Kvinnors så kallade dubbelmoral.

Ibland pratar män om kvinnors så kallade ”dubbelmoral” när de dels kritiserar män som beter sig som kräk men ändå ingår i relationer mer män som beter sig som kräk. Detta är någonting en ofta får höra som feminist eftersom vi kritiserar det manliga maktutövande som många kvinnor underkastar sig i sina relationer med män. ”Men kolla på dessa kvinnor, de väljer ju de här männen som du kritiserar” säger de kanske, och implicerar med detta att dessa kvinnor själva skulle bära ansvaret för att någon annan behandlar dem dåligt.

wpid-img_20140527_164754.jpg

Jag har varit i situationer där jag ”valt” män som betett sig illa mot mig över personer som betett sig bra mot mig. jag har valt bort många relationer med människor där jag blivit respekterad och sedd för att jag varit så emotionellt beroende av män som behandlat mig dåligt. Det faktum att jag valt dessa män gör det inte mer okej för dem att bete sig som ett kräk. Grejen här är att det handlar om makt. Vissa män utövar i högre grad än andra makt över kvinnor genom att bete sig illa.

Ett välkänt faktum är att den som blir misshandlad i sin relation bygger upp ett känslomässigt beroende av förövaren, det skapas en så kallas traumatisk bindning vilket gör att det kan bli väldigt väldigt svårt att lämna. Om en ska applicera logiken ”det kvinnor väljer måste vara det korrekta sättet att bete sig mot andra” på den här situationen så skulle det innebära att kvinnomisshandel är okej, eftersom många kvinnor ”väljer” att stanna kvar i misshandelsrelationer.

Det kan tyckas att det är dumt att jämföra misshandelsförhållanden med ordinärt svinigt beteende, men det är egentligen variationer på samma tema, det vill säga patriarkalt maktutövande. Att någonting fungerar för att binda kvinnor till sig är inte samma sak som att det är en moraliskt försvarbar handling, eller att kvinnorna en binder till sig på något sätt skulle må bra av att bli behandlade så.

Givetvis ”fungerar” det att ägna sig åt gränsöverskridande beteende om en vill ha tillgång till kvinnor. Den inlärda tendens många kvinnor har till att tillfredsställa mäns behov och begär gör att många kvinnor kommer att till exempel prata med dig om du tar kontakt med dem även om de inte vill, kommer att följa med dig på en dejt även om de inte vill, kommer ha sex med dig även om de inte vill. Detta är någonting vi kvinnor lär oss, vi lär oss att vi får värde genom män, att vi ska tillfredsställa män och att det faktum att en man visar intresse för oss är något vi ska värdera högt. Därför är det lätt att som man få för sig att det är välkommet att söka kontakt med kvinnor på ett visst vis, eftersom responsen blir ytligt positiv. Det är dock oerhört vanligt att detta snarare upplevs som trakasserier, något som sällan förmedlas till den som är skyldig då det ofta medför oerhört mycket obehag för den utsatta.

Om en går igenom livet med inställningen att en ska få tillgång till så många kvinnor som möjligt och att ändamålen helgar medlen så är det såklart lätt att dra slutsatsen att kvinnor är ”hycklare” som både kräver att behandlas med respekt och samtidigt ger efter för mäns utövande av makt och kontroll. Ur en feministisk synvinkel så angriper en dock problemet annorlunda, där är det just utövandet av makt och kontroll som är problemet i sig. Att män har makt att manipulera kvinnor dit de vill är tyvärr ett faktum i patriarkatet, men det är inte detsamma som att det skulle vara ett respektfullt sätt att hantera andra. Det finns gott om möjligheter att vara ett kräk utan att straffas för det av omgivningen, det betyder inte att en ska vara det.

För mig handlar feminism om rätten att inte bli förtryckt, alltså om rätten att inte bli kontrollerad av män. Alla människor har ett ansvar för att inte behandla andra människor illa, och detta ansvar försvinner inte för att andra människor ”väljer” att ändå upprätthålla kontakt med en. De allra flesta är inte kapabla att direkt lämna en relation som skadar dem, och det blir ofta svårare ju längre gången destruktiviteten är. En måste också tänka på att kvinnor i patriarkatet ofta är beroende, både emotionellt, socialt och materiellt, av att ha relationer med män. En kan därför inte fokusera på vilken typ av män som kvinnor ”väljer”, utan en får helt enkelt ta och själv bestämma sig för hur en tycker att det är riktigt att förhålla sig till andra människor (ja, kvinnor är faktiskt människor).

14 reaktioner till “Kvinnors så kallade dubbelmoral.”

  1. Det ligger nog mycket i det du säger, men delvis är det ju också en MYT att kvinnor generellt skulle dras till killar som är extra hemska och sky ”snällare” killar.
    Pga att könsrollerna är konstruerade så att mannen förväntas vara aktiv och söka upp kvinnan han är intresserad av snarare än tvärtom så är det klart att det är svårt för lite tillbakadragna/blyga/socialt inkompetenta killar att träffa någon (och ja, det är förstås helt fel att det ser ut såhär). Men den dimensionen har ju inte så mycket med ”snällhet” eller öht respektfullhet att göra. Finns inget som säger att den tillbakadragna/blyga/socialt inkompetenta killen är vare sig snällare eller mer respektfull mot kvinnor än en kille som är mer framåt och får mer tjejer.
    (Tänker på Elliot Rodgers som klagade en massa i video+skrivet manifest över att tjejer bara gillar elaka killar, inte snälla, och sen begick massmord. En massmördare är väl själva anti-tesen till ”snäll”, så enligt teorin att tjejer dras till elakhet så borde han ju ha vadat i brudar?)

    1. Jag håller med väldigt mycket i sak, men det som karakteriserar män med stor framgång med kvinnor brukar ju inte vara de som klampar rätt över deras gränser, tränger upp sig bredvid dem i baren och brölar ”Jaha, där står du och ser lättillgänglig ut”.
      De mer framgångsrika männen brukar dels vara bra på att klä sig och bete sig charmigt, men också skapa situationer där kvinnor jagar dem istället för tvärt om.

      Onekligen finns det ju ett mått av manipulation i det också, men jag undrar, hur mycket av det beteendet är oschysst och vad är egentligen ok?
      Att till exempel visa stort intresse för att sedan snabbt dra tillbaka det/rikta om det om en inte får romantiskt gensvar kan ju både vara ett manipulativt fultrick eller att respektfullt backa från någon som inte verkar intresserad. Hänger det enbart på syfte då?

      Det är inte exakt det som just den här texten tog upp, men enligt min erfarenhet är det mer misslyckade män som ”går till frontalangrepp” och vägrar respektera gränser.
      Det verkar mera vara en passiv norm än ett ideal. Dvs. det är inte ett hyllat beteende på något sätt men det händer så pass ofta att folk ändå betraktar det som normalt, ”boys will be boys” och ”sånt får man ta”?

      1. Oj. Skulle svarat på kolumnen men det blev visst din kommentar.

        I vart fall håller jag med dig om att det kanske är lite tuffare att hitta en relation som kille, vare sig om han är blyg och allmänt hygglig, eller om han är en feg, bitter och otäck typ som mest tror att han är snäll.

        Ändå känner jag att det där har ändrats lite, men det kanske mest är i vissa sfärer av storstadsmiljön?
        Det verkar som att feminismen har gjort hariga killar en jävla stor tjänst genom att ha ruckat på både madonna-idealet och horstämpeln. Jag har sett det hur många gånger som helst på fester att tjejer går på killar som aldrig hade vågat ta ett första steg.

        1. Haha, jo jag har själv gjort det också. Tror det är lite bättre nu än förr iaf.

  2. Det borde vara obligatoriskt för alla skolor att ta in dig som föreläsare i ämnet relationer. Tjejer OCH killar skulle ha så mycket nytta av att höra det du skriver här om och om igen. Finns det ingen som skulle kunna anställa dig för att göra någonting sådant? Det borde det annars finnas.

  3. Om jag förstår texten rätt, vilket det är fullt möjligt att jag inte gör, så har patriarkatet socialiserat in kvinnor i att finna dominanta och egoistiska män attraktiva. Egoistiska och dominanta tendenser ger män relativt större framgångar på partnermarknaden. Kvinnor som grupp är samtidigt såpass passiviserade av samma patriarkat att de inte på egen hand kan förändra sina preferenser eller det system som skapar de samma. Till detta har män i rådande system så stora fördelar att det inte är rimligt att anta att de har några egentliga incitament att driva fram en förändring. Om en lägger skuldfrågan åt sidan och tänker på möjligheter till förändring istället, ser du då att en förändring är möjlig, då kvinnor inte kan och män inte vill? Är inte könsseparatism den enda möjliga vägen framåt under de förutsättningar du beskriver?

      1. Läggs det inte en helt orimlig börda på kvinnor, som av patriarkatet, både gjorts maktlösa och samtidigt oförmögna att egentligen vilja något annat? Jag tycker det verkar rätt så nattsvart.

          1. Jag förstår inte riktigt hur du tänker. Att leva kvinnoseparatistiskt är ju en frigörelse från allt den maktlöshet som patriarkatet innebär för kvinnor och också en väg att hitta nya sätt att tänka och känna utan inverkan av patriarkatets obönhörliga indoktrinering.

              1. Separatism blir ju då att ta striden genom att undvika den så att säga. Det är väl ingen börda i sig, snarare en frigörelse. Snarare än en uppoffring blir då kvinnoseparatism en möjlighet att slippa allt det negativa och alla de bördor som patriarkatet alltid innebär för kvinnor. Och utan någon att förtrycka, hur skall då patriarkatet reproduceras? Sedan har jag lite svårt att se hur patriarkalt indoktrinerade kvinnor rent praktiskt skulle kunna förändra patriarkatet inifrån. De fråntas ju den möjligheten av just att befinna sig i den strukturen.

                1. Nja, jag tycker inte det är att undvika striden. Mäns förtryck av oss bygger på deras exploatering av oss, om vi stryper tillgången till att exploatera oss så kommer de behöva förbättra sig. Precis som produktionsstrejker fungerar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *