vara det så är det dags att sätta din hjärna i arbete och försöka begripa. Och vet du vad, det är inte svårt. Det finns en uppsjö av feministisk litteratur, feministiska bloggar och så vidare som tar det hela på en väääldigt grundläggande nivå. Du kan börja där. Men nej, jag tänker inte rensa och tugga analysen åt dig.

Jag tänker hata Anders Breivik utan dåligt samvete och jag tänker inte förlåta honom.

När personer som Breivik dyker upp finns det alltid människor som vill ha förståelse. Som vill dissekera hans argument, höra om hans uppväxt eller hans relationer för att kunna förstå hur en människa som gör såhär tänker. De vill se det mänskliga i alla, även monster, och de vill förlåta.

Det är viktigt att förstå vilka idéer som ligger bakom dessa dåd, det tycker jag. Men jag vill inte veta något om Breiviks uppväxt eller om hans kvinnoaffärer, för jag vill inte ha förståelse. Det är nämligen stor skillnad på att rent intellektuellt förstå något och att ha förståelse. Jag vill inte veta vad som fick honom att tycka som han gör och handla som han gjorde, jag vill inte utveckla någon empati för honom eller få honom att framstå som mindre ond.

Många personer som har genomlevt hemska saker, som en våldtäkt, ett krig eller misshandlande föräldrar, blir tillsagda att de ska förstå och förlåta. De ska försöka se varför människorna som skadade dem gjorde det, kanske rent av känna sympati. Lite samma retorik förs kring galningar som Breivik. Vi ska förstå honom och vi ska inte hata, kanske ska vi rentav känna lite sympati.

Att förlåta är en kristen dygd. Man ska vända andra kinden till istället för att bli arg och slå tillbaka. Företrädare för kristendomen kan tycka att folk ska förlåta de mest absurda saker. Moder Teresa uppmanade bland annat invånarna i en by vars grundvatten blivit förgiftat på grund av att ett klädföretag spillt ut gifter att förlåta. Förlåta i en situation där man egentligen borde vara fly förbannad och kräva kompensation och förändring.

Varför ska en person som blivit utsatt för något lägga energi på att förstå och förlåta den man egentligen borde avsky? Varför ska vi släta över hemska brott med gråtmilda beskrivningar av förövarnas liv?

Nej, jag tänker inte anstränga mig för att göra Breivik mer mänsklig. I mina ögon är han ett monster. Ett monster som ska straffas enligt rättssamhällets principer, men fortfarande inte en person jag tänker anstränga mig det minsta lilla för att förstå mig på. Jag tänker inte förlåta Breivik. Jag tänker hata honom med gott samvete och sedan bli likgiltig inför honom.

Att utrota en generation socialister är fan politiskt, och det ska bemötas med politik.

Vissa kritiserar de som använder terrordåden i Norge för att framföra politiska poänger. Senast ut är Thomas Böhman, någon slags alliansbloggare, som kritiserar Anna Troberg för henne enligt mig helt formidabla artikel om att vi inte ska vika oss för våldet genom att införa mer övervakning. Han tycker även att det är osmakligt att vissa anklagar Reinfeldt för att ha hanterat detta dåligt. Kanske är han kränkt för att någon kritiserat hans politiska förebild.

Det kan tyckas cyniskt att ”utnyttja” dessa döda för sina egna lumpna politiska syften, men i mina ögon uppvisar Böhman en ganska speciell syn på vad politik är. Han verkar se det som något slags spel, ett pålägg på den verkliga verkligheten. en möjlighet för några broilers att göra en karriär, men inget som är menat att verkligen göra världen till en bättre plats.

För den som tror på en speciell politik använder såklart alla chanser för att göra reklam för den. Speciellt om något som skett faktiskt råkar vara direkt relaterat till en politik man för, som till exempel i Anna Trobergs fall. Övervakning, integritet och terrorbekämpning är såklart tätt sammanlänkade frågor.

Om man tillhör ett parti som är direkt drabbat eller om de drabbade är ens allierade är man såklart intresserad av att bekämpa det som ligger bakom dådet. Om man tror att det handlar om en viss politiskt utveckling så är den bästa tiden att bekämpa det såklart nu. Konstigt vore väl om man väntade. För detta handlar i allra högsta grad om politik, dådet var politiskt och skedde till följd av en politiskt utveckling. Hur kan man då påstå att man ska lägga politiken åt sidan?

Det är klart att man får ägna sig åt att sörja utan att dra paralleller till några politiska ståndpunkter. Men att tycka att politiken bör läggas på hyllan helt är att bortse från vad detta handlar om; en högerextrem terrorist som har begått dessa mord i syftet att utrota nästa generations socialistiska politiker. Det är politik.

Men framförallt handlar inte detta om att någon utnyttjar detta för att föra fram en helt orelaterad politik. Att göra en poäng mot högerextremismen är relevant, likaså att påpeka att vi inte kan bemöta detta med mer övervakning och hårdare tag. Och säger det inte jävligt mycket om en statsminister hur han hanterar en sån här kris?

Och vad fan ska vi få ut av att bara gå omkring och vara ledsna. Vi vill väl undvika att detta sker igen? Inte ägna oss åt att i ändlöshet manifestera vår menlösa kärlek och sorg, utan att på något sätt försöka ta reda på orsakerna till och bekämpa de krafter som ligger bakom anledningen till den.

Företag kan faktiskt också ta ansvar.

Efter mitt inlägg om Gillettes efterblivna reklamkampanj så fick jag den här kommentaren:

Du är medveten om att Gilette säljer rakhyvlar? De förutsätter så klart att man tänker raka benen. Detta var det dummaste jag läst på länge.

Jag är givetvis medveten om att Gillette säljer rakhyvlar och att det därmed givetvis ligger i deras intresse att få det att verka som ett behov att raka benen. Jag har aldrig ifrågasatt Gillettes syfte med sin kampanj över huvud taget. Jag påpekade att jag tycker att det är ganska märkligt att de använder ordet ”naturligt” eftersom det faktiskt är ren lögn, vilket inte platsar i reklamkampanjer. Då fick jag detta som svar (jag har ändrat första meningen lite för att göra den mer begriplig, ni kan gå tillbaks och kolla originalet):

Du hänger bara upp dig på ordet naturlig. Det finns en efterfrågan på rakhyvlar > företag säljer och marknadsför.

Dessutom är det ju inget konstigt att Gilette faktiskt vill att fler och fler skall raka benen då de tjänar på det, därav marknadsföring. Sedan kan man ju sitta och tjura för att man själv inte vill att fler och fler skall raka benen, men det gör ju inte att företaget har gjort något fel. Man får väl som konsument helt enkelt välja bort det företagets produkter och, om man är väldigt ambitiös, kampanja för håriga ben och utnyttja friheten att uttrycka sin åsikt i vårt, tack och lov, fria samhälle.

Men det här inlägget klagar framförallt på företagets marknadsföring, vilket känns ganska snedvridet.

Varför är det snedvridet att klaga på hur ett företag marknadsför sig? Det är ju otroligt rimligt tycker jag. Företag skapar ju ideal i sina reklamer och därmed är det hemskt relevant att kritisera dem. Företag har inte större rätt att uttrycka sig för att de tjänar pengar på det, och jag kan kritisera vilka ideal ett företag sprider på samma sätt som jag kan kritisera en kolumnist eller vilken jävla person som helst.

Jag blir så trött på det där ”men du fattar väl varför de gör så” som kommer så fort man kritiserar företag. Klart jag fattar varför, på samma sätt som jag fattar vilka mekanismer som ligger bakom mobbning. Men bara för att det finns en förklaring betyder inte det att det är bra eller rätt eller ens acceptabelt. Det handlar ju egentligen bara om  att vilja dumförklara mig och därmed ogiltigförklara kritiken.

Det är tydligen relevant att påpeka att vi lever i ”ett fritt samhälle”. För det första är jag ganska säker på att Gillettes kampanj skulle kunna bli fälld av RO eftersom den är sexistisk. Tydligen så vore en mer rimlig motreaktion från min sida att bedriva en kampanj för håriga ben, men det intressanta här är ju hur företag tvingar på barn idéer om att de måste raka benen. Och jag har faktiskt full ”rätt” att uttrycka den åsikten också, för yttrandefriheten inkluderar också rätten att kritisera andras yttranden.

Och så denna eviga konsumentmakt. Jag använder Gillette för deras rakhyvlar är faktiskt bäst. Deras produkt är överlägsen, men deras reklam är sunkig. Jag tänker inte uppmuntra till bojkott av Gillette, men jag vill att de ska sluta sprida sina snedvridna budskap och det är det som är hela meningen med min kritik. Jag kritiserar inte Gillettes rakhyvlar, utan deras sunkiga kampanj. Och företag kan faktiskt ta ansvar över de budskap de sprider, företag består av människor och är inte mekaniska marknadstillfredsställare, som vissa verkar tro.

Därför läser jag Kissies blogg.

Bloggkommentatorerna skriver om skräpkultur, och frågar sig varför vi läser skit som Kissies blogg eller kollar på Kungarna av Tylösand, de menar att det är för att det är soft att sitta och skratta åt saker.

Jag läser Kissies blogg. Det är inte så att jag bara går in på den slentrianmässigt då och då, jag läser den med intresse flera gånger om dagen. Jag har även läst Blondinbella, men tycker att hon har blivit präktig och tråkig.

Jag ser inte Kissie som en förebild, inte som en god debattör, jag tycker hennes kläder är fula och jag tycker inte hennes liv är avundsvärt. Kissie är ingen förebild för mig, men hon är inte en person jag ogillar heller. Jag ser inte ner på henne, jag skrattar inte åt henne (okej, det gör jag ibland, men inte i normalfallet), jag ondgör mig inte över hennes operationer eller bloggräl. Jag finner inget sadistiskt nöje i att läsa Kissie blogg, jag sitter inte och rättfärdigar mig och känner att ”jag är åtminstone bättre än Kissie”.

Så varför läser jag? Jag vet inte, men av någon anledning är jag genuint intresserad av Kissie som person. Av vad som sker i hennes liv, av hennes åsikter kring saker och ting.

Jag läser också stora mängder tjejtidningar. Detta är inte för att jag inbillar mig att jag ska lära mig något nytt, få nya spännande sextips eller liknande, jag har fattat att det ändå aldrig kommer något nytt så jag brukar till och med köpa begagnade snarare än nya, för det är ett så mycket billigare pris för samma skit. Jag vet en massa bra tidningar jag skulle kunna läsa istället, en massa bra bloggar jag skulle kunna lägga min tid på, och ändå läser jag cosmopolitan och Kissie. Varför? Dels för att det är så jävla skönt att bara lägga sig ner och läsa utan att känna att man behöver prestera ett skit. Man behöver varken analysera, inspireras eller lägga på minnet, man kan bra glo. Men framförallt för att få en inblick i något annat.

Låt mig förklara: jag har alltid varit en analytisk person. Jag har alltid varit intresserad av att lösa problem, analysera, härleda problem logiskt, värdera bra och dåliga argument mot varandra och så vidare. Samma sak med mina vänner. Folk kollar konstigt på caféer för att vi diskuterar konstiga intellektuella grejer som politik med ett på tok för stort intresse för vår ålder. Att diskutera är lite av en hobby för mig.

Jag säger inte att jag är nåt jävla geni, men saker som de flesta i min ålder bryr sig om och bekymras över är frågor jag själv inte behöver minsta lilla hjälp med att nå insikt i för att jag så ofta tänker på dem, intressen som gemene man har är för mig konstiga gåtor. När jag ser paradise hotel eller läser Kissies blogg så fascineras jag. Att människor kan vara så jävla annorlunda i förhållande till mig, jag begriper det inte. Att människor kan vara tillsammans, fulla, en hel månad utan att bråka om politik en enda gång. Det skulle vara en omöjlighet i mina kretsar.

Skräpkultur är för mig en kanal till verkligheten. Verkligheten som ligger utanför mig och min lilla krets av vänner. Det är ett enkelt sätt att se hur folk kan ha det, hur de kan resonera, vilka värderingar och ideal de kan ha och vilka intressen de har. Det är viktigt att ta del av sånt också. Man skulle ha en ganska fattig referensram om man aldrig tog del av sånt som inte ligger i ens omedelbara intresse.

Man måste vidga sina vyer, inte bara ta del av finkultur utan också se till skräpet. Det anses oroväckande ofta beundransvärt att vara obrydd av pöbelns intressen, att sätta näsan i vädret så fort något vulgärt eller, ve och fasa, mainstream diskuteras. Jag har några avlägsna vänner som alltid värderar allt utifrån hur mycket det intresserar dem eller ej, så fort ett ämne de inte är intresserade av diskuteras så stänger de av. Behöver jag ens säga att det är de som är de mest inskränkta personerna i min umgängeskrets.

Idag diskuterade jag lägligt nog kulturelitism med min farsa. Det finns många som försöker göra en uppdelning mellan finkultur och fulkultur, där finkultur är ”ha på sig något lätt och dansa klassisk rysk balett” och fulkultur är bloggar, skräptv, allt som är underhållande och lättillgängligt i princip. Hur fin en kulturform är bestäms i mångt och mycket av hur svår den är att tillgodogöra sig, ju svårare desto finare. Jag tycker att dessa definitioner faller ganska platt, men trots det så har folk ganska strikta uppfattningar om vad som är finkultur och fulkultur. Som en motreaktion på detta finns det många som intellektualiserar saker som klassikt ses som fulkultur, bland annat sport (framförallt fotboll) och mode, jag intellektualiserar bloggar.

Men kulturen ska inte bara upplysa i sig själv och stå för sig själv, den kan också säga oss något viktigt om vår samtid. Kanske ägnar jag mig åt hårklyverier när jag analyserar Fokis framfart till det absolut största bakslaget för kvinnokampen som skett i bloggvärlden, när jag upphöjer Kissie till en fantastisk ikon och när jag ser Tyra Sjöstedt och Kenza som i det närmaste demoner, fruktansvärda kvinnor som inte gör annat än att förstöra. Kanske lägger jag för stor vikt vid det, men jag tror inte det. Detta är vår samtid och jag kan bevaka den från första parkett. Jag vet precis vad som sker, precis vad folk tycker, precis hur debatten går, tack vare bloggvärlden. Kissie, Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki är alla extrema versioner av människor som det finns otroligt många av, överallt. Och jag älskar att läsa om deras liv och åsikter, att försöka förstå det där som ligger så otroligt långt borta från allt vad jag är.

Vi hade ett främligsfientligt parti i regeringen redan innan Sd.

Ojsan hoppsan. Nu har Sd fått 5,7 procent av rösterna och det är jävligt många människor som tycker det är jävligt jobbigt att vi, fina öppna Sverige, har fått in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Jag undrar bara varför ingen belyser det faktum att vi redan hade ett främlingsfientligt parti inne innan, nämligen folkpartiet. Folkpartiet ”liberalerna” som vill ha burkaförbud på skolan och  språktest för invandrare, liberalt (frihetligt) så det förslår!

När jag påpekar detta så säger folk att det kan man ju förstå att lärarna vill kunna se sina elevers ansikten och att bor man i Sverige ska man tala svenska. Ja, det kan man förstå. Man kan också förstå att det sticker i folks ögon att människor som inte har bott eller jobbat i det här landet får en massa bidrag, fri skolgång och sånt samtidigt som det dras ner på pensionerna.

När det gäller burkaförbudet så fattar jag väl att det kan känna ”läskigt” att inte se en persons ansikte men det är verkligen ett resonemang på sandlådenivå, ungefär som när killarna i klassen var arga för att den muslimska tjejen fick ha slöja fast de inte fick ha keps. I en demokrati måste man kunna göra avkall på sina preferenser gällande hur mycket man kan se av någons ansikte för att upprätthålla en viss acceptans. Dessutom så kommer det bara leda till att burkabärande kvinnor skippar att gå i skola, inte att de tar av sig burkan.

När det gäller språktestet så tycker jag bara det är inhumant att tvinga människor som kanske har blivit tvingade att fly från sitt land att vänta flera år på besked om huruvida de får asyl eller inte, för att de måste lära sig det svenska språket. Det är inte humant att låta människor stå ovissa om vad som kommer hända med dem så länge.

Detta är enligt mig främlingsfientlighet. Det är regler som gör det svårare för invandrare, det vill säga främlingar, att komma in , trivas och utöva sin kultur i vårt land. Så sluta stirra er blinda på Sd och se att de här tendenserna finns hos andra partier också, även om det inte är deras enda fokus. Att låta ett enda parti stå symbol för all främlingsfientlig politik är inte sunt, det kommer göra att man tappar fokus på andra främlingsfientliga tendenser.

Sd kommer förhoppningsvis inte påverka så mycket men de kommer med stor säkerhet att hjälpa till att få de här förslagen från Fp att bli verklighet, fast det hade säkert hänt i vilket fall. Jag vill att folk slutar bry sig om från vilket exakt parti ett förslag kommer ifrån och istället fokuserar mer på förslaget som sådant. För i slutänden så är det som spelar roll vad folk säger, inte vem som säger det.