Folk hävdar att de visst gillar att jobba och att det fyller deras liv med mening och så vidare. Alltså jag tvivlar verkligen inte på detta, för i vårt samhälle så är det så för många att arbetet är det mest meningsfulla en gör. Men detta beror ju på, och det är det som är min poäng, att inga andra saker tillåts vara meningsfulla. Vi lär oss från låg ålder att det är och ska vara arbete som är den främsta meningen med livet (och såklart att bilda familj så vi kan reproducera nya arbetare) och då är det klart att det blir så.
Jag har lite svårt att veta hur jag ska reagera när folk säger att deras arbete är fett och att de inte hade gjort något vettigt annars och att därför borde vi ha ett arbetssamhälle. Jag tänker väl att det är synd för dem att de inte kan hitta meningsfulla saker att fylla sin tid med utan lönearbete, eller att det är tråkigt att de har isolerat sina liv så mycket till sin arbetsplats att de står handfallna utanför den.
Många är rädda för att människor inte skulle hitta gemenskap och så vidare utanför arbetet alltså utan att folk blir intvingade i det. Jag tror verkligen inte att detta kommer att vara något problem. Redan idag så hittar många sammanhang i livet i ideella organisationer och sådant kommer såklart att finnas kvar även om vi avskaffar lönearbetet. Skillnaden är att även de som inte är tillräckligt produktiva för att lönearbeta kommer kunna vara med. För det är ju det som är grejen med kapitalismen; människor är bara något värda om de håller sig på rätt nivå, om de är tillräckligt produktiva, och den nivån ökar ständigt. Detta gör att människor som inte är på denna nivå kastas utanför, inte får ta del av den så kallade ”gemenskapen” på arbetsplatsen. Ett sådant samhälle, där gemenskap och sammanhang bara finns för de produktiva, vill jag inte leva i.
Har också tyckt att det blir konstigt när folk säger att dom älskar att arbeta, liksom ja men anledningen till att du gör det är ju ganska sorglig.
Men jag tänkte fråga hur du ser på att vara vänster och samtidigt leva kapitalistiskt, typ äga fonder och sådant? Är det hyckleri?
Det är ju svårt att komma ifrån kapitalismen när en lever mitt i den, och alla gör väl sitt för att få det så bra som möjligt. Är ganska ointresserad av diskutera hur en ska leva som vänster, det viktiga för mig är att en är med i kampen.
Börjat tänka mer och mer på detta med arbete på senaste tiden, har som alla andra blivit uppfostrad in i arbetssamhället och när jag började känna att teater var min grej och att jag har ett stort intresse av det visuella uttrycket i en pjäs började jag direkt att tänka på hur jag skulle komma in på den enda erkända skolan för scenografer i sverige, och sa till alla att jag skulle satsa på att bli scenograf. Nu börjar jag inse att hela det här med att ”hitta sin grej”, ”satsa” osv hör till arbetssamhället. Man kan inte bara ha ett intresse eller talang och ägna det mycket tid, utan då måste man satsa och kämpa för att få jobba med detta på heltid. Vi börjar redan med dom små barnen, ”åh ska du bli bagare/brandman/målare”. Var assistent till en som gick den utbildningen jag tänkte söka, och hon jobbade bokstavligt från 07-12 och fick kompromissa mycket med både fritid och även konstnärliga ambitioner när allt ska pressas in i en säljbar fyrkant. Nu jobbar jag så lite som möjligt och driver ett konstnärskollektiv och trivs alldeles utmärkt! Har sammanhang och utvecklas utan att behöva kompromissa med någonting. Skulle ju helst inte jobba alls men man måste ju leva så just nu är det här det bästa 🙂
tänker att folk gillar att arbeta på samma sätt som spelberoende (typ jag) gillar att spela; det äter upp så mycket av ens vardag att det blir referensramen för allting annat, och allt som inte är arbete känns konstigt och ovant. Det är ett missbruk helt enkelt.
Tkr d känns ganska ochill o tvingas in i 1 liv där två tredjedelar av mitt liv går åt till andra saker än att leva. Skulle gärna jobba på dn nivå jag tkr e rimlig, dvs. lite då och då, några dagar i veckan kanske, mn hoppas på att ej behöva jobba heltid någonsin alls.
Ba som 1 kommentar apropå kommentatörer som typ ”men jag vill jobba”. D e ju ingen som förbjuder ngn att jobba, ba dt att dt vore najs om d som nt vill jobba slapp.
Jag har aldrig känt att det sammanhang jag haft på olika arbetsplatser varit bättre än de sammanhang jag varit en del av på min fritid. På arbetsplatser har jag umgåtts med människor jag sällan haft något gemensamt med och aldrig träffat på fritiden. Många trevliga människor, absolut, men jag har ju alltid föredragit mina kompisar som jag själv valt att omge mig med. Samma sak med det jag jobbat med. Visst var det kul att sköta en butik. Jag kunde haft värre jobb. Det var dock aldrig lika kul som att måla, webbdesigna eller ägna mig åt något jag själv valt att göra. Nu har jag inget jobb och jag känner på intet sätt att mitt liv är meningslöst för det. Det enda problemet är att jag av samhället betraktas som värdelös för att jag inte har något jobb, för att det är det enda som räknas. Alla talanger jag har, allt produktivt jag gör på min fritid, räknas liksom inte. Att ha världens mest meningslösa arbete trumfar liksom att jag kodar webbsidor från grunden på fritiden.
Jag minns min 7-årskris när jag insåg att snart skulle jag börja skolan och sedan skulle jag inte vara fri igen förrän jag blev pensionär. Som barn hade jag inga drömmar om vad jag skulle arbeta med som vuxen. Allt verkade tråkigt. Min framtid föreställde jag mig som ett gammalt orginal. Som tonåring hittade jag något som ville jobba med och utbildade mig till det yrket. Tyvärr har åren efter utbildningen gått åt mera till segt jobbsökande än att faktiskt arbeta med det jag utbildat mig till.
Jag håller helt klart med om att det finns många andra saker som kan vara meningsfulla i livet än det en gör i sitt yrkesliv. Ideellt engagemang kan ge minst lika mycket mening åt ens liv som yrkesarbete.
Mycket bra inlägg!