Kollade på Girl, Interrupted igår och fick en del att tänka på. Den handlar alltså om en kvinna som åker in på mentalsjukhus på grund av ett suicidförsök. I filmen kommer en snubbe hon har legat med på besök och vill att hon ska fly med honom. Han säger åt henne att hon inte är sjuk och att hon inte hör hemma på sjukhuset.
Det fick mig att tänka på hur naiva män ofta kan vara inför känslomässiga besvär. Jag har erfarit detta själv när jag har varit ganska tydlig med vilka begränsningar jag har känslomässigt när det gäller intimitet och relationer och de ändå väljer att inleda relationer med mig, och sedan blir förvånade när det inte funkar eller när det dyker upp problem. De får av någon anledning för sig att det som gäller generellt för relationer inte gäller just dem, att de utgör något slags magiskt undantag som ska rädda mig från alla de besvär som kommer med relationer med män i patriarkatet. De tror att om de bara älskar mig tillräckligt mycket eller liknande så kommer det lösa sig. Att det liksom finns något som gör vår relation speciell, som gör den förskonad från det som krossat alla andra relationer jag haft med män. Givetvis är det inte så.
Mannen i filmen har, som jag förstod det, egentligen bara träffat huvudpersonen en eller ett fåtal gånger, men han tror sig ändå veta att hon inte är som de andra som sitter där. Han tror sig veta att hon är kapabel att åka iväg med honom.
Antagligen har han fått för sig att han kan rädda henne, att det faktum att han (tror att han) älskar henne ska rädda henne.
Det får mig att tänka på en man som brukade besvara mitt teoretiserande kring patriarkatet med att han minsann älskade mig och inte skulle göra det ena eller andra mot mig. Han sålde in sig själv som lösningen på det patriarkala förtryck jag lidit av ett helt liv, som skapat mig. Det var väl inte av elakhet han gjorde det, men det var en naivitet som blev förödande för mig. För efter att tag så började jag söka lösningen i honom, jag blev beroende av honom. Han accepterade inte det faktum att såväl samhället, jag själv och han hade begränsningar. Att det inte spelade någon roll hur mycket han älskade mig.
Jag tror att män ofta kan kosta på sig att vara mer naiva, för det är inte de som betalar det högsta priset för den naiviteten. Kärleksrelationer är inte samma sak för män som för kvinnor; kvinnor har mycket mer att förlora. Vi är mer utelämnade till mäns godtycke, till deras omdöme om oss. Det kostar på att lita på en man, och om en sedan blir sviken är det ofta en stor och smärtsam grej.
Jag önskar att jag kunde vara naiv, att jag kunde kasta mig in i relationer och hoppas på att allt ska gå bra. Men jag har blivit sårad för många gånger för att kunna, jag är för rädd för att bli sårad igen.
En övertalar inte en nykter alkoholist att det kommer bli annorlunda att dricka den här gången, men att övertala någon som haft vissa problem med relationer och intimitet hela livet att kasta sig in i en nya verkar vara ett helt normalt beteende. Jag förstår det inte. Om en nu älskar en person så borde en inte ställa den typen av krav, då borde en låta det ta sin tid och ha förståelse för de problem med tillit och närhet som finns. Men istället ska alla gränser forceras.
Han (tror att han) älskar henne, därför ska hon ta sitt pick och pack och fly till ett annat land tillsammans med honom. Har han funderat på vad som händer om hon visar sig vara för sjuk? Nej, för han behöver inte. Det får bära eller brista tänker han, och om det brister är det inte han som betalar priset. Precis som det var jag som fick betala priset för någon annans lögner.
intressant inlägg, håller med om väldigt mycket.
för övrigt min absoluta favoritfilm genom tiderna.
”En övertalar inte en nykter alkoholist att det kommer bli annorlunda att dricka den här gången, men att övertala någon som haft vissa problem med relationer och intimitet hela livet att kasta sig in i en nya verkar vara ett helt normalt beteende.”
Det var det bästa jag läst på länge, och faktiskt en riktig ögonöppnare. Det är ju en så stark norm att vi ska para ihop oss med någon att motsatsen – en ensamstående – är något vi tycker synd om. Men de finns de som helt enkelt inte vill vara i relationer. Och alltid har en fått höra det typiska kring det: ”hen hittar nog någon snart”, ”det är aldrig för sent att hitta någon”, ”kärleken dyker alltid upp när man minst anar det” osv. Premissen är alltså att det faktiskt saknas någon i personens liv (och oftast konstaterar folk det utan att ens fråga den det berör), och det tas mer eller mindre för givet att personen själv egentligen hade velat ”ha någon”. Det finns liksom inte ens på kartan att vissa vill undvika kärleksrelationer.
Som vanligt är du knivskarp och fantastisk, Fanny!
Alltså jag älskar ju den filmen. Dels för att jag själv har borderline och känner igen mig sjukt mycket, men främst för att det är en film där kvinnor faktiskt får ta plats, vara egna personer med egna historier. Jag menar, det är en film där Angelina Jolie faktiskt får användning av sin skådespelartalang och inte bara får gå runt och vara snygg. Det här är en film där kvinnor är mer än rekvisita, och jag älskar det! Sen så är ju Suzanna så cool som säger nej till mannen och klarar sig själv istället.
Ja alltså detta var ingen kritik mot filmen, den är fantastisk.
Liknande tema i en av mina favoritfilmer: Benny and Joon, se den om du får chansen. Ett fint porträtt av utanförskap och psykisk ohälsa.
Skriver under så jävla mycket på hela det här inlägget!!!