Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Manstillvända krav på feministiska män.

Något inte helt ovanligt är att feminister ger olika tips till män för hur de ska vara bra manliga feminister.

Ett problem med detta är att det är manstillvänt; vi lägger resurser på att berätta för män hur de ska tänka och göra. Jag tänker dels att det inte direkt är möjligt eftersom män har en position som i sig utgör ett förtryck. När en man är närvarande anpassar sig folk, oavsett om han bett om det eller inte.

Om en feministisk man gör något vidrigt, vad är då egentligen problemet, att han gör något vidrigt eller att han gör det i egenskap av feminist?

Jag ställer mig emot idén om ideologisk renhet, det vill säga att en ska göra det ena eller det andra för att kvalificera sig som feminist, och detta gäller även för feministiska män. Jag ser flera problem med denna idé, dels att det sätter feminist som identitet i fokus snarare än feministiska handlingar, dels att det skapar illusionen av att en skulle kunna bli ”perfekt” som feministisk man.

Min kritik mot feministiska män är inte att de inte att deras position som män skulle hindra dem från att kunna ha en bra feministisk analys och se patriarkatet. Jag tror att det är fullt möjligt för män att förstå feministisk teori och rentav utveckla egen. Däremot anser jag att män rent objektivt inte kan vara feminismens revolutionära subjekt helt enkelt eftersom de är förtryckarna i patriarkatet. De kan inte ”frigöra” sig. De kan inte driva kampen framåt. All feministisk politik måste per definition drivas framåt av ickemän.

Detta gäller oavsett om mannen ifråga ”lämnar plats” och liknande, även om han uppfyller alla punkter på kravlistan så är han fortfarande man och kan inte vara drivande i feminismen.

Givetvis är vissa beteenden mer föredömliga än andra, men jag tänker att dessa krav måste ställas på feministiska män eftersom de är män och inte eftersom de är feminister. Att sluta förtrycka ska inte vara något tillval för ”bra” män. När vi formulerar ett krav specifikt riktat mot feministiska män så skapar vi idén om att män skulle kunna vara drivande i feminismen. Vi skapar ett beroende av män för vår kamp. Män är inte och kan inte vara en del av vår kamp, de är en motståndare som vi jobbar för att förändra.

De krav som ställs på feministiska män blir manstillvända, de skapar idén om att vi behöver män för vår kamp och att det skulle vara relevant för oss att ställa upp någon slags kravlista för dem, att vi skulle tjäna på det och att männen ifråga skulle vara kapabla att ta till sig.

Ett annat problem är att det skapar ett visst behov av bedömningar och ”rättegångar”. Typ såhär; om vi accepterar en man som feministisk man, och det sedan kommer fram att han gjort en någon illa, vad gör vi då? Många tycker det är en självklarhet att en i sådana fall belyser detta och tar avstånd från mannen i fråga. Detta är kanske rimligt, men jag anser att det finns problem med tillvägagångssättet.

  1. Hur vet vi vad som är sant och inte? Hur bedömer vi hur grova gärningar det ska gälla? Jag är förvisso för att alltid lita på en historia om patriarkalt förtryck, men jag ställer mig skeptisk till dessa semirättegångar. Jag tänker att de gör att en fråga om trygghet för ickemän i feministiska rum blir till en fråga om enskilda mäns skuld i den ena eller andra fråga. Typ; jag skulle känna mig brutalt otrygg om något av mina ex tog plats i samma organisation som jag. Det innebär inte att jag anser att de har någon ”skuld” om de ska ”straffas” för genom uteslutning, utan bara att vi har en specifik historia ihop som är smärtsam på många sätt. Denna historia innehåller visserligen patriarkalt förtryck, men det är inte det enda. Jag har inget behov av att människor ska ”ta ställning” emot mina ex.
  2. Människor förändras. Även om en man gjort någon illa så innebär inte det att han för alltid kommer vara ett praktarsle. Ska vi fortsätta straffa folk för flera år gamla förbrytelser?
  3. Att reagera och ta ställning är utmattande. Så fort en sån här grej dyker upp, alltså att den ena eller den andra mannen har gjort det och det och att en förväntas ta ställning i frågan eller ta avstånd från honom så tas det en jävla massa energi från oss. Människor ska ta ställning, de ska väga olika berättelser mot varandra, de ska hantera sin känslomässiga ambivalens och så vidare. Jag tycker att det är tröttsamt att den man som en dag hyllades nu är en paria, utan att jag ens har haft något med saken att göra. Visst är det personliga politiskt, men det innebär inte att feministisk kamp ska handla om att ta ställning i enskilda fall av patriarkalt förtryck. Det är helt enkelt inte relevant för oss.
  4. Bekväma ställningstaganden kommer göras, mer obekväma kompromissas bort. Jag har sett detta sker många gånger, och troligen även gjort mig skyldig till det själv. När det är bekvämt att ta ställning mot en man gör en det gärna, men inte lika enkelt när det är någon en har någon slags relation med eller liknande. Poängen är att det inte är en fråga om så fasta principer som många får det att framstå, utan att det i själva verket ofta är väldigt vanligt att det göra kompromisser. Det tycker jag är helt rimligt eftersom det är så en lever livet, men då tycker jag inte att en ska gå ut med någon slags benhård princip som sedan visar sig vara ganska tänjbar.
  5. I princip alla män har på ett eller annat sätt skadat en ickeman, eller kommer att göra det. Att anta att de är okej tills motsatsen bevisats gör att feministiska rum blir otrygga för ickemän. Att ens behöva påtala att den här mannen har gjort detta och detta mot mig i ett sammanhang där fokus ska ligga på kampen för ens rättigheter är problematiskt. Även om folk lyssnar så är det en situation som är påfrestande för individen. Vidare så skapar män otrygg stämning alldeles oavsett om de utsatt någon i det specifika sammanhanget eller ej.
  6. Frågan går från att vara politisk till att bli personlig. Istället för att handla om strukturer börjar det handla om enskilda män som ska bedömas.

Jag tänker att vi måste utesluta män på andra grunder än att de har moralisk skuld rörande det ena eller det andra. Vi måste utesluta män helt enkelt för att de är män, för att vi inte kan lita på dem. För att alla män antingen har gjort en ickeman illa eller riskerar att göra det. För att ickemäns säkerhet i feministiska rum alltid är viktigare än att inkludera män. För att deras frihet från specifik moralisk skuld inte tar ner dem från deras position som män. För att patriarkatet inte handlar om moral utan om strukturer.

Nu kommer säker någon man fråga hur en ska göra som feministisk man. Detta inlägg riktar sig till ickemän, det handlar om hur feminister bör förhålla sig till män. Jag tycker att det är jättebra om män försöker arbeta feministiskt, men poängen är att det inte är min sak att bry mig om eller sätta upp riktlinjer för, det är inte min uppgift att godkänna er eller era metoder. Jag utgår från att allt ni gör kommer att vara problematiskt eftersom ni är män, och just därför tänker jag inte ens bry mig om att rätta er, eftersom jag inte tror att perfektion är möjlig. Ni är inte relevanta för min kamp. När ni förändras ser jag det inte som ett resultat av er egen fria vilja utan som ett resultat av ickemäns feministiska kamp, som tvingar er till förändring. Jag tror inte på att avkräva er något, helt enkelt eftersom jag inte tror att ni kommer kunna leverera. Jag förväntar mig inget, för jag har ingen lust att gång på gång bli besviken.

IMG_20141125_094510(För den som ändå undrar har jag det här inlägget som jag skrev för ett rätt bra tag sedan, som jag väl fortfarande instämmer i till stor del).

4 kommentarer till Manstillvända krav på feministiska män.

  • S skriver:

    Underbart sista stycke. Det låter hårt och kallt men förstår en vad det betyder så är det inte så jävla dramatiskt utan helt självklart. Utan förväntningar kommer heller ingen skuld, vilket vi kan använda som sköld mot mäns kladdiga beklagelser över hur kassa män är, som nu vi förväntas ta ansvar för.

    En annan grej jag gärna skulle vilja dryfta med dig som jag tycker tangerar ditt inlägg: lyssnade på representanter från min stads kvinnojour idag varpå den ena vid ett tillfälle hamnade i på gränsen till baktal av Roks, som någon gång hade lämnat en konferens pga att en man var med och deltog. Personen menade att detta var fel och att manliga medlemmar och ”reklampelare” för verksamheten är jätteviktiga. ”Män som tar avstånd från mäns våld mot kvinnor” hette det. Jag funderade på om hon egentligen förstod den ideologiska handling som Roks gjorde när de lämnade rummet och kom fram till att nej, troligtvis inte, och detta är tråkigt tycker jag. Här har en köpt hela den problemlösningen som du pratar om, att involvera män att fungera som något slags ”positivt varumärke” för feminism och jämställdhet.

    Vad tänker du kring Roks agerande?

  • Jen skriver:

    Håller verkligen med om att det inte männens kamp och så men tänkte på en sak. Är inte en manlig feminist ändå användbar i syftet att få andra män att förstå sin position och kanske ”inspirera” dem att sluta förtrycka. Män tenderar ju att lyssna mer på andra män än på kvinnor. Hur tänker du angående det? Inte att det är nödvändigt för den feministiska kampen men typ att det kanske ändå kan bidra på något plan?

  • Isabella Swan skriver:

    Jag tycker att män som försöker verka för feminism/jämställdhet har en inte oviktig funktion som förebilder för andra män. Det är jobbigt att vara den enda och p.g.a. människans feghet och önskan att passa in i flocken fiser de goda intentionerna ofta av när man måste slåss ensam i motvind (det gäller ju inte bara i detta sammanhang). Större chans att man orkar/vågar hålla fast vid sina övertygelser (eller, för den delen, att man vågar omvända sig till en annan övertygelsen än den man tidigare har) om man har några andra att hålla sig till. Också viktigt för små pojkar som växer upp att se att det finns andra sätt att vara man än det kanske allra mest dödsmacho.

    Jag är personligen inte så intresserad av om någon förändras ”av egen fri vilja” eller på grund av någon annans kamp. Vad är egentligen den egna fria viljan, liksom; det är nog få saker som människor gör helt oberoende och opåverkade av omgivningen. När det läggs stor vikt vid den distinktionen, där det på något sätt skulle vara mycket ”finare” att förändras ”av egen fri vilja” (återigen, vad är det?), uppfattar jag det som om man är mer intresserad av att bevisa en/sin tes än av att det faktiskt händer något.

    Sedan håller jag med dig om att krav på beteende skall ställas på män för att de är män (eller för att de är människor, för den delen) och inte för att de är feminister. Jag har släkt och vänner som arbetar i Svenska Kyrkan, och där kan man ibland höra liknande; ”omg, han gjorde x och han som är präst och allt”, och man bara eh, hade det varit OK om han INTE hade varit präst (det rör sig i sådana diskussioner typ alltid om saker som absolut inte är OK av någon alls)? Det är inte OK att bete sig som ett praktarsle, oavsett ideologi/arbete/etc.

    (Obs., det är en del typos och klipp-och-klistra-missar; kolla igenom en gång, jag tycker att det är synd på texten.)

Arkiv