Jag tycker det är fascinerande hur okritiskt människor använder ordet ”kvinnligt”. Jag menar, allting som kvinnor faktiskt ägnar sig åt borde ju per definition vara kvinnligt? Ändå tycker en massa personer att det är lämpligt att använda ordet kvinnlig på ett sätt som genaste utesluter en massa kvinnor som inte beter sig på det sätter. Hur är det ens möjligt att vara okvinnlig som kvinna?
Jag begriper ju att kvinnligt inte handlar om hur kvinnor egentligen är, utan om en socialt konstruerad kvinnlighet. Min fascination handlar om alla som utan eftertanke använder ordet kvinnligt just såhär. Det är så otroligt vanligt förekommande att folk pratar om vad som är kvinnligt och okvinnligt helt utan att fundera på vad dessa ord egentligen ska innebära. Det är bara så en säger, helt enkelt.
Gud, vem som helst som bara tänker ett extra varv till på denna begreppsanvändning måste ju inse det absurda i att kunna ha en definition av ”kvinnligt” som utesluter en massa faktiskt kvinnor. Det faller ju på sin egen orimlighet. Ändå är det en massa ”rationella” antifeminister som tycker det är en helt rimlig begreppsanvändning.
Och nej, att jag inte rakar benen, sällan sminkar mig och så vidare handlar inte om att jag skäms över att vara kvinna utan om att jag tvärtom är väldigt stolt över att vara mig själv, i vilket min könstillhörighet ”kvinna” finns inkluderat. Så det så.
Precis detta har jag också funderat på! Som att en t.ex anses ”okvinnlig” om en inte avlägsnar allt kroppshår. Eftersom vi får kroppsbehåring just när vi övergår från att vara barn till att bli vuxna kvinnor torde det väl, om man ska använda detta resonemang, vara MER kvinnligt att behålla sitt hår. Att stämpla en kvinna som okvinnlig är ännu ett sätt att utöva förtryck eftersom detta att som kvinna vara okvinnlig anses vara något mycket negativt. Och som du säger, hur skulle det ens vara möjligt att vara okvinnlig när en de facto ÄR kvinna?
Och de inte bara utesluter en massa kvinnor. Med deras strikta definitioner så är nog en hel del män också ”kvinnliga”. När våran äldsta dotter var ett år fick vi höra att hon var typiskt tjejig som var intresserad av handväskor (!). Jag har fram till i dag inte träffat en unge som inte är nyfken på vad som kan finnas i en väska, låda eller påse.
Jag upplever det också ganska jobbigt när folk försöker ”bonda” genom att använda sånt som en bara säger, typ som att prata om vädret. Det blir så satans obekvämt, speciellt i föräldrasammanhang där det är mer regel än undantag.
Jag är glad att jag hittat din blogg, du skriver om sådant som får mig att känna hopp och inspiration. Det finns fler liksom.
Ville bara framföra det såhär på Internationella kvinnodagen! //Sandra
Jag vet inte om det skiljer sig så mycket från vanligt språkbruk, och därav om det då inte blir en av mängden termer man omedvetet använder okritiskt. Om man under sin vardag observerar en stor andel (men inte alla) kvinnor bära smink i någon form men ytterst sällan, kanske nästintill aldrig ser män göra det samma är det nog lätt att associera det med kvinnor (och således blir det ”kvinnligt”) ty ytligt är väl det enda man ser i kombination könet och faktumet om de bär smink eller inte. Således menar man väl då kanske snarare med kvinnligt något man assosicerar med kvinnor eftersom man i sin vardag observerar kvinnor som extremt överrepresenterade i den typen av beteende. Kanske man kan tycka att ett adjektiviserande av ordet ”kvinna” till ”kvinnligt” per definition bör innebära att det den enskilde kvinnan gör per definition alltid är kvinnligt, men i vanligt språk finns mången termes d’art. Ord vars mening inte alltid kan förutspås av dess rötter.
I vardagsspråk säger vi ju också kanske att saker och ting är logiska trots att det vi menar är logiskt inte alltid innan har härletts med full formell logisk stringens och kanske därav efter visar sig vara ologiskt. Vi säger ju fortfarande atomer, och den som inte kände till konceptet atom men som gavs dess grekiska rötter skulle då gissa på att det var något som är odelbart, trots att atomen är delbar.
Men ja, exemplerna ovan (alltså atom och logiskt) är väl ingen som tar skada av (får vi hoppas!), men bruket av ordet kvinnligt kan kanske påstås vara del av en övergripande förtryckande struktur.
Jag håller med. Jag skulle vilja säga att det enda jag gör/kan göra, som är kvinnligt egentligen är:
-menstruera
– vara gravid
– amma
sånt som alltså är förknippat med vår biologi.
Jag tror det finns exempel på män som ammat.
Ja just fan, glömde att män kan laktera
Listan är iallafall längre än den manliga motsvarigheten – producera sperma.
Hahaha
Viktigt att komma ihåg att det finns kvinnor som inte kan göra de sakerna också 🙂
Förvisso också sant.
det finns ju män som också kan göra sådant :))
ok den här är alltså svar på sara brännholms kommentar ovan, men hamnade lite snett?
Det där är något jag stör mig sjukt mycket på! Särskilt kvinnor som helt oreflekterat säger saker (ofta då i nån form av diskussion om feminism eller genus) som ”men jag tycker om att vara kvinnlig” – och med det menar att de gillar att raka sig, sminka sig, ha högklackat osv. Och vips reduceras alla kvinnor som inte vill göra dessa saker till mindre kvinnliga.
Eller som en äldre manlig kollega utbrast en gång ”Jag tycker det är härligt med kvinnor som vågar vara kvinnliga!” – och menade då kvinnor som har det oerhörda modet som krävs *tssss* att följa stereotypa utseendeideal.
Finns ju motsvarande för män. Detta att man pratar om ”riktiga män” som om det också fanns oriktiga män. Men det känns som det är ett mer dubbeltydigt begrepp. En ”riktig kvinna” är alltid det bästa att vara, men en ”riktig man” kan användas lite mer ironiskt – känns som det innehåller associationer till omodern grottmänniska och inte bara det positiva att det är så en man ska vara.
Tack.
Det fiffiga och det kluriga med språket! Det kräver liksom att man delar samma världsbild… Samma sak gäller ju det där med att alla barn behöver en ”manlig förebild” – hur menar man då, liksom? En person med snopp/skägg/synligt adamsäpple – eller en person med normativt manliga egenskaper? Tricky one!
Om jag juridiskt är kvinna tycker jag att det är rätt självklart att allt jag uttrycker är ”kvinnligt”, hur hårig eller ohårig jag än är – å ena sidan. Men å andra sidan KAN man ju se begreppen ”kvinnlig” och ”manlig” som isolerade och inte nödvändigtvis kopplade till just (juridiska) kvinnor respektive män, utan mer som två begrepp som uttrycker normen. Fast… då blir det krångligt när normerna förändras… Eh?
Ahh.. Bra skrivet!