Mäns förhållande till kvinnors reaktioner.

Fick två kommentarer angående mäns relation till kvinnors känslor:

Nummer nio skulle jag vilja utvidga till ”ignorerar och/eller skuldbelägger kvinnor för sina känslor”. Också tätt kopplat med bullshit som ”hon överreagerar”, ”hon har pms/hormonsvängningar” etc. Män som blir provocerade av kvinnors känslor, och ignorerar dem och/eller blir förbannade.

Min första pojkvän (som jag var tillsammans med i sex år!) blev fruktansvärt obehaglig när han blev upprörd, han skrek och kastade saker omkring sig – vilket gjorde mig jätterädd så jag brukade låsa in mig på på toa eller i en garderob och satt på golvet och grät. Då stod han och slog och sparkade på dörren för tydligen så var det då jag som gjorde situationen värre

Och:

Tänker på ett ex som kunde gå och terrorisera mig i timmar genom att ta upp allt som var fel på mig och allt dumt jag gjort, för att till sist när jag bröt ihop och började gråta (har långt till tårar och gråter aldrig inför andra människor om jag kan undvika det) sa saker som ”men herregud, det går ju inte att diskutera med dig om du ska bryta ihop och böla för minsta sak” och ”det är så jävla typiskt kvinnor att manipulera med tårar för att män ska tycka synd om dem”.

Detta är så jävla typiskt; män som aktivt provocerar fram en reaktion för att sedan kräva att en inte ska ha den, som skuldbelägger en för att en är ”överkänslig” och liknande.

Jag tänker att detta också påminner om olika uppfostringsmetoder, att ”härda” barnet genom att utsätta det för olika provokationer och sedan tycka att de inte ska reagera på det ena eller det andra sättet.

Jag antar att vissa skräms av att deras handlingar har för dem oönskade konsekvenser som de känner sig tvungna att hantera. Det är jobbigt när någon börjar gråta på grund av något en gjort.

En annan grej på samma tema: jag har upprepade gånger varit med om att jag sagt typ ”fortsätt inte med det här beteendet, det gör mig upprörd” varpå snubben ÄNDÅ FORTSATT, och när jag till slut blivit förbannad och/eller ledsen så tycker han att det är mitt fel att jag reagerar på fel sätt. En bara; nå, om du hade lyssnat på mig från första början så hade detta inte behövt hända.

Varför litar de inte på ens förmåga att själv avgöra ens eget känsloliv? Okej att de tycker att ens reaktioner är ”felaktiga”, men i så fall borde de ju kunna respektera att en har just dessa ”felaktiga” reaktioner och inte gå på mer när en faktiskt säger till dem. Men icke! De ska ta tolkningsföreträde och bestämma att mitt eget omdöme om mina känslor är irrelevant för deras agerande och sedan bli förvånade när det går illa.

Detta är också en sån grej som äldre män gärna gör mot yngre kvinnor; provocerar dem på olika sätt för att sedan tycka att de är roligt när de bli retade och reta dem ännu mer för att de är så ”lättprovocerade”. Vad detta är är att ta ifrån någon rätten till sina instinktiva känslomässiga reaktioner och tvinga någon till ”självbehärskning”. Till vilken nytta? För att göra tillvaron mindre obehaglig för mannen såklart. Om en lär sig att ens instinktiva reaktioner är fel så håller en tillbaka dem, vilket resulterar i att mannen kan fortsätta hålla på med sin skit utan att behöva utsättas för något obehag i form av en berättigad reaktion.

10 reaktioner till “Mäns förhållande till kvinnors reaktioner.”

  1. Mycket bra inlägg! Känner speciellt igen ”att härda barn” i kombination med sista stycket. Min pappa gjorde det där jämt när jag var liten, ibland gör han det fortfarande. ”Det är så roligt när du blir arg!”

    Så sjukt störigt med dilemmat när man blir provocerad och så blir man förbannad men så är det den där lilla rösten som säger att ”om du reagerar nu så är det precis vad han vill”. Så ska man svälja sin reaktion istället och gå därifrån frustrerad. Eller så väljer man att reagera rimligt med att bli arg och då är man ”lättprovocerad” och blir skrattad åt. Finns liksom inget sätt att vinna på.

  2. så sjukt bra skrivet! så där känns det varje gång när man säger ifrån till de flesta män om att man t ex tycker är kränkande eller sexistiskt typ alla dessa skämt. Man är så känslig för att man inte tycker det är kul med ett skämt där kvinnan ska bli utputtad ur en bild för att hon låter (=pratar) för mycket. osv. finns ju inget slut på den typen av skämt.
    Att man inte får säga ifrån för då är man känslig och ska förstå att de är ju klart att man får mothugg(= bli behandlad hur som helst) om man säger något man hade ju lika gärna kunnat vara tyst nämligen. alltså jag ska vara tyst men inte mannen.

  3. Jag funderar en del på just detta med att ”överreagera”, vilket jag själv får höra minst en gång om dagen av människor (män) runtomkring mig. Känslan att det ska vara fel och störande att visa känslor och bli upprörd. Det måste vara för att det är typiskt kvinnligt att visa känslor, och därför värt mindre? Jag kan inte begripa varför det inte istället är helt sjukt att inte män kan känna likadant utan istället stå och peka på dem som gör det och flina eller tala om för ickemän att det är en överdriven reaktion.
    Jag håller med tidigare talare, finns liksom inget sätt att vinna på när de försöker provocera en, men jag känner samtidigt att om jag slutar att reagera och istället sväljer min ilska kommer jag vänja mig vid det och så småningom också vid de beteenden jag blir förbannad på. Och det vill jag verkligen inte.
    Tack för tänkvärt och välformulerat inlägg! Vill kopiera och skriva ut sista stycket och trycka upp på en tröja..! 🙂

  4. Gud, jag känner igen den sista delen om äldre män så in i märgen. Min morfar ”skämt” provocerar mig nästan varje gång vi träffas bara för att få fram en reaktion ur mig som han tycker är rolig, och sedan vänder den mot mig och dessutom vrider på mina ord.
    – Och klagar dessutom på att jag inte alltid vill ta någon debatt med honom sedan.

    Exemel på sistnämnda jag sa en gång rakt ut och tydligt ”jag kan gärna ta debatt med dig, men jag vill inte göra det när du vrider på mina ord och förstorar det till något helt annat. Jag mår inte bra av att du gör så.”
    Han svarade ”Men då tar vi ingen mer diskussion helt enkelt. Du säger alltså att du ALDRIG mer vill ta samtal med mig. Jag tänkte att du ville ta in andra perspektiv också, jag upplever att du slår döv öra till då”
    Och i den meningen gjorde han precis det jag sa att jag inte ville att han skulle göra. Från ”jag tar gärna debatt med dig, men inte när du är såhär” till ”DU VILL INTE TA EN DEBATT MED MIG”

  5. Jag har en styvpappa som alltid har varit sjukt elak mot mig. Han har sagt och gjort taskiga saker mot mig utan anledning eftersom att han vet att jag blir irriterad, ibland förbannad. Han kunde driva mig till vansinne! Och många gånger slutade det med bråk. Sedan fick jag skäll för att jag inte kunde bete mig, och mamma tog ofta hans parti, förmodligen för att hon var rädd för honom. Nu har jag bott hemifrån några år och bor inte i samma stad längre, och vägrar prata med honom, vilket gör att det finns en konflikt mellan mig och mamma eftersom jag ”förstör familjen”. Jävla snubbe.

    Tack för världens bästa blogg!

  6. Såhär har min pappa gjort precis hela min uppväxt. Skuldbelagt mig och hävdat jag är ”överkänslig” samt bett mig att ”lugna ner mig” när det är han som inte lyssnar, vilket har gjort mig fullständigt hysterisk många gånger och då har han tagit tillfället i akt att trycka ner mig ännu mer genom att säga typ ”måste du gråta så mycket, du får lära dig att tygla dig”.

  7. Det här har inte med inlägget att göra. Men jag och min sambo är i ett förhållande där han får ut 18000 efter skatt och jag går på csn (dvs studielån och bidrag). När jag jobbade som timanställd på bemanningsföretag så fick jag ut max 12000 i månaden och vissa månader ingenting. Till våren blir jag arbetslös. Min examen är inget ”värd” på dagens arbetsmarknad och jag är konstant orolig över pengar och att bli arbetslös. Min sambo bemöter dock dessa reaktioner med att: ”många som gör slut gör det pga pengar, därför ska vi inte diskutera pengar”. Och så fortsätter vi dela 50/50 på alla gemensamma utgifter, varefter han kan lägga 12 000 på vad han vill och jag inte kan lägga några pengar på något eftersom jag lånar pengar för att leva..

    Hur ska jag bemöta detta? Hur tusan delar man upp pengar på ett rättvist sätt? Jag vill inte ”sno” hans pengar, det är han som jobbar och inte jag, samtidigt som hans pengar gör att jag inte kan få typ bostadsbidrag för att jag är student eller socialbidrag om jag är arbetslös. Vi lever helt olika ekonomiska liv. Hur löser man det här? Jag mår skitdåligt och för honom är pengar inget problem (hans familj har det gott ställt, min familj är fattig. nota bene)

    1. Tycker ni borde dela procentuellt, alltså att ni betalar lika stor del av er inkomst eller liknande. Klart du ska ha pengar över. Dels eftersom hans pengar gör att du inte kan få bostadsbidrag, men jag tänker också att du t.ex. anpassar dig lite efter hans levnadsstandard när det kommer till mat och dylikt.

    2. Vi är pengamässigt i samma situation, min sambo och jag. Jag är föräldraledig och får inte in särskilt mycket varje månad och han jobbar och tjänar som vanligt.

      Vi har löst det så att när han får lön så sätter han över hälften av det han får till mig och när jag får min föräldrapenning sätter jag över hälften av det till honom. Sen delar vi lika på alla räkningar och utgifter. Det här gör att vi har precis lika mycket pengar över när allt är betalt. Vi funderade på en sån där procentuell lösning som Fanny föreslog men jag tycker den här lösningen är enklare och smidigare och passar perfekt för oss.

  8. Dina inlägg om relationer med män är så oerhört klockrena. Ikväll ska jag be min sambo läsa igenom flera av dem och fundera på om han någonsin beter sig på detta viset (det gör han).

Lämna ett svar till Sofia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *