Jag vill inte att du ska laga mig, jag vill bara att du ska veta att jag hatar dig avgrundsdjupt.

Jag tänker lite på behovet av upprättelse och hur det ofta står i motsats till behovet av integritet i patriarkatet, och hur dessa ofta hamnar i konflikt med varandra för individen, samt hur en kan hantera detta.

Typ om en man betett sig som ett kräk mot mig vill jag kanske förmedla det, men det är ofta svårt eftersom detta i regel tas som att en vill att de ska ”reparera” skadan i relationen.

Ett vardagligt exempel: en man gör något dumt mot en, en markerar att det inte är okej och de responderar med att hålla på och förklara sig och be om en till chans för att de egentlige är schyssta innerst inne. Detta är något jag har varit med om flera gånger i krogsammanhang. Män som tar kontakt på ett uppenbart oacceptabelt sätt och sedan vill ha ”en chans till”.

Men jag tänker att samma grej går igen även i andra relationer med män. När de blir konfronterade med sitt beteende så reagerar de inte med att dra sig undan utan med att ytterligare pressa på att en ska ha någon slags relation, för att de ska få ”bevisa” att de faktiskt är okej. De tycks tycka att den som har konfronterat dem med ett vidrigt beteende har någon slags skyldighet att coacha dem ur detta vidriga beteende.

Detta har lett till att jag i flera fall helt enkelt inte konfronterat män med deras beteende eftersom jag inte har någon lust att hamna i en situation där jag måste ta hand om deras sårade känslor och coacha dem till att bli bättre människor. Istället drar jag mig undan och försöker upprätthålla distans i relationen, för att bevara min integritet. För att jag inte har någon lust att tumma på mina känslor för att uppnå någon slags ”kompromiss” som alltid är på deras villkor, som de tvingar fram genom sina trakasserier, även kända som ”ursäkter” eller ”förklaringar”. Det krävs väldigt mycket för att orka stå emot dessa övertalningsförsök, och det är en styrka väldigt få personer har. Kvinnor är så inlärda i att alltid tillfredsställa andra, söka kompromisser och lösningar, att det är väldigt svårt att stå emot. Om en man uttrycker intresse av detta så måste en liksom tillfredsställa dem.

Detta är dock problematiskt på ett annat sätt, nämligen att jag inte får möjligheten till upprättelse. Om jag inte kan säga att jag anser mig ha blivit felaktigt behandlad så kan jag inte få ur mig mina känslor och lägga skulden där den hör hemma. När det aldrig bli någon öppen konflikt efter uppenbara övertramp tar det på en psykiskt. Kanske tänker en att en får skylla sig själva eftersom en inte ”stod på sig” och liknande.

Detta är såklart ett smidigt sätt för män att slippa ta emot eller ta till sig kritik för sitt beteende. Genom att bli fullständigt odrägliga när de är skuldmedvetna så slipper män helt enkelt undan att bli skuldmedvetna, eftersom ingen orkar ta konflikten. Speciellt inte med de män en har en nära relation med.

Min nuvarande lösning på detta är att undvika samröre med män, så att jag helt enkelt inte hamnar i dessa situationer. Det är såklart väldigt begränsande, men ändå helt acceptabelt eftersom de inte direkt har något att ge mig. När jag väl hamnar i dessa situationer blir det dock desto mer påtagligt hur jag ständigt måste förhålla mig till deras gräsöverskridande beteende, hur jag ständigt måste avgöra om jag ska konfrontera dem och riskera en lång diskussion eller om jag ska låta det passera.

Jag fantiserar om upprättelse. Jag fantiserar om att de män som skadat mig ska veta om att de har gjort det, att de ska veta om hur mycket jag hatar dem för detta, att de ska veta att jag inte har förlåtit dem bara för att jag inte tar konflikten öppet. Att de ska veta att det under den trevliga fasaden döljer sig ett brinnande hat.