Kvinnor som hugger varandra i ryggen.

Ibland talas det om hur mycket kvinnor snackar skit om varandra, hugger varandra i ryggen och så vidare. Det sägs vara en sån där grej som kvinnor gör.

Min erfarenhet av hur män och kvinnor är som vänner är att kvinnor är betydligt mycket mer trofasta. De kvinnliga vänner jag har haft har generellt varit mycket bättre på att ställa upp när jag har behövt dem, att ge mig tröst och så vidare. Mina manliga vänner har verkligen inte varit elaka eller så, men de har inte alls funnits där på samma sätt för mig. Jag har inte kunnat lita på dem, helt enkelt.

Det finns en idé om att män alltid ställer upp för varandra, tar varandras rygg och så vidare. Av vad jag sett så har män ofta problem med att kunna prata om saker med sina vänner. Jag har också observerat hur många män låter vänskaper förgås för att de inte vågar, kan eller vill ta upp de problem som finns i relationerna. Jag känner åtskilliga män som har anförtrott mig de problem de upplever i sina vänskapsrelationer med andra män under en lång tid, men aldrig komma till skott och faktiskt försöka lösa problemet. Jag har inte alls upplevt samma sak med kvinnor, det är sällan jag ser en vänskap mellan två kvinnor tyna bort bara för att ingen orkar konfrontera problematik som finns.

När jag har haft problem i mina vänskapsrelationer med män har det allt som oftast varit jag som har fått ta upp dem, diskutera dem och lösa dem, ofta väldigt motvilligt från mannens sida. Min erfarenhet är helt enkelt att män generellt är sämre på att ta hand om sina relationer med vänner, såväl med mig som med andra, än vad kvinnor är.

Däremot är det klart att det föreligger en annan konkurrens mellan kvinnor än mellan män. Det är inte så himla konstigt med tanke på att kvinnor som grupp är diskriminerade, de har därmed betydligt mycket mindre utrymme att röra sig på. Det kallas ibland ”smurfette principle”, det finns liksom bara plats för EN kvinna i ett sammanhang, och det är klart att detta kastar in kvinnor i en konkurrenssituation som drar fram jävligt mycket otrevliga sidor.

Att splittra är en härskarteknik som används i patriarkatet. Eftersom kvinnor vill ha bekräftelse från män, som ju är en grupp med högre status, så offrar de ofta varandra för att kunna klättra, få en relativt privilegierad plats i patriarkatet. Det är inte ovanligt att män anspelar på detta genom att baktala andra kvinnor eller ge kvinnor komplimanger i stil med att de inte är ”sådär som andra kvinnor är”.  Jag har själv fått höra detta väldigt mycket under mitt liv, och det är klart att det är något som får en att tänka att det är något fel med andra kvinnor och att det är något en ska ta avstånd ifrån. Detta är något jag verkligen har omvärderat. Tidigare kunde jag sätta prestige i att inte vara som andra kvinnor, nu blir jag bara förbannad när någon säger något liknande till mig.

När jag befinner mig i kvinnoseparatistiska sammanhang så upplever jag inga problem likt detta. Visst förekommer konflikter, som i alla andra grupper, men samvaron präglas i regel av en stor vilja att samarbeta och låta alla få komma till tals. Jag uppfattar kvinnoseparatistiska sammanhang som ovanligt lite inriktade på konkurrens, om jag jämför med samhället i stort.

Det är såklart att det är relevant för patriarkatet att splittra kvinnor, typ tuta i oss myter om att vi inte kan umgås fler än två och liknande. Att kvinnor solidariserar sig med varandra snarare än män är ett oerhört stort hot mot den patriarkala samhällsordningen. Därför premieras kvinnor med ”vassa armbågar”, alltså sådana som är villiga att hugga andra kvinnor i ryggen, kvinnor som företräder antifeministiska värderingar och så vidare. Det är inte särskilt konstigt alls. Som kvinna, och speciellt som feminist, är det viktigt att kunna motstå frestelsen att offra andra kvinnor för att stiga i aktning i mäns ögon. Detta gäller både på ett individuellt och samhälleligt plan. Att varken delta i någon mans försök till smutskastning av hans ”galna ex” eller att distansera sig från kvinnor som grupp.

Om den ”rena” marknaden, konkurrens och frimarknadsliberalernas ideologiska fantasi.

Ibland så hör en marknadsliberaler prata om att det ska råda ”riktig” marknadsekonomi, alltså att företag ska få ”gå under” när de går i konkurs istället för att staten ska rädda de viktigaste. På detta sätt, sägs det, så skulle marknaden bli ”självsanerande” eftersom dåliga företag automatiskt skulle försvinna. Detta ser jag i mångt och mycket som ideologisk fantasi, alltså en idé om att bar vi rensar bort det som felar så kommer problemen med det nuvarande systemet att försvinna.

Jag ser en rad problem med detta. Dels att det faktum att ett företag går i konkurs inte nödvändigtvis (till och med ganska sällan) gör att de som drivit dem dit får ta konsekvenserna. Det kommer väl knappast som en överraskning att de som sitter i toppen ofta klarar sig undan ekonomiskt när det går dåligt för ett företag eller det går i konkurs, de som får ta smällen är arbetarna. Att de som bestämmer inte är de som tar de främsta konsekvenserna av sina beslut är såklart ett problem för den som tänker sig att det skulle leda till riskeliminering att företag inte kan lita på att bli räddade av staten.

Vidare så innebär inte eliminerande av ett företag som tagit för mycket risker att beteendet som sådant upphör. Att företag tar risker är en naturlig del i den kapitalistiska logiken. Ett sätt att vinna mycket är att satsa mycket, och det funkar ibland och ibland inte. Om det var så att risktagande bara förde med sig nackdelar hade ingen sysslat med det, men så är det uppenbarligen inte. Det är bara det att det fungerar bra ibland och dåligt ibland. Jag skulle säga att den kapitalistiska konkurrensen mellan företag driver fram risktagandet, och jag tror att det är ett ”spel” en till viss del måste spela för att kunna var framgångsrik. Det rör sig inte om några avarter utan är helt enkelt något som går igen i företag efter företag i varierande grad.

Men framförallt så tycker jag att förståelsen för kapitalismen som system brister på många sätt i detta resonemang. Människor som tycker såhär är generellt för att kapitalismens logik ska styra fler områden av samhället. De tänker sig att så länge det finns sund konkurrens som slår ut dessa ”avarter” så är det inget problem. Lite som en evolutionsprocess: de bästa och ”säkraste” företagen överlever medan de dåligt skötta försvinner.

Men vad händer när ett eller några få företag samlar väldigt mycket makt och blir väldigt viktiga för systemet? Detta tillåts ske inom ett system där ”säkra företag” (läs företag som ännu inte visat sig osäkra) får växa sig väldigt stora och allokera väldigt mycket makt. Då ställs en inför valet att låta ”marknaden” ha sin gilla gång och företaget gå under med fruktansvärda konsekvenser eller att ”rädda” det. När det är mycket som står på spel blir det lätt så att företaget ändå räddas, oavsett vad intentionerna var från första början. Och hur en än vrider och vänder på situationen så har en låtit företag få ett väldigt stort inflytande över människors liv. Är det verkligen rimligt att ha så mäktiga företag och samtidigt vägra rädda dem? Oavsett vad en tycker ideologiskt så blir det i sådana stunder väldigt svårt att stå emot det politiska trycket på att göra något. Och sedan när stormen blåst över och krisen är löst så kan en återigen börja tala om ansvar.

Vidare så är det sällan så att det bara är ett enskilt företag som har problem och måste räddas. Sådant sker såklart också, men i de fall där det blivit diskussioner som till exempel kring bankerna nu så handlar det om att vissa problem genomsyrar en hel bransch. Dessutom är det, som i bankfallet, så att företag inte sällan är beroende av varandra. När det kom till räddandet av vissa banker så bedömdes det ju att de var för systemviktiga för att kunna gå under, det vill säga att de var nyckelaktörer i systemet på olika sätt. Om de hade gått under hade hela banksektorn drabbats vilket hade utlöst tumult i miljontals människors liv. Det var helt enkelt tvunget att ske en räddning, konsekvenserna var för stora annars. Det är inte så att företagsvärlden är skild från det vanliga livet, utan i ett kapitalistiskt system så genomsyrar det allt. Därför fungerar bara retoriken om ”fri marknad” och ”ansvar” så länge vi inte hamnar i kris. Under kris gäller: rädda systemet, kosta vad det kosta vill.

Kriser handlar inte om att enskilda företag tagit för stora risker utan om inbyggda mekanismer som finns i det kapitalistiska systemet. Företag tjänar på att ta risker och drivs till det av konkurrensen. Den som inte tar risker hamnar på efterkälken. Att tro att en kan predika ansvar och på det sättet komma ur detta är en smula naivt. Det skulle leda till förödande konsekvenser för hela systemet, och därmed hela samhället, eftersom systemet genomsyrar samhället.

Att tro att det är möjligt att lägga över så mycket makt hos företag som vi gör och samtidigt låta dem gå under när det inte funkar är inte realistiskt. Det är snarare en ideologisk fantasi som finns till för att skyll kapitalismens kriser på något annat än kapitalismen: på klåfingriga politiker, på ”socialism”, på egoism och opportunism. Problemet är att kapitalismen som system är mer än företag och marknad, det är hela samhället. Staten som räddar företag är också en del av kapitalismen. Deras agerande tvingas fram av kapitalismen. Låter vi kapitalets logik genomsyra samhället så kommer vi att hamna i sådana situationer, och då kommer staten att tvingas rädda företagen, hur vidrigt en än tycker att det är av ideologiska skäl.