Igår kom Isak hem från Lund, där hen varit i två veckor. Under tiden har jag tänkt på det här med saknad.
När jag var med min förra partner blev saknaden efter hen olidlig. När hen var borta så kände jag mig så otroligt jävla ensam, så övergiven. Jag var tvungen att vara med hen hela tiden för att inte den känslan skulle ta över. I det här förhållandet känner jag mig betydligt mycket tryggare, och det gör att jag inte behöver bli bekräftad precis hela tiden.
Det är klart att jag saknar Isak, men inte på samma maniska osunda sätt som jag kunde sakna mitt ex. Inte så att jag måste prata med hen varje dag, inte så att det blir jobbigt och ångestladdat när jag inte får tag på hen. Utan det är en trygg saknad, en saknad där jag är förvissad om att när vi träffas igen kommer alltid att kännas bra och jag kommer känna mig bekräftad.
Den här känslan av att verkligen verkligen behöva en människa där och då förknippas ofta med kärlek och passion. Jag tänker att det egentligen är en ganska osund känsla att hysa den formen av desperat begär efter en annan människa. I mina ögon är det inte ett tecken på stark kärlek utan ett tecken på otrygghet i relationen.
Att det skulle vara någonting sunt i ett förhållande att känna dessa otroligt starka känslor, denna sönderslitande saknad, menar jag är ett resultatet av kärleksideologin. Kärlek ska liksom vara ”passionerat”, det ska göra ont, annars är det inte kärlek på riktigt. Det är såklart inte såhär alla ser på saken, men ofta romantiseras dessa känslor istället för att problematiseras som ett resultat av de strukturer och föreställningar som omgärdar kärleken.
Hade en pojkvän som när jag reste för att umgås med vänner i en vecka sa att jag ’ÖVERGAV’ honom vilket i mina öron lät fullkomligt absurt, att se tid ifrån varandra som ett övergivande. Otroligt stressande & klängigt. Jag kan se att sådant kan komma sig av otrygghet i relationen som sådan, & det kan även komma sig av en otrygghet i en själv (vilket givetvis tenderar att leda till en otrygg relation). Att en trots att en bekräftas inte klarar av att svälja det & därmed bära det. Alternativt önskar vissa en typ av bekräftelse som är svår att nå & därmed är det svårt att undvika känslan av att överges av sin partner.
Och när den första förälskelsen mattas av börjar en undra ifall en fortfarande verkligen är kär, eftersom känslorna inte längre är sådär intensiva. Folk söker hela tiden den där passionen, som ju inte går att upprätthålla till en enda människa för alltid. Förhållandet anses vara tråkigt om en inte känner intensivt och smärtande exakt hela tiden.
Vad skönt! Grattis till att ha kommit så långt!
Alltså GUUUUUD vad skönt det var att läsa det här. Mina kompisar pratar varje dag med sina partners, och får panik varje gång de inte får tag på hen. Jag kan nästan bli lite stött, jag och min bästa kompis bor inte i samma stad och träffas ganska sällan, och när vi väl ses pratar hen med sin partner tre, fyra gånger varje dag i en halvtimme. liksom hallå? du träffar din partner varje jävla dag annars, umgås med mig nu?
Men hursomhelst. Mitt ex och jag hördes inte så himla ofta, trots att vi hade ett distansförhållande, och jag kände mig trygg med det. Men när jag berättade det för andra blev oftast reaktionerna väldigt förvånande, typ som att vi inte var kära. Detta blev särskilt jobbigt när hen sedan gjorde slut, att jag tvivlade på hela kärleksgrejen bara för att vi inte hade hörts en gång i timmen. Lite flummigt skrivet nu kanske och jag vill inte skriva för långt, men summan av kardemumman: jag håller så himla mycket med dig.
Har precis samma syn på det här som du. Det känns sunt och tryggt och bra att inte sakna och längta och behöva vara nära inpå sin käresta hela tiden. Jag trivs i relationer där jag känner mig så pass säker att det inte finns ett behov av att samtala dagligen, eller att ständigt uppvisa ömhetsbetygelser.
Det besvärliga är hur min omgivning ser på detta, jag har flertalet gånger fått höra från vänner att jag ”förmodligen aldrig varit kär på riktigt” eftersom jag inte går runt och saknar och tänker på min partner dag ut och dag in. Sorgligt.
Vad jag känner igen mig väl i det du skriver. Jag tror att nyckeln till ett bra förhållande är att först & främst älska sig själv, och att känna att man är sin egen största källa till lycka. Att desperat klamra sig fast vid någon annan som ens enda lyckokälla kan aldrig sluta bra.
Jag kommer även att tänka lite på folk som säger ”svartsjuka är ett tecken på kärlek”, ett påstående som hamnar ungefär under samma kategori. Svartsjuka och okontrollerbar saknad är bara tecken på ett osunt förhållande.
Du behöver lära dig att hen är subjektsformen det könsneutrala pronomenet. Objektsformen är henom. ”När jag var med min förra partner blev saknaden efter henom olidlig.” Gör om, gör rätt.
Enligt språkrådet och mig själv är den formen överflödig, så har skippat det. Om du tycker det är så jobbigt kan du sluta läsa.
Jag känner att om man blir sådär som du blev med din förra partner så var det delvis hans fel. Han fick kanske inte dig att känna dig 100% trygg och älskad i relationen.
Jag tror att det är väldigt olika, det där. Som jag skriver i min kommentar finns det vissa som önskar en bekräftelse & en sorts kärlek som är orimlig att begära & den beror då på en osäkerhet som gnager i dom själva. I andra fall så beror det absolut delvis på att partnern inte kan inge en bekräftande trygghet.
Väldigt bra skrivet, håller med dig. I ett tryggt förhållande så tar saknaden mer formen av längtan, samt gemytlig känsla av att fast partnern är bortrest, så är det fortfarande vi. Jag har själv upplevt mina olika typer av saknad så 🙂
Jag trodde du hatade män, eller är det specifikt vita män du undviker?
Jag hatar inte män, vad får du det ifrån?
OK, så du hatar inte patriarkatet alltså?
Jo. För info om vad patriarkatet är kan du läsa här arsinoe.se/patriarkatet/