Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Kön som identitet är essensialistiskt, och könsessensialism är misogynt.

Om en menar på att en inte är kvinna för att en helt enkelt inte ”intentifierar” sig som en sådan har en en del att förklara. Vad är det som gör kvinnor till kvinnor egentligen? Finns det en kvinnlig ”essens” (alltså en inneboende kärna) som gör kvinnor till kvinnor? Jag anser att den här typen av resnoemang implicerar just det, och att detta inte bara är felaktigt utan även djupt problematiskt och misogynt.

Att vara kvinna är inte någonting utöver det faktum att en blir behandlad som kvinna. Kvinna är en politisk position, ingenting en är. Om en av något skäl innehar positionen kvinna så kan en i en politisk kontext räknas in i kategorin kvinnor. Det innebär inte att en är kvinna, utan att en blir placerad i det facket i samhället. Det innebär inte heller att en alltid kommer att placeras i det facket, men så länge en blir det så är en relevant som revolutionärt subjekt i feministisk kamp.

Vi är över huvud taget inte män eller kvinnor. Vi är mänskliga varelser, vilket innebär att vi bland annat är könsvarelser, det vill säga varelser som begär, vill bli begärda, som törstar efter närhet och kärlek på våra egna villkor. Vi har alla olika upplevelser av detta. Men dessa personliga upplevelser är någonting annat än de politiska kategorier samhället struktureras efter.

Samhället struktureras efter kön. Det och ingenting annat är skälet till att ”kvinna” är en politisk kategori och att det är relevant att definiera sig som kvinna i en feministisk kontext. Att prata om kön som en identitet förutsätter en inneboende essens, och att prata om könade essenser är misogynt. För vad är det egentligen för essens jag förväntas ha? Vad är det som gör mig till kvinna?

När människor pratar om att de har en politisk position som kvinnor, alltså utsätts för samma förtryck som kvinnor utsätts för, men inte är kvinnor för att de inte identifierar sig med kvinnorollen så är det att säga att kvinnor i allmänhet skulle vara just kvinnor för att de identifierar sig med kvinnorollen eller är bekväma med att behandlas som kvinnor, alltså att bli förtryckta. Vad är kvinnorrollen? Det är att vara underordnad män. Det detta resonemang implicerar att det finns personer som skulle vara tillfreds med underkastelsen, som skulle ha vilja till underkastelse som en inneboende essens. Detta är i mina ögon misogynt.

Jag har ingen föreställning om att alla kvinnor har samma upplevelse som jag har av att vara kvinna. Jag inser att det är mycket som skiljer oss åt, såväl andra politiska positioner som personliga skillnader. Alla människor är mer än sitt kön. Kön är en avgränsande kategori som vi delas in i när vi lever i detta samhälle som är strukturerat kring två binära kön som anses vara ömsesidigt uteslutande och kompletterande. Alla kvinnor har inte samma upplevelse av denna position, däremot tror jag att vi har något gemensamt politiskt, inte för att vi inte är män utan för att vi är just kvinnor, för att vi har en könad position som kvinnor i patriarkatet.

Som sagt, den som tänker göra anspråk på att inkluderas som utsatt i patriarkatet som något annat än kvinna har en del att förklara. Jag behöver förstå vad det är som gör en identitet unik och relevant som politisk position för att kunna ta med den i beräkningen. Om det inte är det så får folk väl för all del identifiera sig på det ena eller andra viset, men jag har svårt att se varför jag skulle ha någon skyldighet att anpassa mitt politiska skrivande efter det. Jag anser att det är ett sätt att prata om saker som har mycket misogyna implikationer som jag inte kan ställa upp på.

Den som inte kan prata om sig själv som kvinna i politiska termer göre sig icke besvär i ett rum som är till för kvinnor. Jag skriver om mitt liv som kvinna, som könad varelse i ett patriarkalt samhälle.

21 kommentarer till Kön som identitet är essensialistiskt, och könsessensialism är misogynt.

  • E skriver:

    Ja! Ser rätt stora problem med folk som identifierar sig som t ex ”hen” osv pga den biologism det medför.

    • Hanna skriver:

      Hur menar du att biologism medförs när personer använder hen som pronomen och identifierar sig som ickebinära?

      Ickebinära är ju de som motsätter sig biologism typ mest av alla? Iom att biologi inte är binärt öht, det finns hur många variationer på kromosomuppsättningar som helst, alla har olika nivåer av testo och östro, genitalier är inte heller binära utan kommer i alla möjliga olika former. Och framför allt är det inget av detta som avgör en persons kön.

  • Hanna skriver:

    Du skriver att ”När människor pratar om att de har en politisk position som kvinnor, alltså utsätts för samma förtryck som kvinnor utsätts för, men inte är kvinnor för att de inte identifierar sig med kvinnorollen så är det att säga att kvinnor i allmänhet skulle vara just kvinnor för att de identifierar sig med kvinnorollen eller är bekväma med att behandlas som kvinnor, alltså att bli förtryckta.” Vilket jag inte alls håller med om, det finns säkerligen några som är ickebinära pga de inte identifierar sig med kvinnorollen, men iom att ickebinära utsätts för patriarkalt förtryck (som ofta sammanfaller med att bli könad till kvinna, men inte alltid), så innebär det inte att identiteten är ett sätt att frånskilja sig ett förtryck. Lite som att personer som rasifieras kan identifiera sig som exempelvis poc utan att för den sakens skull tycka det är najs att utsättas för rasism. Med samma logik ”väljer” transpersoner att vara trans pga att vi trivs med all transfobi i samhället.

    Personligen (och många med mig) har kvinnorollen inget att göra med min könsidentitet, vilken jag inte kan förklara – det är bara något som är och det gör ont att bli (fel)könad. Att vara ickebinär är att vara politiskt sprängstoff idag, i de flesta sammanhang erkänns inte ens vår existens, i andra blir vi mördade. Tvåkönsnormen går i många fall ihop med cisnormen och patriarkatet, den är lika mycket en social konstruktion som upprätthåller en maktobalans. Att beskriva samhället utifrån att det finns en könsmaktordning mellan de två könen man och kvinna är enligt mig att gå med på patriarkatets problemformulering. Jag ser varken män och kvinnor som väsensskilda eller patriarkatet som en given utgångspunkt, vilket jag tolkar att du utgår från när du säger att män och kvinnor är politiska positioner, där att identifiera sig med kvinnorollen är att vara bekväm med det förtryck en utsätts för (obs menar ej att du tycker detta, utan att du utgår från det i den verklighet vi lever i just nu, fråga gärna om du inte förstår, menar det inte som en anklagelse men jag förstår att det kan tolkas som det).

    Eftersom ickebinära är såpass osynliga i dagens samhälle är mycket av det förtrycket vi drabbas av är könat (vilket då blir ett dubbelt förtryck eftersom det i sig är en felköning för många). Jag antar att du håller med om att de med makt i patriarkatet är män, ickebinära är inte (enbart) män och har således inte makt i patriarkatet och är därmed förtryckta. Att krossa patriarkatet tror jag dock inte skulle upplösa det förtryck vi utsätts för i egenskap av att vara transpersoner och ickebinära, därför är det viktigt att kämpa på alla fronter samtidigt.

  • d_dan skriver:

    Hej,
    hittade till din blogg via Glädjeflickorna och måste bara skriva hur grymt bra din blogg är. Läsning som ger eftertanke långt efteråt!

  • s skriver:

    Men om du menar att det inte finns någon ”essens” då finns ju inte heller några transpersoner? Ingen anledning för samhället att bekosta behandlingar och korrigeringar? Jag har varken dina teoretiska kunskaper eller din analysförmåga, men en mycket stark personlig upplevelse av att det finns en ”essens” bortom de politiska kategorierna och de sociala konstruktionerna. Jag definierar mig som queer/icke-binär och har gjort sedan jag var 4-5 år. Det har inget med den sociala konstruktionen tjej/kvinna att göra (även om jag också har problem med ”rollen” kvinna, så ser jag det som en helt annan sak), utan är en känsla, en vetskap om att jag är annorlunda. (Jag är också asexuell och har förstått det som ganska vanlig att de två sakerna går ihop.) Men det är ju en upplevelse på personlig nivå och ”politiskt” är jag ju förstås kvinna eftersom jag blir läst och behandlad som kvinna. På en större nivå är det förstås viktigare att öppna upp kategorierna kvinna och man än att skapa nya kategorier. Men att helt underkänna existensen av icke-binära och deras erfarenheter känns hårt och onödigt – men jag kanske missförstår?

    • Fanny skriver:

      Att vilja korrigera sin kropp handlar inte nödvändigtvis om identitet, det handlar ju om dysfori dvs obehag i sin kropp vilket är ngt annat

  • L skriver:

    Du har en förmåga att sätta ord på saker som kan vara väldigt svårt, b.la identitetspolitik ihop med (radikal)feminism. Jag tänker att själva kärnan i feminism är att kön är sociala konstruktioner. Alltså ingen ”inneboende essens”, ingenting ens föds med utan någonting som en ”lär sig att bli” pga att vi könas i ett patriarkalt samhälle. Vi vill krossa könsrollerna (dvs könsidentitet(?) för könsidentitet är väl typ könsroller egentligen?) så det känns motstridigt att ”identifiera som” en massa nya ”könsidentiteter”. Det är misogynt. Det känns också väldigt liberalt, alltså väldigt individcentrerat. Men, sedan tänker jag också att könsrollerna ”man” och ”kvinna” är ju väldigt strikta, alltså allt som en man är, är inte kvinnor osv. Det kanske då inte är så konstigt att folk ”faller utanför” normerna och inte känner sig hemma med att identifiera sig som exempelvis ”kvinna” trots att en läses som kvinna? Och menar du att en transkvinna som läses som ”man”, som menar att att felköna är våld, att de då är män eftersom att det inte finns en ”inneboende essens”? Eller är det kvinnor enbart pga kroppsdysfori? Och menar du att om de korrigerar sina kroppar tillräckligt mycket för att läsas som kvinnor, att endast då är de kvinnor? Hur viktigt är det att ”identifiera” sig som något? Är nyfiken på hur du resonerar kring detta. Det är oerhört svårt att få ihop identitetspolitik med radikalfeminism men jag tycker att det kan vara viktigt att diskutera kring hur det får ihop/inte går ihop.

    • Ebs skriver:

      Har tänkt på samma saker..Jag tror starkt på att kön är socialt konstruerat, men får det inte att gå ihop med transpersoner där det typ förutsätts att man som könsvarelse har en essens?? Typ, om en är född med vagina, men inte passar in i rollen man tilldelas av samhället, och då känner att en egentligen är så som män ”är” (enligt samhället) och därför byter kön? Vilket känns bakåtsträvande då jag inte tror att könsorgan och egenskaper är biologiskt sammanhängande, endast socialt. Borde man inte krossa könsidentiteter istället? Är då en transkvinna en kvinna eller en man, eller ingenting utan bara människa, men anser sig höra till kvinnorollen?!?!?! Eller varför byter man kön om man inte tror på biologiska kön och ”könsessenser”. Jag är uppenbarligen förvirrad.

  • Gustaf skriver:

    Det är inte misogynt att inte vilja identifiera sig med en kategorisk positionering och en social identitet är inte nödvändigtvis detsamma som en personlig. Ditt resonemang förnekar all form av transproblematik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv