Ibland talas det om hur mycket kvinnor snackar skit om varandra, hugger varandra i ryggen och så vidare. Det sägs vara en sån där grej som kvinnor gör.
Min erfarenhet av hur män och kvinnor är som vänner är att kvinnor är betydligt mycket mer trofasta. De kvinnliga vänner jag har haft har generellt varit mycket bättre på att ställa upp när jag har behövt dem, att ge mig tröst och så vidare. Mina manliga vänner har verkligen inte varit elaka eller så, men de har inte alls funnits där på samma sätt för mig. Jag har inte kunnat lita på dem, helt enkelt.
Det finns en idé om att män alltid ställer upp för varandra, tar varandras rygg och så vidare. Av vad jag sett så har män ofta problem med att kunna prata om saker med sina vänner. Jag har också observerat hur många män låter vänskaper förgås för att de inte vågar, kan eller vill ta upp de problem som finns i relationerna. Jag känner åtskilliga män som har anförtrott mig de problem de upplever i sina vänskapsrelationer med andra män under en lång tid, men aldrig komma till skott och faktiskt försöka lösa problemet. Jag har inte alls upplevt samma sak med kvinnor, det är sällan jag ser en vänskap mellan två kvinnor tyna bort bara för att ingen orkar konfrontera problematik som finns.
När jag har haft problem i mina vänskapsrelationer med män har det allt som oftast varit jag som har fått ta upp dem, diskutera dem och lösa dem, ofta väldigt motvilligt från mannens sida. Min erfarenhet är helt enkelt att män generellt är sämre på att ta hand om sina relationer med vänner, såväl med mig som med andra, än vad kvinnor är.
Däremot är det klart att det föreligger en annan konkurrens mellan kvinnor än mellan män. Det är inte så himla konstigt med tanke på att kvinnor som grupp är diskriminerade, de har därmed betydligt mycket mindre utrymme att röra sig på. Det kallas ibland ”smurfette principle”, det finns liksom bara plats för EN kvinna i ett sammanhang, och det är klart att detta kastar in kvinnor i en konkurrenssituation som drar fram jävligt mycket otrevliga sidor.
Att splittra är en härskarteknik som används i patriarkatet. Eftersom kvinnor vill ha bekräftelse från män, som ju är en grupp med högre status, så offrar de ofta varandra för att kunna klättra, få en relativt privilegierad plats i patriarkatet. Det är inte ovanligt att män anspelar på detta genom att baktala andra kvinnor eller ge kvinnor komplimanger i stil med att de inte är ”sådär som andra kvinnor är”. Jag har själv fått höra detta väldigt mycket under mitt liv, och det är klart att det är något som får en att tänka att det är något fel med andra kvinnor och att det är något en ska ta avstånd ifrån. Detta är något jag verkligen har omvärderat. Tidigare kunde jag sätta prestige i att inte vara som andra kvinnor, nu blir jag bara förbannad när någon säger något liknande till mig.
När jag befinner mig i kvinnoseparatistiska sammanhang så upplever jag inga problem likt detta. Visst förekommer konflikter, som i alla andra grupper, men samvaron präglas i regel av en stor vilja att samarbeta och låta alla få komma till tals. Jag uppfattar kvinnoseparatistiska sammanhang som ovanligt lite inriktade på konkurrens, om jag jämför med samhället i stort.
Det är såklart att det är relevant för patriarkatet att splittra kvinnor, typ tuta i oss myter om att vi inte kan umgås fler än två och liknande. Att kvinnor solidariserar sig med varandra snarare än män är ett oerhört stort hot mot den patriarkala samhällsordningen. Därför premieras kvinnor med ”vassa armbågar”, alltså sådana som är villiga att hugga andra kvinnor i ryggen, kvinnor som företräder antifeministiska värderingar och så vidare. Det är inte särskilt konstigt alls. Som kvinna, och speciellt som feminist, är det viktigt att kunna motstå frestelsen att offra andra kvinnor för att stiga i aktning i mäns ögon. Detta gäller både på ett individuellt och samhälleligt plan. Att varken delta i någon mans försök till smutskastning av hans ”galna ex” eller att distansera sig från kvinnor som grupp.