Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Mäns skämt.

Det finns män som tycker att feminister saknar humor eftersom feminister inte skrattar åt eller kanske rentav blir arga över deras sexistiska skämt. Twittrade lite om det tidigare:

mansskämtJag tänker på alla år som gått under vilka jag skrattat åt mäns skämt fast de inte varit roliga, lyssnat mer på män fast de inte varit intressanta och så vidare. Detta är något en lär sig att göra som kvinna. Män ska bekräftas, tillfredsställas och så vidare. Ingen får någonsin låtsas om att män faktiskt inte är så jävla roliga som de tror sig vara.

Eftersom män är vana vid att folk skrattar åt dem, lyssnar på dem, bekräftar dem så kommer det såklart som en chock när någon inte tycker att det är roligt med oinspirerad humor om att kvinnor ska vara i köket eller göra mackor eller whatever. De söker desperat efter en förklaring, och kommer fram till att det måste bero på att personen ifråga saknar humor eftersom hen är feminist. Skönt! Mannen behöver inte fundera på sitt eget beteende utan söker som vanligt förklaringen till sina tillkortakommanden utanför sig själv.

Inte bara är dessa skämt sexistiska, de är också så otroligt uttjatade att det förvånar mig att någon skrattar åt dem. Det framstår mest som någon slags sjuk ritual av nedvärdering av kvinnor som män känner att de behöver ägna sig åt för att… jag vet inte, stärka sin känsla av egenvärde? För jag menar, inte ens de kan väl vara så fantasilösa att de faktiskt tycker att höjden av kvickhet och humor är att be en kvinna göra en macka.

29 kommentarer till Mäns skämt.

  • Lars skriver:

    Men hur vanliga är sådana skämt egentligen nu för tiden? Jag tycker jag hört dem väldigt sällan de senaste åren, fast kanske bara är jag som är ouppmärksam. Alternativt att det helt enkelt är vanligare i en del kretsar och ovanligare i andra.

      • Lars skriver:

        Där har du en poäng, samtidigt går ju det mesta att se på internet beroende på var en läser. Min tanke var mer att jag hört sådana ”skämt” mer sällan i min vardag från omgivningen på senare år. Tänkte därför att fler människor kanske blivit mer ”genusmedvetna” eller hur jag nu ska uttrycka det och helt enkelt insett de olämpliga i sådana skämt.

        • Fanny skriver:

          Må så vara, jag har ingen koll sådär. Skiljer sig säkert en massa beroende på sammanhang. Förekommer i princip aldrig i min kompiskrets vilket beror på att jag endast umgås med politiskt medvetna personer.

          • Blaha skriver:

            På mansdominerade arbetsplatser där medelåldern varit hög och kvinnorna få har jag upplevt dom vara vanliga. Önskar nästan att det bara var skämten som var vanliga, råkade ut för en hel del andra fördomar som var värre än skämten. Skulle behövas en jämnare könsfördelning på många arbetsplatser.

            Är befriad från merparten av den typen av skämt idag, om än jag råkar ut för dom ibland. Tyvärr har man släktingar och bekantas bekanta som ibland tycker sådana skämt är roliga.
            Måste vara skönt att slippa den typen av skämt.

    • Ellen skriver:

      Tyvärr är det chockerande vanligt med sexistiska skämt på kiss och bajsnivå hos en hel del män 45 och uppåt enligt min erfarenhet av flera arbetsplatser jag varit på, gäller självklart inte alla men jargongen finns verkligen och de runt omkring dessa sexister och ”mansskämtare” låter dem hållas.. Jag har tyvärr varit en av dem som inte säger något, kanske delvis av feghet men man orkar liksom inte säga något när det känns som jargongen är så extremt ingrodd och när det gäller människor man vill ha så lite som möjligt att göra med..

      • Blaha skriver:

        Jag har heller inte orkat säga något om saken många gånger. Vissa av dessa 45+ är verkligen omöjliga att prata med. Dom vill helt enkelt inte lyssna, så en dialog är omöjlig.
        Känner en sexistisk böghatare, 45+ som jag flertalet gånger försökt prata med, men tro mig, det är som att prata med en vägg. År har gått och personen har inte rört sig en tum.

        Tror som sagt att vissa arbetsplatser skulle behöva blandas upp mer.

  • ”Det framstår mest som någon slags sjuk ritual av nedvärdering av kvinnor som män känner att de behöver ägna sig åt för att… jag vet inte, stärka sin känsla av egenvärde?”

    Spot on. Väldigt många män (alla?) har ett enormt bekräftelsebehov. De får sitt värde av andra män efter var de står i förhållande till Kvinnan. Ju fler beundrande kvinnor som ”frivilligt” underkastat sig mannen – desto större Mansvärde. Desto mer Riktig Man. Dock är det väldigt viktigt att kvinnan underkastat sig frivilligt, dvs att underkastelsen beror på att hon tycker att han är bäst lämpad att styra, bestämma, tänka, fatta beslut osv.

    Män som misshandlar och våldtar kvinnor står inte högt i kurs hos andra män och därför är det viktigt i ett patriarkat att i den mån det går lägga skulden på kvinnan för dessa handlingar. Allt för att återupprätta mäns värde.

    • Lars skriver:

      Fast samtidigt höjs allt fler röster från både män och kvinnor för sexualbrottslagstiftning som utgår från samtycke i syfte att utkräva större ansvar från de som våldtar vilket ofta är män. Jag tyckte även att det här examensarbetet var intressant rörande gymnasieungdomars syn på bland annat våldtäkt där några killar och tjejer intervjuades http://www.criminology.su.se/polopoly_fs/1.74230.1328107593!/menu/standard/file/2011c_Lisa_Gosch.pdf . Det var bara ett fåtal och absolut för få för att vara något vidare bra statiskt urval men det fanns samtidigt en tydlig trend i att killarna som intervjuades generellt sett hade en syn som var mer i linje med krav på samtycke och fokus på manens ansvar.

    • Pascal Pierre skriver:

      Det sista uttalandet du gör är rätt skarpt, och uttalat som att det vore fakta. Om det här är fakta, så får du gärna uppge källa. Om det är din åsikt däremot så har jag inget att tillägga.

      Jag hade oturen att födas till man i ett patriarkat och ofta skäms jag ögonen ur mig för de stora samhällsproblem och det lidande denna struktur orsakar. Att jag däremot är en del av de (alla?) män som har ett enormt bekräftelsebehov, och allt som hör därtill, är jag inte helt redo att hålla med om utan att få säga emot litet. Så styrk gärna med källa.

  • Blaha skriver:

    Det här med att ständigt skämta om en grupp känns väldigt utpekande och nedtryckande. Tyvärr höra man sådana skämt ofta i vissa miljöer. Nivån brukar bara bli lägre och lägre och tillslut brukar ibland vissa kvinnor skämta tillbaka om att män är si eller så. Kan handla om allt från storleken på mannens hjärna eller hur lite han använder den. Visst, jag kan förstå att en del vill ge igen, jag har också dragit till med liknande skämt tillbaka förut. Däremot har jag insett att detta inte leder till något gott. Dels bekräftar man deras skämt, men också slutar det ofta med att man sitter och försöker triumfera över varandra och driva gäck med varann, vilket på sikt bara skapar osämja och dålig stämning. Det cementerar även könsroller.

    Utöver detta är jag spyless på blondinskämt. När jag var yngre älskade killarna i klassen att skämta om dumma blondiner (kvinnor). I början reagerade ingen, men tillslut tyckte många tjejer i klassen att det blev väldigt tröttsamt och utpekande då skämten bara cirkulerade kring blondiner och hur korkade dom var. Merparten av skämten var inte ens roliga.

  • Emelie skriver:

    Jag förstår vad du är ute efter, men jag själv har otroligt svårt att ta till mig det. Dels för att du målar upp det som att det pågår hos ALLA män vilket jag verkligen inte håller med om. Dels för formuleringen ”Detta är något en lär sig att göra som kvinna”. Jag är och har alltid varit sådan att jag skrattar åt sådant som JAG tycker är kul och inte sådant som folk runtomkring förväntar sig att jag ska tycka är kul. Även om detta är ett problem som kanske förekommer hos många kvinnor rent generellt måste jag påpeka att jag själv inte känner att jag tillhör denna grupp, eller vad jag ska kalla det – åtminstone inte i det här fallet. Är det din erfarenhet du talar utifrån så ser jag hellre att du får fram det mer.

    • Dean skriver:

      Emelie: Det kanske är just din erfarenhet som är ovanlig?
      Jag hör så ofta det här att ”jag kan inte ta till mig det du påstår för jag har alltid varit stark och självsäker och tar ingen skit”. Jaha? Trots att kommentarsfältet svämmar över av folk som känner igen sig och har liknande erfarenheter är det alltid några som omöjligt kan acceptera att det skulle kunna vara så bara för att de själva inte känner igen sig.
      Det finns massor av erfarenheter och problem som jag inte personligen kan relatera till, men som jag förstår och litar på att det existerar ändå.
      Sen vet jag inte riktigt vad du försöker säga. Å ena sidan förstår du att detta är ”ett problem som kanske förekommer hos många kvinnor rent generellt”, å andra sidan tycker du att Fanny ska vara tydligare med att det rör sig om hennes egen personliga erfarenhet och ingenting annat.
      Men det här är inte en ensam persons erfarenhet. Det är ett etablerat faktum att kvinnor generellt anpassar sig efter män och att det är något vi lär oss genom hela livet. Självklart är det härligt att höra att du inte behövt erfara detta men din erfarenhet talar inte mot det Fanny skriver, den väger snarare lättare. Du vill att din erfarenhet av trevliga killar och egen självständighet ska väga lika tungt som alla de som drabbats av sexistiska skämt och inte vågat säga emot. Varför? När vi pratar om problem-situationer finns det ingen som helst poäng med att ta upp alla situationer där problem INTE existerar. Om vi pratar om sexism finns det inget att vinna på att någon kommer och säger ”en gång drabbades jag INTE av sexism, sånt händer faktiskt också!”. Klart att allt inte är superhemskt alltid och att alla män inte svinar sig och alla kvinnor inte är svaga offer. MEN det förekommer i tillräckligt stor skala för att vi ska behöva tala om det här.
      Den enda anledningen att ta upp att det finns undantag från sexism, rasism osv är att någon vill tysta ner de som uppmärksammar problemet, för att det är obekvämt och jobbigt att prata om.

      Slutligen: skämt om att kvinnor ska stå i köket är inget alla män ägnar sig åt. Det är ingen som har påstått detta. Men det är tillräckligt många som skämtar så för att det ska bli ett problem som vi behöver prata om.

      • Emelie skriver:

        Dean: Jag menar inte att det enbart är hennes erfarenhet det handlar om, men jag skulle ha lättare att ta till mig hela problematiseringen av hela situationen om hon lyfte fram det utifrån sina egna erfarenheter och det hon kanske läser eller märker runtomkring sig. Det jag vill ha sagt är att inlägget känns som att hon utgår från att ALLA kvinnor blir utsatta för mäns förtryck och det är det jag inte riktigt kan ta till mig då jag inte håller med i vissa lägen. Att det dessutom handlar om mäns skämt i det här fallet kan jag tycka är skrattretande eftersom jag anser att det är det minsta av problemet. Men det är MIN åsikt. Om folk kanske inte håller med mig om det, må så vara.

        • Emelie skriver:

          Jag vill även påpeka att jag drar upp undantag och ser liknande problem hos kvinnor inte handlar om att jag vill tysta ner, utan snarare att jag är trött på att det generaliseras.

        • sak skriver:

          Skämt är en betydande del av hur vi bekräftar vår världsbild. Humor skapas inte i ett vakkum, utan i relation till våra liv, våra strukturer och våra idéer om tillvaron. Hur skulle det då kunna vara ”det minsta av problemen” att det fortfarande i stor utsträckning är ok att skämta om kvinnors underordning på ett sätt som antyder att den faktiskt är naturlig?

          Eller menar du att det är ”det minsta av problemen” att vi kollektivt bekräftar män enbart på basis av att de är män och gärna roffar åt sig utrymme i alla sammanhang utan att någonsin fundera på om de tillför tillräckligt för att motivera detta utrymme de kräver? För jag hoppas att du inser att om utrymmet är begränsat så innebär varje del av utrymmet som oförtjänt går till någon att någon annan blir utan.

          Det här har jag sett på flera arenor i mitt liv, så jag skulle nog verkligen inte påstå att det är ett litet problem. I allt från den mansdominerade miljön på Chalmers och Volvo till den kvinnodominerade (i antal alltså) i dansvärlden, så tar män mer plats utan att egentligen göra skäl för den plats de kräver. Samtidigt står kvinnor i sjok och ifrågasätter om de inte skulle vilja göra något men är inte den eller den eller den personen mycket duktigare/roligare/mer kompetent och vore det då inte pinsamt av dem att sprätta omkring och kräva uppmärksamhet och ta en massa utrymme från de som skulle göra så mycket bättre saker med det? Kvinnor uppfostras till att ständigt undervärdera sig själva och män till att ständigt övervärdera sig själva – att vi fortsätter mata det senare är sannerligen inte ett litet problem eftersom det är en del av vad som leder till att kvinnor sedan undervärderas av samhället samtidigt som män övervärderas.

          Våra upplevelser existerar inte isolerade i små fack, utan i en enda hög. Om vi inte tas på allvar av våra kollegor under fikastunden så kommer vi inte känna självförtroende nog att kräva att tas på allvar under ett möte. Och om vi bekräftar en idiot oförtjänt på fikastunden, så är risken stor att vi kommer fortsätta att bekräfta personen i resten i vår professionella relation också, även om det är lika oförtjänt. Vi bygger helt enkelt förhållningssätt till olika personer som inte varierar nämnvärt från ett område till ett annat, vilket också är anledningen till att vi kan skratta åt ett tråkigt skämt som någon vi tycker om/respekterar/är rädda för drar även om vi inte hade skrattat om någon vi ser ner på skulle ha dragit det.

  • catrin skriver:

    Skrattar inte heller… det gör för ont inuti. Är hellre lite mindre populär på jobbet än att låtsas fnissa åt skämt jag hört 6439653ggr och som inte va kul ens första gången. Hellre lägger jag den energin på att jobba och göra mig nyttig. Sett flera kvinnor på olika arbetsplatser få vissa privilegier pga detta fnissade. I just cant do it även om jag vet att det skulle gynna min karriär.

  • Belinda skriver:

    Det går nog åt båda håll. Inte många som tycker att de få skämt som radikalfeminister drar är så värst roliga heller. Förmodligen olika intresse och fokus.

    Skämt fungerar sällan om man har för olika kulturell, språklig eller social bakgrund. De flesta av mina tjejkompisar skrattar åt andra saker än mina killkompisar. Mor och far skrattar åt helt annat än jag.

    • sak skriver:

      Ja, och sexister skrattar åt sexistiska skämt. Det är just problemet med acceptansen av den kulturella bakgrund som möjliggör att någon förväntar sig skratt till följd att ett sexistiskt skämt som inlägget kritiserar. Och att vi underbygger den acceptansen genom att skratta åt något som faktiskt inte är roligt för nej, det är inte roligt – oavsett kulturell, språklig eller social bakgrund – att skämta om kvinnors förtryck på ett sätt som försvarar det; det är motbjudande.

  • Pascal Pierre skriver:

    Jag håller helt och hållet mig dig om att det finns en stor problematik med män som konstant söker bekräftelse genom att trycka ned bland annat kvinnor. Däremot inleder du med att skriva ”vissa män” för att sedan övergå till den rätt breda gruppen ”män”, vilket gör argumentationen problematisk.

    Vill man inte höra generaliserande och nedvärderande skämt kanske man också får vara försiktig med att generalisera själv. Att en hel del män skämtar på detta vis har även jag erfarit. Däremot känner jag många män som jag aldrig hört yttra dylika ”vitsar”.

    Du svarar på en tidigare kommentar med ”Trots att kommentarsfältet svämmar över av folk som känner igen sig och har liknande erfarenheter är det alltid några som omöjligt kan acceptera att det skulle kunna vara så bara för att de själva inte känner igen sig.”. I detta fall kan det nog vara av vikt att beakta att inte hela svenska folket finns representerade som läsare av din blogg, och att dessa människor som framför motargument mycket väl kan vara reppresentabla för en bredare massa än du eller jag kan föreställa oss.

    För att klargöra är det jag efterfrågar eller ifrågasätter inte ämnet eller att skarpa ordalag förekommer, då jag tycker bägge dessa är relevanta för saken, utan ett mer konsekventa argument. Antingen är kvinnor och män individer, eller så är ingen av grupperna individer.

    Utöver det så tycker jag att du gör ett förträffligt jobb, och framför väldigt viktiga poänger som förtjänar mer diskussionsutrymme i samhället i stort.

    • ”Antingen är kvinnor och män individer, eller så är ingen av grupperna individer.”

      En måste kunna hålla två bollar i luften samtidigt, män såväl som kvinnor kan nämligen vara både individer och en del av en grupp. En hade öht inte kunnat prata om politik om en inte tillät sig att generalisera ibland.

      • Pascal Pierre skriver:

        I så fall bör man väl göra det mer konsekvent? Det är ju inte sant att alla män skämtar på ett sätt, det bör ju vara uppenbart. Det vore ju lika stor generalisering som att påstå att kvinnor skämtar på ett visst sätt?

        Det jag menar på är att helt utan några restriktioner generalisera en grupp medför ju att det man säger med största sannolikhet inte är gällande för samtliga i gruppen. Du har såklart rätt i att man både är individ och del i en grupp, men gruppen ”män” är ju lika bred och fylld med allt möjligt som gruppen ”kvinnor”.

        Att göra gällande att ”Eftersom män är vana vid att folk skrattar åt dem, lyssnar på dem, bekräftar dem så kommer det såklart som en chock när någon inte tycker att det är roligt med oinspirerad humor om att kvinnor ska vara i köket eller göra mackor eller whatever.” blir ju därmed inte sant för de män som ingen skrattar åt. För de män som inte blir förvånade över att människor inte uppskattar deras skämt, eller för de män som inte drar mackskämt och kökshumor.

  • Jag har typ aldrig skrattat åt skämt jag inte tycker är roliga, detta brukar dock många män tycka är oerhört irriterande. Kvinnor däremot reagerar antingen som om de vore oberörda eller med skam om en inte skrattar åt deras skämt. Intressant det där.

Arkiv