Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Känslomässigt ansvar.

Fick en fråga på ask.fm om hur en tar känslomässigt ansvar, så jag tänkte att jag ska skriva lite om det.

Det en måste göra först och främst är att vara medveten om sina känslor och vara ärlig med dem inför sig själv och inför de personer som berörs av dem. Sedan måste en lära sig att hantera känslorna på ett sätt som inte blir destruktivt.

Vissa personer, framförallt män, tror att deras känslor skadar andra mindre om de väljer att dölja dem. Detta har säkert en mängd olika orsaker, dels en rädsla inför att erkänna sina egna känslor men också en oförmåga att förstå dem och därmed också en oförmåga att förmedla dem. Lösningen blir att vara tyst om dem i tron om att det på något sätt skulle göra att de inte finns. Men det gör dem såklart ändå, och det påverkar relationer med andra människor oavsett om en vill det eller ej. Det går inte att fejka känslor i nära relationer, i alla fall inte under någon längre tid, och ett sådant fejkande blir onekligen till skada för alla inblandade.

För att lära sig ta känslomässigt ansvar så kan detta vara en bra grundlista att beta av. Den är såklart influerad av de problem jag själv upplevt i relationer.

  1. Förstår du dina egna känslor? Är det något du har insyn i eller bara ”kommer” det och sköljer över dig? Det kan vara en klok idé att försöka skaffa lite distans till vad du känner. Även om känslorna såklart ska tas på största allvar innebär inte det att allt du känner är sant eller att dina känsloimpulser är något som ska följas. Det går att vara väldigt uppe i vissa känslor och fortfarande försöka se skeendet med distans, se vad som är rimliga lösningar och så vidare.
  2. När du säger och gör saker, gör ett så kallat rollövertagande. Detta är något kvinnor gör i större utsträckning per automatik eftersom vi är inlärda i att ständigt tänka på hur andra tänker och känner. Det går i korthet ut på att försöka förstå vad det du säger/gör gör med den andra personen. Det är ditt ansvar att försöka förstå detta och ta ansvar för det, och det är fundamentalt för att en relation ska fungera. Detta gäller alla känslor, inte bara negativa. Häv inte bara ur dig saker utan fundera på vad det innebär att du gör och säger som du gör, fundera på vad det skapar för förväntningar och mönster.
  3. Fundera på hur du hanterar dina känslor. Detta är något jag just nu försöker göra när det kommer till självhat och ångest. De här känslorna dyker upp då och då i mig, och det är ingenting jag kan göra något åt. Däremot kan jag lära mig att hantera dem bättre. Jag kan lära mig att inte hamna i negativa mönster på grund av dem. Men för att kunna göra detta måste jag först inse att känslorna finns där och att de styr mig, först då kan jag lära mig att styra hur jag agerar på dem.
  4. Var tydlig med hur du hanterar dina känslor. Jag kan ofta uppleva att män när de blir ledsna/irriterade/arga reagerar genom att stänga det inom sig. Detta är såklart något en kan behöva, och det är helt okej. Däremot så bör en vara tydlig med vad som händer. Säg typ ”nu känner jag såhär, och jag behöver vara ifred en stund”. Detta ska såklart respekteras av andra personer, och det är tyvärr inte alltid det händer. Jag tror dock att chansen är bra mycket större om en förklarar läget.
  5. Sätt gränser på ett respektfullt sätt. Alla relationer behöver gränser, det är något som är till fördel för alla inblandade. Däremot måste gränser sättas på ett sätt som är respektfullt inför den andra personen. Var tydlig med vilka gränser du behöver och varför. Och sedan ska du givetvis känna av och respektera andra människors gränser.
  6. Se din egen oförmåga. Förstå vilka saker du inte är kapabel till och klargör det. Bland det värsta en kan göra är att skapa illusionen av att en fixar saker som en omöjligt kan fixa för en annan människa. Det är viktigt att alla inblandade i en relation har en känsla för hur mycket en kan förvänta sig av varandra. Ja, det kan vara frestande att komma med löften för att en ”vill”, men om de inte kan hållas skapar det bara dubbel smärta för alla inblandade parter. Jag tror att det är väldigt viktigt att förstå premisserna på vilka en kan ha en relation, var gränserna går och hur mycket en kan göra för någon annan.

Resultatet av att inte göra detta är att personer i din omgivning hela tiden måste gissa sig till vad du känner, tycker och tänker, vilket skapar en maktobalans där kvinnor i regel tar mycket mer ansvar än män. Jag menar, hur ofta hör en inte kvinnor sitta och ”analysera” män, och hur sällan hör en inte motsatsen (om det inte rör hur en ska få ligga mest då). Detta är resultatet av att män är sämre på att ta känslomässigt ansvar.

Men det är verkligen inte lätt att träna upp den här förmågan, och jag tror att det är något en gör under hela livet. Jag tror att det är viktigt att en också erkänner detta inför sig själv och andra, att en inte har perfekt insyn i hur en fungerar och att en kan göra missar. Det viktiga är att dessa missar rättas till så fort som möjligt, och att en inte hamnar i en situation där en låter förväntningar finnas kvar trots att en själv insett att de är falska. Sådana illusioner kan vara bekväma att klamra sig fast vid, men de är bara destruktiva på sikt.

4 kommentarer till Känslomässigt ansvar.

  • Hemlig idag skriver:

    Nu är ju jag kvinna men jag är glad att du skrev det här inlägget just nu, för det är något jag tänkt på så mycket den senaste tiden. Något jag själv tycker är svårt är att försöka hitta balansen mellan att inte dölja/fejka känslor men samtidigt inte ta ut känslor på andra på ett sätt som inte är rimligt. Resultatet blir typ att jag bär på alla känslor i några veckor/månader tills jag analyserat dem in i minsta detalj så jag tänkt ut precis hur jag ska kunna prata om dem utan att som du skriver bara ”häva ur mig” dem. Jag vet inte om detta är en ultimat lösning men det är så svårt att veta vad som är rätt. Ack ja.

  • Anonym skriver:

    Jag uppskattar den här texten obeskrivligt mycket. Tack för att du beskriver det jag känner men inte kan sätta ord på. Guld. < 3

  • Karl-Johan skriver:

    Ja, det är rätt.
    Jag tror t o m att utbildade psykologer skulle bekräfta det du säger i detalj.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv