Etikett: splittring

Splittring inom vänstern.

Jag tycker att ni ska läsa den här texten på sverige.pk om hur polisen försöker så split mellan ”onda” och ”goda” krafter inom antirasismen. De ”goda” krafterna är, föga förvånande, de som polisen anser vara bekväma att ha att göra med.

Överraskande nog börjar polisen varna för en helt annan grupp som väntas komma. ”Förortskids” kallar han dem. ”Om man ser till vilka artister som ska spela förstår ni kanske vad jag menar. Det är mycket hiphop som attraherar de här kidsen”. Tydligen finns uppgifter om ungdomar “utifrån” som vill “bränna bilar och sånt”. Polisen är noggrann med att understryka att det inte rör sig om några meningsmotståndare, utan bråkstakar som attraheras av hiphop och våld.

Detta är något som görs hela tiden mot vänsteraktivister. Statsmakten och borgerligheten försöker dela upp oss i två läger, de ”goda” och de ”onda”. De försöker inbilla oss att om de ”goda” hjälper till borgerligheten med att bekämpa de ”onda” så kommer vi kanske kanske att kunna få inflytande. De försöker inbilla oss att problemet är internt, att det inte ligger hos dem. De försöker ta en utifrånposition och typ ”coacha” oss till revolutionen. De försöker få oss att tro att vi på något sätt delar samma politiska mål, att vi kommer kunna samarbeta, bara vi ”mognar” och gör oss av med bråkmakarna.

Det är viktigt att inte glömma: borgarna är inte på vår sida, och de kommer aldrig att vara det.  Vi kan inte låta dem dela upp oss i grupper, splittra vår kamp och vända oss emot varandra. I så fall kommer vi aldrig att lyckas.

Efter händelser som demonstrationen i Kärrtorp så kan det ofta höras ett segerrop från delar av vänstern, ett som går ut på att det minsann inte alls dök upp några ”extremister”. Jag ber er att lägga av med detta, för det är dessa ”extremister” som har fört kampen medan ni har stått och kollat på i en herrans massa år. Dessa ”extremister” närvarade såklart även idag, men det märktes inte eftersom de inte var tvungna att försvara sig, vilket de har varit många andra tillfällen då ni inte har behagat dyka upp. Att inbilla sig att detta var någon slags ”god” demonstration, till skillnad från andra demonstrationer som ”extremister” sysslar med, är att köpa maktens retorik med hull och hår. Om en börjar snacka om ”kokovänstern” eller ”våldsvänstern” som en reellt existerande och problematisk grupp som en önskar distansera sig ifrån så bidrar en till den här utvecklingen.

I en rörelse kan inte alla hålla med varandra alltid, men det behöver inte innebära att en går omkring och snackar skit om varandra offentligt eller ”tar avstånd” så fort tillfälle bjuds.  Det leder bara till splittring, och det är precis vad borgarna vill.

Kvinnor som hugger varandra i ryggen.

Ibland talas det om hur mycket kvinnor snackar skit om varandra, hugger varandra i ryggen och så vidare. Det sägs vara en sån där grej som kvinnor gör.

Min erfarenhet av hur män och kvinnor är som vänner är att kvinnor är betydligt mycket mer trofasta. De kvinnliga vänner jag har haft har generellt varit mycket bättre på att ställa upp när jag har behövt dem, att ge mig tröst och så vidare. Mina manliga vänner har verkligen inte varit elaka eller så, men de har inte alls funnits där på samma sätt för mig. Jag har inte kunnat lita på dem, helt enkelt.

Det finns en idé om att män alltid ställer upp för varandra, tar varandras rygg och så vidare. Av vad jag sett så har män ofta problem med att kunna prata om saker med sina vänner. Jag har också observerat hur många män låter vänskaper förgås för att de inte vågar, kan eller vill ta upp de problem som finns i relationerna. Jag känner åtskilliga män som har anförtrott mig de problem de upplever i sina vänskapsrelationer med andra män under en lång tid, men aldrig komma till skott och faktiskt försöka lösa problemet. Jag har inte alls upplevt samma sak med kvinnor, det är sällan jag ser en vänskap mellan två kvinnor tyna bort bara för att ingen orkar konfrontera problematik som finns.

När jag har haft problem i mina vänskapsrelationer med män har det allt som oftast varit jag som har fått ta upp dem, diskutera dem och lösa dem, ofta väldigt motvilligt från mannens sida. Min erfarenhet är helt enkelt att män generellt är sämre på att ta hand om sina relationer med vänner, såväl med mig som med andra, än vad kvinnor är.

Däremot är det klart att det föreligger en annan konkurrens mellan kvinnor än mellan män. Det är inte så himla konstigt med tanke på att kvinnor som grupp är diskriminerade, de har därmed betydligt mycket mindre utrymme att röra sig på. Det kallas ibland ”smurfette principle”, det finns liksom bara plats för EN kvinna i ett sammanhang, och det är klart att detta kastar in kvinnor i en konkurrenssituation som drar fram jävligt mycket otrevliga sidor.

Att splittra är en härskarteknik som används i patriarkatet. Eftersom kvinnor vill ha bekräftelse från män, som ju är en grupp med högre status, så offrar de ofta varandra för att kunna klättra, få en relativt privilegierad plats i patriarkatet. Det är inte ovanligt att män anspelar på detta genom att baktala andra kvinnor eller ge kvinnor komplimanger i stil med att de inte är ”sådär som andra kvinnor är”.  Jag har själv fått höra detta väldigt mycket under mitt liv, och det är klart att det är något som får en att tänka att det är något fel med andra kvinnor och att det är något en ska ta avstånd ifrån. Detta är något jag verkligen har omvärderat. Tidigare kunde jag sätta prestige i att inte vara som andra kvinnor, nu blir jag bara förbannad när någon säger något liknande till mig.

När jag befinner mig i kvinnoseparatistiska sammanhang så upplever jag inga problem likt detta. Visst förekommer konflikter, som i alla andra grupper, men samvaron präglas i regel av en stor vilja att samarbeta och låta alla få komma till tals. Jag uppfattar kvinnoseparatistiska sammanhang som ovanligt lite inriktade på konkurrens, om jag jämför med samhället i stort.

Det är såklart att det är relevant för patriarkatet att splittra kvinnor, typ tuta i oss myter om att vi inte kan umgås fler än två och liknande. Att kvinnor solidariserar sig med varandra snarare än män är ett oerhört stort hot mot den patriarkala samhällsordningen. Därför premieras kvinnor med ”vassa armbågar”, alltså sådana som är villiga att hugga andra kvinnor i ryggen, kvinnor som företräder antifeministiska värderingar och så vidare. Det är inte särskilt konstigt alls. Som kvinna, och speciellt som feminist, är det viktigt att kunna motstå frestelsen att offra andra kvinnor för att stiga i aktning i mäns ögon. Detta gäller både på ett individuellt och samhälleligt plan. Att varken delta i någon mans försök till smutskastning av hans ”galna ex” eller att distansera sig från kvinnor som grupp.