kvinnlighet – Fanny Åström

Män som inte bryr sig om kvinnor.

En grej jag har lärt mig att akta mig noga för när det kommer till män är när de inte har en bra syn på andra kvinnor. Om de pratar skit om sina kvinnliga ex/tidigare ”flammor”, komplimerar en genom att särskilja en från andra kvinnor eller visar ett allmänt ointresse för kvinnors intressen och samtal så är det bara att skita i det. En sådan man kommer oundvikligen att bete sig som ett kräk mot en, även om han höjer en till skyarna.

Detta att ”inte vara som andra kvinnor” är nämligen en himla tunn tråd att balansera på. Du kommer nämligen alltid att jämföras med hans bild av hur kvinnor är, och när du uppvisar ett ”kvinnligt” beteende så kommer du genast att få skit för det. En sådan man har troligen en idé om ”kvinnlighet” som inte är särskilt smickrande, och den kommer oundvikligen att drabba dig också.

Det kan var lätt att falla för män som bekräftar en på det här viset. Män som sätter en på piedestal och höjer upp en över andra kvinnor, tycker att en är bättre än simpel kvinnlighet. Det är det internaliserade kvinnohatet i oss som gör det, eftersom vi lärt oss att kvinnlighet och kvinnor är något dåligt så är det såklart smickrande när någon hävdar att en inte är som andra kvinnor, det är liksom det bästa en kan vara som kvinna; inte som andra kvinnor, men ändå åtrådd av en man. Men det är viktigt att tänka på att det är lätt att trilla ner från den där piedestalen, rörelseutrymmet är inte så stort.

När ett misogynt språk etableras på det här sättet så blir det ett vapen som effektivt kan vändas emot de kvinnor en innan höjde upp. Att anklaga en man för att vara ”kvinnlig” kan viftas bort skämtsamt, men att anklaga en kvinna för det är något annat. En man kan alltid luta sig tillbaks på att han trots allt inte är kvinna, en kvinna kan inte göra det.

För mig är det viktigt att män jag har samröre med är intresserade av kvinnor, både som människor i allmänhet men också de villkor som är specifikt kvinnliga i ett patriarkat. Män som flyr sällskapet när det börjar talas om kvinnligt kodade samtalsämnen, eller aldrig har något att tillägga i frågan (menar inte att de ska ta över, men visa intresse), är ingenting att ha. Om de är ointresserade av sånt så kommer de heller inte att vara intresserade av hela dig. Kan han inte respektera kvinnor i allmänhet kommer han inte heller kunna respektera dig.

Vad är det att vara Kvinna?

Ibland tänker jag på det här med att vara cis. Vad är det att vara cis? Framförallt handlar det väl om vad det inte är att vara cis. Som cisperson behöver jag inte fundera särskilt mycket över min könsidentitet, eftersom jag aldrig har känt att min kropp har varit fel, att människor har könat mig fel och så vidare.

Men att vara cis innebär ju såklart också att jag på något sätt identifierar mig som kvinna, eftersom den kropp jag har är en kvinnligt kodad kropp. Men vad innebär det att identifiera sig som Kvinna?

När jag tänker på att vara kvinna så tänker jag på att vara förtryckt. att vara kvinna i det här samhället är att vara underordnad, förtryckt av, män. Det handlar om att vara ickenormen i ett samhälle där mannen är norm. Det handlar om att vara ett komplement till mannen. Hela min kvinnlighet avgörs i relation till män, i min underordning.

Jag försöker tänka mig en värld utan män där jag fortfarande är Kvinna, och det är väldigt svårt för mig att tänka mig. Jag vet inte vad det skulle innebära att vara kvinna i en värld där det inte finns en motpol mot vilken jag kan utöva min kvinnlighet. Jag tänker att jag fortfarande skulle ha den kropp jag har, men den skulle inte längre vara kvinnligt kodad. Det skulle istället vara andra egenskaper hos min kropp som avgjorde min identitet, om några alls.

Att vara kvinna för mig är en position, inte en identitet. Jag känner mig inte som Kvinna i mig själv, jag känner mig som Kvinna i förhållande till det som i detta samhälle anses vara min motsats, till männen. Det finns ingenting inuti mig som är kvinnligt, ingen kärna av kvinnlighet som bara finns där, utan det handlar om vad jag konstrueras som i min samvaro med andra. Eftersom jag blir förtryckt som Kvinna så tvingas jag uppfatta mig själv som Kvinna. Eftersom mitt livsöde delvis avgörs av att jag uppfattas som Kvinna, så blir detta också min könsidentitet, då jag inte känner något aktivt motstånd emot den.

Jag tänker att det är svårt det där med fasta identiteter, det är svårt att säga något om vem och vad en är. För det handlar inte om vad en är, det handlar om vad en blir, vad en görs till. Vad vi identifierar oss som, vilka parametrar som anses viktiga, styrs inte så mycket av oss själva som av samhället. I det här samhället så finns det ett tvång på att identifiera sig som antingen kvinna eller man, och om du inte gör det själv så gör någon annan det åt dig. I ett samhälle där kön inte var så viktigt skulle vi troligen inte göra detta i samma utsträckning, vi skulle kanske istället identifiera oss med andra drag vi har.

Jag tänker mig att någon gång i framtiden kommer människor kanske kunna gå genom livet utan att tänka så mycket på om de är Kvinnor eller Män. När könsmaktsordningen inte längre är en av de grundläggande strukturerna i samhället så kanske vi inte alls kommer tänka i de termerna. Jag försöker tänka ett liv utan att behöva förhålla sig till sin könsidentitet, utan att behöva bestämma om en ska vara Man eller Kvinna, eftersom det inte kommer att göra någon skillnad i vilken position en har i samhället.

Könsliga tolkningsramar.

Ibland finns det en föreställning om att bara en kvinna beter sig mer som en man så kommer hen att kunna nå samma framgångar som en man. Enligt denna modell så uppmuntras kvinnor till att ”ta för sig”, ha ”vassa armbågar” och så vidare. Ofta handlar karriärtips för kvinnor om att upplysa om mäns hemligheter. Ja, jag antar att ni känner igen snacket.

Jag tänker såhär, det finns två olika hinder för kvinnor när det kommer till att ”göra karriär” och liknande:

Saker och ting vi fått med oss vid uppfostran. För kvinnor kan det vara att inte vara lika självsäker som en man, att inte kunna ”gå in” lika mycket i en uppgift eller ett ämne som en man eftersom kvinnan är fostrad att också bry sig om annat, att inte känna sig bekväm med att ta lika mycket plats som en man också så vidare. Allt detta är såklart allvarliga begränsningar, men rent teoretiskt kan en lösa dem på en individuell nivå genom att träna upp dessa beteenden, helt enkelt agera mer som ”en man”.
Det andra problemet är att det finns könsliga tolkningsramar som präglar hela samhället. Detta gör att samma agerande tolkas annorlunda beroende på om det är en man eller en kvinna som står för det. Detta är betydligt svårare att tackla på en individuell nivå, eftersom det inte handlar om hur du agerar utan om hur det du gör tolkas.

Det är den andra aspekten som människor ofta glömmer bort när det talas om kön och möjligheter i livet. Detta att en kvinna som ”tar för sig” eller är ”bossig” inte uppfattas på ett sätt som en man skulle uppfattats om hen gjorde samma sak. Beteendena tolkas helt enkelt helt annorlunda beroende på könet.

När en kollar på kvinnor med makt så är det inte helt ovanligt att de ägnar mycket tid åt att accentuera sin kvinnlighet. Et utmärkt exempel är Löwengrips ständiga fixande med sitt utseende och hur hen alltid påpekar att hen är kvinna och stolt över att vara kvinna och så vidare och så vidare. Många kvinnliga politiker har ett väldigt kvinnligt sätt att klä sig, alltid kjol eller dräkt och ofta någon slags accessoar.

Ett annat alternativ är att ha väldigt konservativa värderingar kring kön och familj, utan att nödvändigtvis leva upp till dem själv, till exempel uttala sig starkt emot genus och feminism. Om en gör så så upplevs en såklart mindre som ett hot, eftersom att det faktum att en personligen får makt inte föranleder någon större uppluckring av mäns makt, könsroller etcetera.

Men det skulle troligen inte fungera i något sammanhang att som kvinna klä sig som en man, agera som en man och så vidare och få makt på det sättet. Resultatet skulle enbart bli ett hårt socialt straff för att en går utanför vad som anses okej för ens kön. Det är en ständig balansgång mellan att inte vara ”för kvinnlig”, alltså känslig, irrationell och så vidare och att inte uppfattas som aggressiv och ”okvinnlig”. Därför måste kvinnligheten ständigt påpekas och accentueras hos kvinnor med makt.

Om känslor, ”rationalitet” och kvinnlighet.

En av de mest misogyna miljöer jag befunnit mig i under hela mitt liv var då jag hängde med ett gäng ”nördiga” män. Dessa män ansågs väldigt intelligenta av både sig själva och omgivningen och gjorde såklart ofta en grej av detta. Hur de liksom var rationella och smarta och gud vet allt. Detta skapade en slags intern jargong inom gruppen där värden som ”rationalitet” sattes väldigt högt medan ”irrationalitet” var lägre värderat. Irrationellt innebar i sammanhanget att den på olika sätt lät sig styras av känslor, något som i sin tur definierades som ”kvinnligt”, vilket såklart var dåligt. Detta var lades fram som ett skämt, men etablerade en tolkningsram där kvinnlighet var något negativt som kunde användas i seriösa sammanhang också.

Dessa män inbillade sig nog att de själva inte alls var det minsta känslostyrda eftersom de var så jävla rationella och smarta. De talade ofta om hur det var ett ideal att sträva mot att inte vara ”en kvinna”, det vill säga inte låta sig styras av känslor. Det är såklart omöjligt att sortera bort känslor från sitt agerande, så det som snarare blev resultatet var att vara för öppen och tydlig med sina känslor och hänvisa till sina känslor på olika sätt, något som givetvis gjorde kommunikationen i sällskapet lidande. Det fanns en ovilja att erkänna att en hade ett känsloliv eftersom detta var skamligt.

Männen i gruppen uttryckte såklart känslor, men istället för att bli arga eller uppenbart ledsna så blev de kanske lite griniga samtidigt som de förnekade att detta skulle vara en fråga om att de var på dåligt humör. Detta gjorde att stora delar av umgänget skedde helt på deras villkor, deras sinnesstämningar som de inte ens ville erkänna som sinnesstämningar styrde otroligt mycket av hur umgänget gick till. Det fanns en ständig vägran att erkänna denna parameter.

Har stött på detta fenomen många gånger i mitt liv: män som tror sig vara ”rationella” och inte känslostyrda men som egentligen mest bara har stora problem med att upptäcka och identifiera sina egna känslor. Som liksom samtidigt beter sig som barn som inte begriper sig själva och dessutom gör anspråk på att vara lite bättre med anledning av detta. Ofta brukar dessa personer visa negativa känslor genom att bli griniga eller arga, känslouttryck som är ”accepterade”, till skillnad från att gråta eller bli ”hysterisk” (arga kvinnor kallas ofta för detta). Blir helt matt när jag tänker på fanskapet.

Jag minns hur jag i samband med detta fick ett extremt ambivalent förhållande till mitt eget känsloliv. Jag hade å ena sidan ett slags ideal om att jag också skulle vara rationell och så vidare, men samtidigt så var jag ju verkligen inte sådan. Dels för att det inte finns en enda människa som är sådan, men också för att jag tampades med en hel del ångest på den tiden och var väldigt självdestruktiv. Det handlade såklart också om hur känslorna uttrycktes: jag har alltid haft ett väldigt explosivt känsloliv, där jag pendlar väldigt snabbt mellan sinnesstämningar och är ganska extrem i mina uttryck för dem. Detta var något jag skämdes för redan innan, men i och med umgänget med dessa personer så blev självhatet ännu starkare och framförallt det hägrande målet tydligare: rationalitet, utraderade av känslor.

Jag närde under en väldigt långt tid bilden av mig själv som ”känslomässigt stark” (det vill säga inte ge uttryck för känslor), ”rationell” och så vidare, delvis som ett resultat av mitt långa umgänge med personer som satte dessa värden på piedestal. Jag inbillade mig till exempel att jag var en person som sällan grät när jag i själva verket alltid har haft sjukt nära till tårar. När jag blev deprimerad så rämnade den här bilden slutligen samman. Jag minns vilken otrolig ångest jag hade över att jag inte bara kunde ”ta mig i kragen” och liksom må bra utan att jag var tvungen att vara en så förbannat svag och irrationell kvinnlig kvinna. Detta blev en dubbel skam som gjorde det ännu svårare att ta mig ur depressionen, eftersom jag liksom inte ville erkänna den som ett verkligt problem. Det var ju ”bara” lite känslor, bara att ignorera och ta sig i kragen.

Många av männen i den här kretsen hade själva emotionella problem som blev helt omöjliga för dem att ta tag i eftersom de närde detta övermänniskoideal. Jag tänker att det måste ha varit jobbigt att på det här sättet förneka, skambelägga och nedvärdera uttryck för mänsklighet. En viktig skillnad var dock att deras känsloyttringar var något som omgivningen skulle anpassa sig efter medan känsloyttringar som kom från kvinnor i mycket högre grad avvisades. Det handlade delvis om i vilken form känsloyttringarna kom, men inte bara. Det handlade också om att de som män tolkades som ”rationella” först och främst medan kvinnorna tolkades som ”kvinnliga”, det vill säga irrationella. Det var männens handlande som ansågs vettigt medan kvinnorna ansågs orimliga på olika sätt.

Efter att ha gått igenom en massa våndor så lyckades jag till slut släppa idén om ”rationalitet” och att inte vara känslostyrd, vilket har varit en stor jävla befrielse. Det har ändå handlat om en stor del av mig själv som jag har försökt förneka och motarbeta bara för att det har blivit nedvärderat som ”kvinnligt”. Tack för det feminismen!

Kort om kvinnlighet.

Jag tycker det är fascinerande hur okritiskt människor använder ordet ”kvinnligt”. Jag menar, allting som kvinnor faktiskt ägnar sig åt borde ju per definition vara kvinnligt? Ändå tycker en massa personer att det är lämpligt att använda ordet kvinnlig på ett sätt som genaste utesluter en massa kvinnor som inte beter sig på det sätter. Hur är det ens möjligt att vara okvinnlig som kvinna?

Jag begriper ju att kvinnligt inte handlar om hur kvinnor egentligen är, utan om en socialt konstruerad kvinnlighet. Min fascination handlar om alla som utan eftertanke använder ordet kvinnligt just såhär. Det är så otroligt vanligt förekommande att folk pratar om vad som är kvinnligt och okvinnligt helt utan att fundera på vad dessa ord egentligen ska innebära. Det är bara så en säger, helt enkelt.

Gud, vem som helst som bara tänker ett extra varv till på denna begreppsanvändning måste ju inse det absurda i att kunna ha en definition av ”kvinnligt” som utesluter en massa faktiskt kvinnor. Det faller ju på sin egen orimlighet. Ändå är det en massa ”rationella” antifeminister som tycker det är en helt rimlig begreppsanvändning.

Och nej, att jag inte rakar benen, sällan sminkar mig och så vidare handlar inte om att jag skäms över att vara kvinna utan om att jag tvärtom är väldigt stolt över att vara mig själv, i vilket min könstillhörighet ”kvinna” finns inkluderat. Så det så.

Den nya manligheten.

Varning: detta inlägg innehåller grova generaliseringar som utgår från respektive könsroller för att illustrera en poäng.

I många sammanhang så hyllas den så kallade ”nya manligheten”. En manlighet som vågar vara känslosam och mesig, ofta exemplifierad av Cimon Lundberg och Ronnie Sandahl. Ibland med Alex Schulman och Marcus Birro. Män som skriver om sina känslor, om sina sorger och rädslor. Män som skriver böcker och dikter om hur mycket de älskar sina livspartners eller barn. Män som uttrycker sig ”poetiskt” och drömmande, som pratar om hur jobbigt det kan vara att vara man, att känna pressen på att vara stark. Detta ses som något slags närmande av ”kvinnlighet”, som om det vore typiskt kvinnligt att skriva om saker som dessa. Eftersom det är ”kvinnligt” så anses det per automatik vara en slags jämställdhetsinsats att som man skriva om känslor.

Jag tycker att det är jättebra att män uppmuntras till att vara känslosamma men ofta så övergår tyvärr dessa känsloyttringar i självömkande gnäll. Givetvis ska man få prata om sina problem, men när man upptar medieutrymme så måste man också göra en avvägning av vad som är relevant för andra än en själv. Om man vill berätta om något man varit med om bör man väl sätta det i någon slags kontext, vilja ha något sagt med det hela, tänker jag. Annars kan man tala med en vän, familjemedlem eller psykolog. Alla bör kunna få uppmärksamhet för och utrymme att prata om saker som är jobbiga i deras liv, men det behöver kanske inte vara i dagspressen alla gånger.

Givetvis kan det finnas ett slags värde i ett större accepterande av känsloyttringar från manligt håll. Samtidigt kan jag fråga mig hur mycket av en jämställdhetsinsats detta är. Män får fortfarande oproportionerligt mycket mediautrymme för att skriva om sig själv, sina tankar , åsikter och värderingar. Detta förändras inte för att män börjar skriva om sina känslor, snarare kan det ha motsatt effekt eftersom jaget ställs ännu mer i fokus.

Människor tar ofta hatet som riktas mot Birro som ett exempel på hur svaghet från män föraktas, inte minst han själv brukar göra denna koppling. Jag tror inte att det har så mycket med Birros kön att göra som hans gnäll anses provocerande, det är snarare allmängiltigt att ingen gillar en självömkande gnällspik. En kvinna skulle aldrig tillmätas det utrymmet som Birro får för självupptaget gnäll, och om det skedde så skulle hon genast få en uppsjö av sexistiska brev. Det är inget ”kvinnligt område” som män kommer in på och därför kritiseras, men det är ofta så det framställs. Marcus Birro beter sig i mina ögon inte som en kvinna, snarare som en förvuxen bebis som förväntar sig att hela världen ska anpassa sig efter hans önskemål. Detta skulle jag också säga är gällande för många andra personer ur denna grupp.

Är det egentligen ett kvinnligt område att skriva om sina känslor? Det antas ofta att det är så, men jag funderar lite på om det verkligen stämmer. Att prata om känslor är absolut något som ingår i den kvinnliga könsrollen, men att tala om sina egna känslor på det sätt som många av detta moderna män gör är inte riktigt samma sak. Visst kan det vara så att kvinnor i högre grad uppmuntras att beskriva sitt känsloliv, men å andra sidan så uppmuntras vi också till att bry oss mer om andra än oss själva. Män däremot fostras ofta in i en mer egocentrerad anda.

Ibland känns det som att hela denna ”revolution” som har skett i fråga om hur mycket man talar om mäns känslor mest har lett till en nya typ av manlighet som är minst lika problematisk som den förra. Nämligen en manlighet med en alldeles orimlig grad av egocentricitet, där allt det som gör att kvinnor trängs ut fortfarande finns kvar men där den försörjande och beskyddande rollen har försvunnit. Detta gynnar inte jämställdhet, det är bara en förändring i en fortfarande lika auktoritär mansroll. Jag tänker att förekomsten av Kränkta vita män i mångt och mycket är ett tecken på detta. Dess män är fortfarande privilegierade och tar otroligt mycket utrymme men de gör det inte på det där typiskt autoritära sättet utan intar en mer gnällig martyrhållning.

Det är jätteviktigt att män lär sig hantera och prata om känslor, men det inkluderar inte bara ens egna känslor. Det är inte som att kvinnor sitter och gnäller om sina egna känsloliv dagarna i ända, snarare är det ett känslomässigt omhändertagande som står i fokus. I kvinnorollen ingår att man tar hand om andra människor känslomässigt och att man förmår prata om sina egna och det är denna kombination som är det eftersträvansvärda. Det är inte önskvärt med personer som kräver en massa uppmärksamhet för sina känslor samtidigt som de inte ger något tillbaka, däremot är det önskvärt med ett ömsesidigt öppnare klimat rörande olika känsloyttringar, en större vilja till omhändertagande och mer förståelse.

När vi hyllar den nya känsliga mannen så måste vi vara tydliga med att säga att det inte bara handlar om att be om och ta emot hjälp utan också om att ge, efter bästa förmåga såklart. Annars så kommer det knappast leda till någon jämställdhet.

Den kvinnliga elakheten finns, men bara på stereotypt kvinnliga områden.

En extremt utbredd uppfattning är att kvinnor inte stöttar varandra. Vi klankar ner på varandra och konkurrerar mest hela tiden.

Givetvis är verkligheten inte så enkel. Det finns gott om kvinnor som lyfter upp och stöttar andra kvinnor. Men jag vågar nog ändå påstå att det ligger något i den iden. Det finns absolut forum där kvinnor är otroligt elaka mot varandra och trycker ner varandra systematiskt. Som exempel kan jag ta familjeliv, eller kanske Englas kommentarsfält. Medan andra bloggar med kvinnor som dominerande läsare inte alls har samma kultur.

Jag har en liten teori kring varför vissa forum och bloggar blir så utsatta för har från kvinnor riktat mot kvinnor. I bloggar diskussioner som handlar om saker som ligger väldigt nära de områden som är traditionellt kvinnoexklusiva, såsom moderskap eller sexualitet, så är kvinnor mycket mer intresserade av att framstå som bäst. För om man är den bästa mamman är man också den bästa kvinnan.

Andra områden, som att vara en bra programledare eller rita bra, är inte alls lika tydligt kopplade till kvinnlighet, och är därför inget kvinnor specifikt känner att de måste konkurrera om. Där är det mycket lättare att vara okej med att den här tjejen kan rita bra och jag inte kan det för det hotar inte mig. Om en massa andra kvinnor däremot är bättre ”kvinnor” så kommer personen att framstå som den sämre kvinnan.

Jag påstår absolut att man tydligt kan se att de områden där kvinnor inte förmår stötta varandra lika bra generellt är områden som är tydligt förknippade med kvinnorollen. Detta är såklart något som är socialt konstruerat, och har därför ingenting med att kvinnor skulle vara sämre att göra. Det handlar snarare om att man ser kvinnlighet som ett personlighetsdrag istället för att bara se det som en fysiskt egenskap. Men den kvinnliga konkurrensen är absolut ett existerande fenomen, men bara på några få områden.

Det är därför kvinnor som Kissie och Gynning, som är väldigt stereotypt kvinnliga och anspelar väldigt mycket på sin kvinnlighet, alltid pratar om att det bara är kvinnor som försöker trycka ner dem. Det är inget konstigt med det, för eftersom de verkar så tydligt inom sin könsroll så är det bara naturligt att ingen man upplever dem som något hot.