Etikett: förhållande

Om en kvinnofrigörelse bortom karriär eller förhållande.

Läser en ”antingen/eller” lista som Kissie har gjort på sin blogg. Sista punkten lyder såhär:

KARRIÄR / FÖRHÅLLANDE

Och jag tänker att detta säger så mycket om dagens kvinna. Kvinnan som slits mellan dessa två ”motpoler”, förhållande eller karriär. Som har att välja på att vara slav under patriarkatet eller kapitalismen (även om kapitalismen såklart är patriarkal, men ni fattar grejen).

Karriärkvinnan framställs inte sällan som ett feministiskt ideal. Kvinnan som inte lever för förhållanden med män utan istället för att göra karriär, tjäna pengar och så vidare. Vi har att välja mellan att ingå i heterosexuella monogama relationer eller total cynism när det kommer till andra människor, aldrig att vi kan prata om att leva i samvaro med andra människor på andra villkor. Antingen är det förhållanden eller total egoism, att gå upp i sig själv och endast sig själv, och då såklart även ”karriären”.

Det är såklart relevant för jämlikheten att kvinnor har samma möjligheter till ekonomisk självständighet som män. Problemet med karriärkvinnan som feministisk figur är att det inte fokuserar på frågor som lika lön för alla kvinnor, utan handlar om enskilda kvinnors möjlighet att göra karriär inom ett kapitalistiskt system som fortfarande domineras av män och där kvinnor på de allra flesta ställen tjänar slavlöner.

Sedan är det såklart problematiskt att kvinnor uppmanas till att välja mellan dessa tu, förhållande eller karriär. Män behöver inte välja, de kan fortfarande utan problem ha båda delarna. Kvinnor däremot måste obönhörligen offra det ena.

Jag drömmer om en kvinnofrigörelse som innebär en verklig autonomi, där vi slipper vara slavar. Där vi slipper välja mellan att vara självständiga som karriärkvinna eller får kärlek i förhållanden. Där vi kan utveckla oss själva och våra relationer i frihet, utan att behöva sälja oss. Där vi inte behöver välja mellan karriär och förhållande, utan istället kan ägna våra liv åt betydligt mer meningsfulla saker än båda delarna.

Kärlek och saknad.

165Igår kom Isak hem från Lund, där hen varit i två veckor. Under tiden har jag tänkt på det här med saknad.

När jag var med min förra partner blev saknaden efter hen olidlig. När hen var borta så kände jag mig så otroligt jävla ensam, så övergiven. Jag var tvungen att vara med hen hela tiden för att inte den känslan skulle ta över. I det här förhållandet känner jag mig betydligt mycket tryggare, och det gör att jag inte behöver bli bekräftad precis hela tiden.

Det är klart att jag saknar Isak, men inte på samma maniska osunda sätt som jag kunde sakna mitt ex. Inte så att jag måste prata med hen varje dag, inte så att det blir jobbigt och ångestladdat när jag inte får tag på hen. Utan det är en trygg saknad, en saknad där jag är förvissad om att när vi träffas igen kommer alltid att kännas bra och jag kommer känna mig bekräftad.

Den här känslan av att verkligen verkligen behöva en människa där och då förknippas ofta med kärlek och passion. Jag tänker att det egentligen är en ganska osund känsla att hysa den formen av desperat begär efter en annan människa. I mina ögon är det inte ett tecken på stark kärlek utan ett tecken på otrygghet i relationen.

Att det skulle vara någonting sunt i ett förhållande att känna dessa otroligt starka känslor, denna sönderslitande saknad, menar jag är ett resultatet av kärleksideologin. Kärlek ska liksom vara ”passionerat”, det ska göra ont, annars är det inte kärlek på riktigt. Det är såklart inte såhär alla ser på saken, men ofta romantiseras dessa känslor istället för att problematiseras som ett resultat av de strukturer och föreställningar som omgärdar kärleken.

Kärlek.

Idag är det alla hjärtans dag och jag vill slå ett slag för kärleken. Men inte den heterosexuella, monogama kärleken utan en annan slags kärlek. Nämligen kärleken till sig själv.

Kutym i detta samhälle är att en blir glad om någon man tycker om skaffar sig en partner. Det antas vara något positivt. En får kärlek, bekräftelse, uppskattning och så vidare. Men relationer kan också vara otroligt destruktiva. Och nu menar jag inte bara relationer där uppenbar psykisk eller fysisk misshandel pågår, utan också de där missförhållandena är betydligt mycket mer subtila. Förhållanden där en ständigt gör våld på sig själv, där en övertar andras tolkningar av ens person, där en gör en större del av arbetet, där en överger övertygelser och hobbys för att få förhållandet att fungera bättre och så vidare.

Jag tycker att du ska ta denna dag och reflektera. Om du är i ett förhållande, hur får förhållandet dig att må? Stannar du kvar av gammal vana och rädsla för ensamhet, eller får du faktiskt ut något av din partner? Är ni jämställda i fråga om hushållsarbete, känslomässigt arbete? Vem brukar får rätten att definiera problem i relationen? Känner du ofta att du måste kompromissa med dig själv och dina värderingar? Ägnar du lika mycket tid åt dina intressen som du skulle vilja? Får du styrka av förhållandet, eller kräver det mer energi än det ger (på lång sikt alltså, alla har dåliga perioder)? Hur mycket energi ägnar du åt att tolk din partners signaler och tillfredsställ outtalade krav? Hur ofta gör hen detsamma?

Om du inte är i ett förhållande men letar partner eller bara känner dig ensam så kan du tänka på vad du egentligen tror att du skulle få ut av att vara i ett förhållande. Tror du att det skulle göra dig mer självsäker att veta att någon älskar dig? Tror du att du skulle känna dig mindre ensam? Fundera på vilka andra lösningar de kan finnas på detta problem! Ofta så framställs tvåsamheten som den enda lösningen på sådant, när det egentligen finns en massa andra sätt att tillfredsställa sociala behov. Såsom vänskap, kollektivt boende, föreningsliv och så vidare.

Tänk på allting en faktisk tjänar på att göra slut. En blir mer självständigt, mer flexibel, kan flytta var en vill utan att behöva ta hänsyn till en partner, en får mer tid över för reflektion och att odla sina egna intressen, en kan ägna mer tid åt att umgås med underbara kompisar, en kan ägna tid åt ideellt engagemang och så vidare. Det finns massa saker som är jävligt feta med att inte vara uppbunden i ett monogamt förhållande.

Fråga dig själv varför du värderar tvåsamhet. Är det för att du faktiskt mår bra av det, eller är det för att samhället har tutat i dig att det är så en ska ha det? Tvåsamhetsnormen får oss att stå ut med en massa i kärlekens namn, dels för att det antas vara en av de viktigaste sakerna i livet men också för att det anses vara ett tecken på ”äkta kärlek” att acceptera saker och ting en kanske inte skulle ha accepterat från annat håll inom relationen. Att offra saker och ting, sig själv och sina ideal, för kärleken anses vara vackert och romantiskt.

Med detta inte sagt att tvåsamhet måste vara fel, bara att det inte nödvändigtvis är så rätt som samhället försöker få oss att tro. Att ta hand om sig själv och värdera sig själv kräver ständiga överväganden och kamp emot invanda kulturella ”självklarheter”, och att ifrågasätta kärlekspropagandan borde såklart ingå i detta.

Jag har två böcker som jag alltid rekommenderar starkt när det rör sig om kärlek, den ena är Det kallas kärlek av Holmberg och den andra är Prins Charles känsla av Strömquist. Båda ifrågasätter den heterosexuella kärleken på djupet, och bör läsas av var och en som är intresserad av att leva ett liv som präglas av kärlek till och respekt för en själv.

Tentaplugg och relationstankar.

Befinner mig för närvarande hos min mormor på landet för att plugga inför en kommande tenta. Det finns för mycket som lockar i Uppsala för att jag ska kunna koncentrera mig där just nu. Det är ju underbart att ha roligt och meningsfull social samvaro, men samtidigt är det frustrerande att inte ha så mycket tid som jag brukar ha.

Jag tycker att det är jätteintressant vilken respons jag fått på inlägget om omsorg, det känns som att det finns ett behov av att prata om detta. Många känner igen sig i stora delar, andra tycker att jag är helt fel i min beskrivning. Vissa tycker att det finns drag av igenkänning men att det jag beskriver verkar på tok för extremt. Om jag ska dra paralleller till min egen erfarenhet så känner jag igen mig jättemycket i det där att vara den som gör det lilla extra. Framförallt så fick jag väldigt sällan frågor om hur jag hade det i livet även om min partner var medveten om att jag kämpade med en depression. Förklaringen var att jag ju ”berättar själv om det är något”.

Visst lyssnade hen om det var något jag hade på hjärtat, men poängen var att hen aldrig frågade. Detta gjorde att jag kände det som om hen inte brydde sig om mig annat än när hen blev tvingad att göra det. Det var extremt smärtsamt att alltid behöva ta initiativet till att prata när jag upplevde att det var något jag behövde prata om och det ledde också till att jag gick omkring och bar på en massa saker för att jag inte hittade något vettigt sätt att ta upp dem på. Jag däremot frågade ofta hur hen mådde. Kanske tyckte hen att det var jobbigt av mig att tjata, men jag tror ändå att det betydde något att bli påmind om att jag fanns där om hen ville prata.

Väldigt mycket i relationer handlar om att visa att en bryr sig och finns där, både när det gäller vänner, familj och kärleksrelationer. Det går inte att bara utgå från att den andra parten vet det, utan det är ofta något en måste påminnas om, i alla fall i början av en relation. Jag var absolut inte tillräckligt säker på hens känslor inför mig för att kunna räkna med att hen skulle finnas där, och det faktum att det alltid var jag som fick initiera samtalen gjorde mig såklart än mer osäker. Denna osäkerhet gjorde i sin tur att jag söka efter bekräftelse mer och mer, vilket i sin tur skapade en situation där jag var sjukt klängig och efterhängsen, vilket skapade irritation och än mer osäkerhet. Och så var karusellen igång.

Under all denna tid så definierade jag mig själv som problemet i vår relation. Det var jag som var för krävande och så vidare. Även om jag ibland fick en känning av hur det hängde ihop, mitt närhetssökande och hens avståndstagande, så kunde jag inte komma ifrån känslorna av skuld och skam inför mig själv och min så kallade brudighet. Jag kände mig svag och misslyckad som inte klarade mig själv.

Sånt här tar sig såklart olika uttryck för olika människor. Jag skulle nog säga att jag är, eller i alla fall var, ovanligt bekräftelsesökande, vilket såklart förstärkte det hela. Vad jag däremot vet är att jag aldrig kommer att gå in i en sådan relation igen. Jag försöker också att inte analysera så jävla mycket kring människors agerande. Detta är svårt, för det är verkligen inlärt hos mig att alltid vrida och vända på alla små signaler, men jag försöker tänka att den som upplever något som problematiskt troligen säger det. Det är i vilket fall som helst inte min uppgift att hålla på och vara steget före i alla jävla relationer.

Jag vill bära upp min världsbild själv.

Träffade exet igår och pratade om allt möjligt, så även vår relation som avslutades för lite mer än ett år sedan. Vi pratade om allt som inte hade fungerat och varför det var så, och i det mesta var vi rörande överens i vår analys. Han berättade också om insikter han nått angående sitt eget beteende, som jag hade framfört redan då vi var ett par. Att han först nu förstod vad jag hade menat och vad jag hade grämt mig över. Att han förstod hur jobbigt det hade varit för mig att alltid jaga efter hans uppmärksamhet och tid, att han förstod hur vi hade skapat en relation där han vill skapa distans och jag vill skapa närhet, där jag alltid var tillgänglig medan han alltid hade varit långt borta.

Det kändes bra, på ett sätt, med upprättelse och ett erkännande på att mina upplevelser och tankar inte bara fanns i mitt eget huvud, utan har bredare legitimitet än så. Men på ett sätt kändes det också jobbigt. Dels finns en bitterhet över att han inte kunde inse allt detta innan, då vi var tillsammans. En bitterhet över att veta att de analyser jag gjorde redan då äger legitimitet i hans ögon, fast först nu när det är för sent. Det är bitterheten inte bara över att vår relation kanske hade kunnat vara bättre, utan också över all den osäkerhet jag burit omkring på.

Men vad som också, paradoxalt nog, blir jobbigt är hans erkännande av mina känslor i sig, även nu ett år i efterhand. Det har nämligen varit en del i min befrielse att skapa definitioner av vårt förhållande, av mig, av honom och de problem som fanns mellan oss som har varit helt och hållet mina egna. Som inte har varit beroende av hans erkännande, att han ska backa upp min definition. Och det har fungerat alldeles utmärkt. Men något händer när en får erkännande, från att ha haft en självständig definition så känns det plötsligt som om den blir beroende. Om han håller med i det mesta, men har andra åsikter om någon liten detalj, så blir jag plötsligt benägen att ändra just den detaljen för större samstämmighet.

På ett sätt hade det varit skönt om han bara hade lagt all skuld för det som hände mellan oss på mig, om han hade varit fullständigt oförmögen att se hur har var med och konstruerade vårt samspel. I så fall hade jag inte kunnat luta mina tankar mot honom, då hade jag fått bära upp dem själv. Att själv bära upp definitioner kan visserligen vara jobbigt, men det gör också att en har full makt över dem.

Jag minns när jag skrev om vår relation, som fortfarande är den mest smärtsamma och ärliga text jag någonsin skrivit. När vi talade om den så sa han att han höll med om det mesta, men inte allt. Och jag minns att jag inte frågade om vad det var då, att jag bara sa ”nej, det är klart vi inte tycker lika om allt”. Och det var så skönt, för jag visste i den stunden att det inte spelade någon roll om han inte höll med om allt, det hade inte ens spelat någon roll om han hade tyckt det var rakt igenom lögn, för det viktiga var inte vad han tyckte om den där texten utan att det i mina egna ögon var det absolut sannaste jag någonsin skrivit. Jag hade skapat min egen analys, min egen definition och sanning.

Det var skönt att han inte avkrävde en ändring från min sida, för konflikter är jobbiga. Men om han hade gjort det så hade jag ändå inte rört mig en tum, inte ändrat ett ord. För om jag tillåtit hans definitioner ta över det allra minsta minsta så hade allt varit om intet. Jag ville inte ha någon kompromiss eller något samförstånd, jag ville skapa min egen verklighet.

Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över. Ibland kan det vara lättare att upprätthålla den när konfliktlinjerna är tydliga, när en inte tycker lika om något. Då kan en tänka att personen är en jävla idiot och gå vidare.

Jag menar inte att han har gjort något fel, inte alls. Jag är glad över att han har förstått och också kunnat erkänna det för mig. Men jag inser att jag har en utmaning nu, speciellt om vi ska fortsätta vara vänner. Utmaningen är att inte återigen stötta mina analyser på honom, att inte återigen söka bekräftelse på resonemang jag i mitt hjärta vet är sanna. För då kommer allt att vara förlorat igen.

Återkomst.

Bilden är från när jag var i Japan i vintras. Den är tagen på ett berg som heter Kurama.

Personen jag hälsade på där, mitt ex, kommer hem imorgon. Då är det ett år och några veckor sedan vi gjorde slut. Jag har bävat lite inför det här, hur det ska bli. Nu bor vi visserligen i olika städer, men det har på ett sätt varit jävligt skönt att hen funnits på andra sidan jordklotet under den tid det har tagit att komma över förhållandet. Det har tagit en jävla tid, men nu känns det faktiskt som om jag är över det helt och hållet. För den som vill så har jag skrivit om vårt förhållande här.

Könsroller i förhållanden.

Rörande det här med feminism och förhållanden. Jag har ju som ni vet just avslutat ett två och ett halvt år långt förhållande. Jag mår bra, men jag saknar honom såklart. Och jag saknar honom lite extra nu när jag inte få närhet från annat håll heller.

Emanuel är ett riktigt kap ur feministsynvinkel, vilket till stor del är min förtjänst, men också beror på att vi alltid har haft ett förhållande som bygger mycket på att vi utbyter åsikter och tankar om olika saker och inte bara om typiska ”förhållandegrejer” (vad fan pratar folk om om de inte pratar om politik?). Jag har dessutom alltid kunnat sätta ner foten om jag känt mig överkörd.

Jag skulle aldrig någonsin anklaga Emanuel för att ha behandlat mig illa i förhållandet, däremot kan jag se hur vi båda ibland har agerat könsstereotypt på ett sätt som skapat problem i förhållandet. Med könsstereotypt menar jag inte det där som är enkelt att se; vem som städar och lagar mat och att tjejen vill prata känslor medan killen vill spela datorspel eller knulla eller vad fan som helst.

Jag menar det där subtila. Att jag alltid har velat ha mer kärlek medan han har ett behov av distans, att jag tycker att det är väldigt viktigt att bli bekräftad, att jag gärna vill prata om framtiden medan han helst inte gör det, att han har fokuserat mer på att satsa på sig själv än vad jag har. Detta är säkert olika från person till person, men dessa skillnader i behov av närhet är något som brukar härledas till könsroller.

Detta har gjort mig till ett svin i vissa situationer. Jag har krävt mer av honom än vad som är rimligt. Men det har också skapat situationer där han fjärmar sig orimligt mycket ifrån mitt behov av närhet. Så ja, jag har också varit ett svin och Emanuel har blivit utsatt för smärta på grund av könsroller. Det handlar inte bara om att män trycker ner kvinnor, kvinnor kan vara minst lika jävliga i relationer.

Sedan finns det personer som helt enkelt bara är svin, och det är en sak. Men mycket av det negativa som sker i relationer kan faktiskt relateras till kön och könsroller och mönster vi förväntas upprätthålla. Och det negativa drabbar inte bara kvinnor, det drabbar oss alla. Alla människor som hamnar i situationer eller agerar på sätt de egentligen inte vill agera på för att de hamnar i dessa mönster.

Både manliga och kvinnliga egenskaper finns bland mina preferenser.

Det finns ett gäng egenskaper som ses som typsikt manliga som jag gärna ser hos min partner. Dels rent fysiskt; jag gillar långa killar och de får gärna ha lite muskler (men man behöver inte överdriva). Lite skäggväxt är trevligt men inget krav, tydligt markerade käkpartier är också fint.

När det gäller inre egenskaper tycker jag även om självsäkerhet, som ofta klassas som en typiskt manlig egenskap. Det är också jävligt soft med en kille som kan hjälpa mig med min dator, men det är inget jag faller för. Jag har säkert någon annan preferens som kan vara typiskt manlig, men inte som jag kommer på på rak arm.

Sen gillar jag en massa andra egenskaper som inte är typiskt manliga. Jag tycker om intelligens, jag tycker om smak, jag tycker om förmåga att uppvisa känslor, jag tycker om om ett av intressena är ”politik”, jag tycker om intellektuell hederlighet och så vidare. Inget av dessa är stereotypt manliga egenskaper.

Ändå anklagas man ofta som tjej för att bara vilja ha manliga män. Om jag eftersöker sisådär 20 egenskaper hos en partner så är det väl inte märkligt om några av dessa råkar vara stereotypt manliga? Faktum är att jag efterfrågar även stereotypt kvinnliga egenskaper, som förmåga att uppvisa känslor.

Min kille är ingen typiskt manlig man. Han är en helt vanligt person som råkar ha vissa egenskaper och intressen som klassas som manliga, på samma sätt som jag också har det. Jag älskar honom på grund av detta hopkok av egenskaper, inte bara för de stereotypt manliga sådana.

Svar till Nemo.

Nemo är fundersam över att hans flickvän har gjort läpparna utan att han velat det. Han tycker att det är fult och undrar varför hans flickvän opererar sig fulare för honom men snyggare för ”andra”. Borde det inte vara han som är föremålet för hennes ansträngningar? Han frågar alla ”förhållandemänniskor” hur de skulle ha gjort.

Jag har själv funderat på att göra brösten. Inte förstora eller så, snarare göra dem snyggare. Jag skulle också kunna tänka mig att lasra bort fett från delar av min kropp. Jag har också diskuterat detta med min partner som har sagt bestämt nej. För han gillar mig ju trots allt som han ”hittade” mig. Jag kommer nog prioritera ett nytt objektiv framför ett par tuttar varje dag, men tanken finns där.

Klart man får ha åsikter om sin partners utseende. Jag har åsikter om både frisyr och klädstil och skulle ha åsikter om han ökade eller minskade mycket i vikt. Jag förväntar mig att han har detsamma och förstår absolut om han skulle tycka att det var otrevligt om jag förändrade mitt utseende mycket. Det blir väl konstigt om en kropp man är så van vid förändras.

Men när jag tänkt vidare på mina operationsfunderingar så har jag kommit fram till att inte vill operera mig för att han ska tycka att jag är snyggare. Det handlar faktiskt inte om att någon specifik person eller grupp ska tycka att jag är snyggare. Det handlar om att jag personligen vill vara mer nöjd med vad jag ser i spegeln.

Nu kommer jag inte på det där gamla spåret om att man opererar sig för sin egen skull. Det är klart att normer har mycket att göra med mina preferenser och att jag inte hade velat operera mig om det inte var för att utseende är så viktigt idag. Men det handlar fortfarande inte om att direkt tillfredsställa en tänkt betraktare, det handlar om att bli mer bekväm i sig själv.

Därför tycker jag att det är konstigt vilket fokus Nemo har på vem hans tjej är ute efter att tillfredsställa. Hon vill väl tillfredsställa sig själv och sina egna ideal så att hon ska vara mer bekväm med sitt utseende. Kanske mår hon dåligt över sina läppar varje dag. Visserligen kan det ofta vara så att något sådant bäst blir hjälpt av att man tar tag i sitt mående men det kan också vara så att det är en viss detalj i ens utseende som man finner otroligt störande. Då tycker jag att det är rimligt att vilja förändra det.

Jag tycker inte direkt att operationer och att göra sig vacker är något feministiskt som vissa verkar tycka. Däremot tycker jag att det är väldigt fel detta fokus på vad män vill ha i utseendedebatten. Alltid ska det tas upp att män minsann inte är intresserade av plastikopererade tjejer. Om killar hade haft en annan smak, hade det varit annorlunda då? Alltid detta ständiga fokus på mäns preferenser.

Hur ofta läser man egentligen att tjejer inte vill ha muskelknuttar när det rör sig om manliga ideal? Jag skulle lätt kunna figurera i en tidning och säga att jag inte vill ha män med för mycket muskler, för det är sant. Men sånt ser man aldrig för det är inte alls lika intressant att tala om kvinnors preferenser gällande saker och ting i allmänhet. Kvinnor antas däremot vara ute efter att tillfredsställa män hela tiden.

Så för att svara på Nemos fråga: för det första tycker jag att du ska överväga vad detta handlar om för din del. Är det så att du oroar dig för hennes mående och hennes självbild eller handlar det bara om dina personliga preferenser? Om du nu blir hemskt avtänd av att hon har fula läppar borde ni kanske inte vara ihop. Om det däremot handlar om att du tror att hennes operationer är osunda så borde du snacka med henne om det och ge henne hjälp och stöd. Men kom ihåg att hon framförallt måste vara bekväm i sitt eget utseende innan hon gör förändringar för att tillfredsställa dig!

Tack för tips BK!

Varför denna fixering vid avverkade förhållandeår?

Detta har inget att göra med att jag inte tycker att det är hemskt att gamla par blir tvugna att skiljas åt när behovet av vård är annorlunda. Det är givetvis hemskt tråkigt att det ska behöva vara så.

Vad jag däremot ställer mig lite skeptiskt till är hur man i den här typen av artiklar alltid lyfter fram hur länge paret varit tillsammans innan. Ungefär som om man har mer ”rätt” till att vara tillsammans med sin partner bara för att man har en lång historia tillsammans.

Dessutom verkar äktenskap vara en viktigt grej. Om man varit gift så smäller det lite högre än om man inte varit det. Tänk er t.ex. denna rubrik: ”Gunnel och Bo måste skiljas efter fem år som sambos”. Inte alls lika tårdrypande.