Patriarkatet i feminismen.

Jag fick en fråga från Nina här som jag tänkte kunde vara intressant att utveckla:

Hej! Angående det du skrev på twitter om vettiga/ovettiga feminister och att bekämpa feminister istället för patriarkatet har jag en fråga! Håller med dig men undrar om du tycker det går att applicera ”bekämpa inte feminister – bekämpa patriarkatet” om en som ex är radikalfeminist istället kritiserar liberalfeminister, dvs kritiserar uttalade feminister men som i praktiken gynnar patriarkatet. Alltså att istället för att kritisera ”de ovettigt extrema” kritisera de som förespråkar något som inte ger någon större skillnad i praktiken. Och ena sidan systerskapet – och andra sidan att bekämpa patriarkatet inom feminismen.

Jag antar att det som åsyftas är detta.

Jag tycker att en kan påpeka hur olika saker som feminister gör är patriarkalt influerade, men jag tycker inte att en kan säga att en viss typ av feminister som sådana gynnar patriarkatet. Feminister är såklart, precis som alla andra, influerade av patriarkala strukturer. En kan påvisa dessa utan att gå på dessa feminister som individer eller ifrågasätta deras rätt att vara feminister på ett generellt plan.

Såsom jag ser på till exempel högerfeminism så tycker jag att problemet med dessa inte är att de är feminister, utan att de är höger. Att de är feminister är såklart bra givet att de är höger, eftersom det gynnar feminismens inflytande i samhället som helhet. Det är såklart bättre med en feministiskt höger än en ickefeministisk sådan, även om jag såklart helst ser ett samhälle där folk inte är höger över huvud taget. Det faktum att de är höger något som i mina ögon missgynnar kvinnors position i samhället, men det faktum att de är feminister är något som stärker den. Jag tycker att det är högern vi ska bekämpa, inte högerfeminismen.

När det gäller feminister som förespråkar saker som inte gör någon större skillnad i praktiken så ser jag ingen direkt mening med att kritisera dem som sådana. Jag ser det som naturligt att alla rörelser har en massa anhängare som gör sådant, och det tycker jag är bra. Jag tror att det hjälper till en massa i att normalisera feministisk politik. Jag tycker också att det kan vara relevant att ta ställning för saker som redan inträffat, för att befästa det som en självklarhet. Den framgångsrika strategin är här i mina ögon inte att kritisera det som inte gör någon större skillnad, utan att försöka dra de feministerna längre ut på kanten genom att sprida mer extrema idéer och så vidare.

Det är alltid bättre att människor är feminister än att de inte är det, det är alltid bättre att människor kritiserar patriarkatet litegrann än att de inte gör det. Det viktiga är att ständigt jobba för att dra feminismen, och därmed hela samhället, bort från den patriarkala mitten. Det handlar om att ständigt försöka förskjuta det politiska samtalet. I detta så tror jag att extremismen, i betydelsen långt ifrån mitten, spelar en stor roll. Men jag tror också att det är ofrånkomligt och nödvändigt att det finns feminister som ligger väldigt nära mitten. Feminismen ska inte vara någon liten sekt där alla tycker lika, utan en diversifierad rörelse som återfinns överallt i samhället, för att vara effektiv.

Min kritik bygger inte på att folk inte ska vara nära mitten, utan det handlar om att vissa feminister motverkar andra feminister i feminismens namn. Detta ser jag definitivt som patriarkalt inflytande i feminismen. Men det handlar inte om att patriarkatet har inflytande över vissa personer, vilket ju såklart är oundvikligt och helt naturligt, utan om att patriarkala idéer tar sig in och spränger sönder feminismen som rörelse. Att patriarkala idéer gör att feminister känner sig tvungna att ta avstånd från andra feminister. Detta betyder inte att allt dessa feminister står för är patriarkalt, men jag menar att just den idén är det.