Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Kvinnor som hugger varandra i ryggen.

Ibland talas det om hur mycket kvinnor snackar skit om varandra, hugger varandra i ryggen och så vidare. Det sägs vara en sån där grej som kvinnor gör.

Min erfarenhet av hur män och kvinnor är som vänner är att kvinnor är betydligt mycket mer trofasta. De kvinnliga vänner jag har haft har generellt varit mycket bättre på att ställa upp när jag har behövt dem, att ge mig tröst och så vidare. Mina manliga vänner har verkligen inte varit elaka eller så, men de har inte alls funnits där på samma sätt för mig. Jag har inte kunnat lita på dem, helt enkelt.

Det finns en idé om att män alltid ställer upp för varandra, tar varandras rygg och så vidare. Av vad jag sett så har män ofta problem med att kunna prata om saker med sina vänner. Jag har också observerat hur många män låter vänskaper förgås för att de inte vågar, kan eller vill ta upp de problem som finns i relationerna. Jag känner åtskilliga män som har anförtrott mig de problem de upplever i sina vänskapsrelationer med andra män under en lång tid, men aldrig komma till skott och faktiskt försöka lösa problemet. Jag har inte alls upplevt samma sak med kvinnor, det är sällan jag ser en vänskap mellan två kvinnor tyna bort bara för att ingen orkar konfrontera problematik som finns.

När jag har haft problem i mina vänskapsrelationer med män har det allt som oftast varit jag som har fått ta upp dem, diskutera dem och lösa dem, ofta väldigt motvilligt från mannens sida. Min erfarenhet är helt enkelt att män generellt är sämre på att ta hand om sina relationer med vänner, såväl med mig som med andra, än vad kvinnor är.

Däremot är det klart att det föreligger en annan konkurrens mellan kvinnor än mellan män. Det är inte så himla konstigt med tanke på att kvinnor som grupp är diskriminerade, de har därmed betydligt mycket mindre utrymme att röra sig på. Det kallas ibland ”smurfette principle”, det finns liksom bara plats för EN kvinna i ett sammanhang, och det är klart att detta kastar in kvinnor i en konkurrenssituation som drar fram jävligt mycket otrevliga sidor.

Att splittra är en härskarteknik som används i patriarkatet. Eftersom kvinnor vill ha bekräftelse från män, som ju är en grupp med högre status, så offrar de ofta varandra för att kunna klättra, få en relativt privilegierad plats i patriarkatet. Det är inte ovanligt att män anspelar på detta genom att baktala andra kvinnor eller ge kvinnor komplimanger i stil med att de inte är ”sådär som andra kvinnor är”.  Jag har själv fått höra detta väldigt mycket under mitt liv, och det är klart att det är något som får en att tänka att det är något fel med andra kvinnor och att det är något en ska ta avstånd ifrån. Detta är något jag verkligen har omvärderat. Tidigare kunde jag sätta prestige i att inte vara som andra kvinnor, nu blir jag bara förbannad när någon säger något liknande till mig.

När jag befinner mig i kvinnoseparatistiska sammanhang så upplever jag inga problem likt detta. Visst förekommer konflikter, som i alla andra grupper, men samvaron präglas i regel av en stor vilja att samarbeta och låta alla få komma till tals. Jag uppfattar kvinnoseparatistiska sammanhang som ovanligt lite inriktade på konkurrens, om jag jämför med samhället i stort.

Det är såklart att det är relevant för patriarkatet att splittra kvinnor, typ tuta i oss myter om att vi inte kan umgås fler än två och liknande. Att kvinnor solidariserar sig med varandra snarare än män är ett oerhört stort hot mot den patriarkala samhällsordningen. Därför premieras kvinnor med ”vassa armbågar”, alltså sådana som är villiga att hugga andra kvinnor i ryggen, kvinnor som företräder antifeministiska värderingar och så vidare. Det är inte särskilt konstigt alls. Som kvinna, och speciellt som feminist, är det viktigt att kunna motstå frestelsen att offra andra kvinnor för att stiga i aktning i mäns ögon. Detta gäller både på ett individuellt och samhälleligt plan. Att varken delta i någon mans försök till smutskastning av hans ”galna ex” eller att distansera sig från kvinnor som grupp.

15 kommentarer till Kvinnor som hugger varandra i ryggen.

  • Maria skriver:

    Intressant skrivet, jag får mycket att tänka till om här och en hel del att fundera över.
    För ca 15 år sen så var jag i en arbetsrelaterad situation där jag fann att flertal kvinnor som baktalade mig, vet inte om jag kände mig hotad av dem eller om det var tvärt om.
    De rent utav betedde sig som män i det avseendet att det var ”ryggdunkande”, en gillade den som en ”spelade golf” med, satt upp på stolen (sant!) bredbent för att visa att en minsann inte skulle vara fjantig kvinna.
    Jag orkade inte med detta, duckade och drog vidare, blev egenföretagare vilket var lyckat för ett tag, men saknade att umgås och prata på arbetstid.
    Det företaget där detta skedde var, då, känt för att vara på framkant vad gäller kvinnliga chefer, men jag funderar ff över om det var ett beteende skapat av män, för att gillas av män, eller om det är så folk (kvinnor och män) överlag beter sig när de vill trycka ned andra.

    • Klas Johansson skriver:

      Det är bara vi män som diskriminerar och trycker ner varandra.

      Jag är så otroligt trött på män. Vi män snackar om jämställdhet, feminism hit och feminism dit. Men vilka är det egentligen som diskriminerar, trycker ner och dömer varandra? MÄN.

      I dag så frågade jag en vän om de söker jobb på fiket hon jobbar på, eftersom min killkompis söker jobb. Hennes svar var att hennes chef (som är man) bad om en bild på honom. Inget CV, en BILD. Ursäkta, men vadå bild? Hur påverkar hans utseende hur han presterar? Vad spelar det för roll om han är kort, lång, smal, tjock, brunett eller blond? Jag vet såklart att det inte är något just det här stället gör, det hemska är att alla butiker/caféer gör så.

      Vet ni, jag får inga jobb på herravdelningen på klädbutiker. Varför? Jag är långhårig. Enligt cheferna (som endast är män, det är bara män på herravdelningen) ”passar jag bättre” på dam. De vill ha tuffa killar i snagg och linne, för tydligen är jag inte en lika bra säljare på grund av mitt långa hår.

      Jag spyr på såna som er. Män babblar på om feminism och om hur vi ska stå upp för varandra, men det enda vi egentligen gör är att snacka skit och döma VARANDRA. Jag är SÅ glad över att jag jobbar med ENDAST kvinnor, för fy fan vad jag är trött på män.

  • fanny/Mslackerbitch skriver:

    känner igen mig helt i texten, har nog aldrig blivit huggend i ryggen av en väninna, snarare av män.
    jag hatar att män(vissa) alltid kommer med kommentarer för att splittra min grupp, mina relationer med kvinnor.

  • Maria skriver:

    LD, jag kan inte hålla med där – jag har varit på Kvinnohöjden fem, sex gånger, en underbar kursgård med feministiska förtecken där ”män” bara är välkomna om de är små pojkar (under tio år) och tillsammans med sina mammor, och vid särskilda tillfällen.
    De kurser jag varit på har varit av olika art – yoga, pedagogik, läsecirklar m fl, och där har aldrig varit några ”män” med, men kvinnorna har ”back-stabbat” varandra hej vilt.
    Relationsdramer? Ja, en del, men kan en skylla all baktalan, blickar, ”hålla-tyst-när-nån-kommer-in-i-rummet” osv bara med att en_del_haft_relation_till_nån_annan_gone_sour med detta fula uppträdande?
    Jag vill försvara kvinnor, kvinnlighet, och kvinnligt agerande, men när VI gör så mot varandra när män inte på långt är närvarande, kan jag inte säga att vi, kvinnor, enbart är justa mot varann i kvinnoseparatistiska sammanhang.

  • Freja skriver:

    Jag har vistats i nästan rent kvinnliga miljöer (jobbat i storkök) och i nästan helt manliga miljöer (jag var enda kvinnan på mitt regemente när jag gjorde lumpen) och har upplevt exakt samma sak. När jag jobbade med kvinnor var vi kanske inte alltid sams och överens, men jag visste alltid var de andra stod i förhållande till mig, det var rakt och öppet. När jag gjorde lumpen blev jag en form av frizon/slasktratt dit killarna kom för att prata skit om varandra… Utåt sett var de så goda vänner och visade inte vad de tyckte, men jag visste eftersom de i smyg berättade för mig…

    Sen betyder mina erfarenheter förstås inte att det alltid är så, men de har i alla fall gjort att jag tvivlar varenda gång någon generaliserar och säger att det är kvinnor som hugger varandra i ryggen och män som alltid håller ihop,,,

  • H skriver:

    Mycket intressant skrivet. En av de stora förlusterna är hur patriarkatet lyckats spela unga tjejer emot varandra i flera sammanhang. Det finns krut i flera tjejer som lätt skulle kunna för en feministisk kamp om de bara inte blivit omfokuserade av patriarkatet. Väldigt synd att den kämparglöden blivit avväpnad.

  • Lena E skriver:

    Har också erfarenheten att gruppen kvinnor samarbetar bättre och har rakare och mer tydlig kommunikation om en jämför med männen. Däremot händer det tyvärr ofta att kvinnorna själva tar upp att det är problem med ”hugg i ryggen” osv. Det verkar vara en myt som väldigt många gått på och få ifrågasätter.

  • Emma skriver:

    Jag tror att det kanske kan vara så att både kvinnor och män egentligen är samma skrot och korn och att det beror på individer och inte kön hur man är som män.
    Tyvärr har i princip alla kvinnliga vänner jag haft svikit mig riktigt rejält, männen har mer glidit iväg men de har ställt upp mer än kvinnorna innan det. Kanske har jag bara otur med vänner….

  • Alice skriver:

    Jag upplever ofta att tjejer hugger varandra i ryggen, och detta är även ngt som mina tjejkompisar upplever det som. Tjejer är faktiskt ofta bitches mot varandra, några exempel:
    1. Är med tjejgänget på en fest med mest killar. Ett annat tjejgäng kommer in och genast blir det massa snea blickar och skitsnack.
    2. Pratar med tjejer i till exempel sin klass i ett sammanhang där det inte är skola. Blir sjukt ofta skitsnack om någon (oftast tjej) i klassen. Det här verkar ske mycket mindre ofta bland killar.
    3. Allmänt hur tjejer håller på och exkluderar varandra, mycket drama, oskön stämning osv. Redan som små, vilken tjej ska få komma/inte komma på det där kalaset etc etc.
    Vill verkligen inte förakta tjejer, det finns förstås schysta tjejer också. Dock tror jag att majoriteten av tjejer i min ålder (15-20) skulle hålla med mig om det här. Känns som att det är bättre att bara se sanningen i vitögat och försöka förstå vad det beror på istället för att låtsas som att tjejer är små änglar mot varandra när de är själva. Jag vet dock att du bara talar utifrån egna erfarenheter och det är såklart roligt för dig att du bara verkar ha positiva erfarenheter av kvinnor i kvinnoseparatistiska sammanhang.

    • Fanny skriver:

      Om du hade läst inlägget du kommenterar på hade du sett att jag varken säger att kvinnor är änglar, jag försöker dessutom komma med en förklaring till det som kvinnor gör mot varandra.

    • Thea skriver:

      Sen är det ofta väldigt annorlunda när man är 15-20 jämfört med 20 och uppåt. Man lugnar liksom ner sig lite då.

  • Emmeli skriver:

    Jag får panik när det bara är kvinnor i ett sammanhang.
    Jag upplever att man måste bete sig på ett visst sätt och jag klarar inte av det.Ofta när det är mycket kvinnor sitter jag bara tyst.Och jag är en person som för det mesta tar mycket plats och höra över hela rummet.
    Men killar och män kommer det för mig mer naturligt.Där känner jag mig trygg och jag kan vara den jag är.
    Jag känner mig aldrig illa till mods som jag gör när det är många kvinnor.

    Det jag även har märkt att om jag kommer om i ett rum med både män och kvinnor så kommer jag i 9 fall av 10 bättre överens med det manliga könet.
    Om det är för att många tjejer tycker att jag tar stor plats vet jag inte.
    Eller om det beror på att jag bara har män omkring mig i min familj och på min arbetsplats.
    Jag är oftast ensam tjej på fester och jag tror aldrig jag varit på någon ”tjejfest”.

    Jag har aldrig känt av något ”systerskap” men heller aldrig saknat det eftersom jag ”har en plats redan”.

    Kan även tilläggas att jag inte heller är någon tjej som bara sitter och nickar till allt killarna omkring mig säger.
    Jag står för mina åsikter och är inte sen med att säga vad jag tycker.Jag tycker ju såklart att jag som kvinna är bättre och smartare!Haha!:)

    Men sen kanske det är något fel på mig,det vet jag ju inte.:)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv