Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om att inte förstå.

Lady Dahmer skriver om det här med ångest och hur svårt det är att förklara det för någon som inte är där själv. Jag har på senare tid insett att jag har en ångestproblematik som jag haft under en stor del av mitt liv. Jag har insett att de där känslorna av hopplöshet som bara trycker över bröstet, tomhet som inte har någonstans att ta vägen, inte var någon ”fas” jag gick igenom när jag var ung, utan att det tvärtom är något som återkommit och kommer att återkomma med jämna mellanrum, troligen under resten av mitt liv.

En grej jag har noterat är att jag kan ha oerhört stor oförståelse inför mig själv. I stunder då jag inte har ångest kan jag tänka att det ”bara” är att göra det ena eller det andra, saker som blir ogörbara när ångesten kommer. Men det är hemskt lätt att glömma hur svårt det kan vara, för efter att ångesten släppt så är jag lika oförstående inför mig själv igen. Varför gjorde jag inte bara det ena eller det andra? Varför kunde jag inte bara ”skärpa till mig”. Men ju mer tiden gått desto mer har jag insett att det som framstår som en barnlek en stund kan vara helt omöjligt en annan.

Jag tänker på en text om detta skriven av Marielle som innehöll det här stycket:

När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är

outhärdlig.

Och jag tänker på det här med att tro sig förstå. Att tro sig veta hur det är. Att säga att en begriper hur en annan människa känner. Den inställningen öppnar dessutom ofta upp för banala lösningsförslag i stil med att en ska ”rycka upp sig”, något som personen kanske backar upp med att hen själv minsann också har mått dåligt och då var det bara att göra så, helt utan förståelse för att alla människor har olika förutsättningar.

Om det är något jag lärt mig av att själv ha ångestproblematik och att ha vänner med ångestproblematik är det att det finns saker som en inte förstår. Om jag till och med har problem med att förstå mig själv, hur ska jag då kunna förstå någon annan? Efter att ha möt en massa oförstående människor som gett mig olika ”tips” på hur jag ska göra med det ena och det andra så har jag förstått vilket osympatiskt bemötande det är, och undviker det därför själv.

Att erkänna för sig själv och andra att en inte förstår tror jag är väldigt viktigt för att kunna bemöta människor med ångestproblematik på ett bra sätt. För i den stunden så känner en sig ofta så himla himla ensam, och ensamheten känns betydligt mycket värre om en är omgiven av människor som tror att de kan erbjuda en lösning fast de i själva verket inte har en aning.

Jag tror inte att det hjälper någon att få moralkakor om vad en borde göra och hur en borde tänka, det som hjälper är snarare förståelse, och en grundsten för detta är att kunna lyssna och ta till sig utan förutfattade meningar om hur en annan borde känna, tycka och tänka.

6 kommentarer till Om att inte förstå.

  • karin skriver:

    Hmm, jag tänker nog snarare att känslan av att vara ensam och att ingen förstår är förknippad med just ångesten. Tänker på alla gånger jag mått dåligt och folk försökt hjälpa genom att lyssna, och jag blivit arg men sen insett långt senare att de visst hade förstått, men att det var snarare jag som varit ”dålig på att lyssna”, pga av att jag mått dåligt.

    Men jag håller också med om att det är en hel del människor som verkligen inte fattar att om det varit så enkelt som att ”rycka upp sig” så skulle en ju inte må som en gjorde.

  • Silver skriver:

    Så bra text! & så många ggr folk, även close friends, sagt saker som ”jag har &så mått så, men jag kom ur det så om du bara *gör såhär & såhär* så funkar det”. Osv.
    Eller folk som typ bestämmer åt en, ja, tar tolkningsföreträdet över vad en behöver. Erbjuder en ”hjälp” med saker, men just dessa saker skulle för en själv innebära än mer ångest & livskomplikationer, & när en då säger ”nejtack, jag skulle däremot bli glad om du…*något dom inte vill/tycker att en inte behver/är i ”stånd” att kunna ta beslut om själv*” så respondar dom med ”du vill inte ha hjälp” & ”får skylla sig själv” & ”man kan ej hjälpa personer som ej vill ha hjälp”…

    Annan grej: hur många snubbar som kollade OC var inte helt lost i Marissa, deprimerade ångestbruden med alkoholproblem? & hur många av dessa 1. lockades inte till sådana brudar för att ”I will try to fix you” som en hobby för att strax the moment därpå 2. inte palla pga tvungna att ta part av det känslomässiga arbetet för att få det att funka minsta lilla överhuvudtaget & ba ”crazy bitch”.

    Ja, som vanligt när du skriver inlägg som berör mig på det djupare planet I’m just rambling för att liksom lyckas sätta på pränt det jag känner in the moment…

  • Helene skriver:

    Känner verkligen igen mig… Att i ena stunden må hemskt dåligt och i nästa undrar jag varför jag bara inte gjorde något åt det. Ändå kommer dessa må dåligt tillfällen tillbaka och jag fortsätter att inte göra något åt det. I alla fall inte ”direkt”. Dock kan jag avleda ångesten genom att t.ex. promenera, men det är ingen definitiv lösning på problemet, bara en avledningsmanöver.

    Ibland tycker jag det kan hjälpa att få tips på vad som kan göras för att må bättre. Men ofta händer det också att jag blir irriterad. Att det känns som att personen menar att jag inte mår tillräckligt dåligt för att inte bara ”genast sluta må dåligt”. Då känner jag att jag borde må sämre. Om personen å andra sidan tycker väldigt synd om mig så kan jag bli irriterad av det istället och känna att den klankar ner på mitt liv och säger att jag har ett dåligt liv och att jag borde leva på ett annat sätt. Hmm… Det är komplicerat.

  • Vanessa skriver:

    Det här fick mig att tänka till lite. Jag har själv haft problem med ångest, och ätstörningar, och precis som du har jag svårt att förstå hur jag faktiskt kände när det var som värst. Ändå har jag ibland försökt ge tips till andra i samma sits. Och visst, det kan vara en liten hjälp eller tröst i bästa fall, om det förmedlas på rätt sätt. Men det kan också vara helt fel, och bli en uppmaning att ”rycka upp sig”. Särskilt om den jag pratar till trots allt inte känner precis som jag gjorde. Att mina egna tips fungerade för mig berodde ju på i vilken fas jag var, hur jag kände just då. Just då kunde jag ta emot goda råd och hitta på lösningar själv, men det berodde ju på att jag var ”på väg uppåt” redan. När jag var djupast i det kändes varenda tips som ett krav, en anklagelse.
    Det bästa är säkert att bara visa att en bryr sig, och inte tro att en vet så jävla mycket.

  • F skriver:

    Förra vintern plågades jag av en jävla massa ångestkänslor. De berodde antagligen på en kombination av olika saker som att jag just flyttat hemifrån och börjat studera i ett helt nytt sammanhang med helt nya personer att lära känna. Minns att jag, som ett mantra, kunde tänka ”jag hatar mig själv, jag hatar mig själv” när det var som värst. När jag var ensam hände det att jag sa det högt, oftast hemma på mitt badrumsgolv, medan jag slog med händerna eller gjorde andra ofrivilliga rörelser för att på något vis kanalisera ut de fruktansvärda känslorna som gjorde mitt innandöme till ett enda stort orosmoln.
    Var så himla himla trött under den tiden. Det var som att all min energi på skolan gick åt gå runt och vara spänd eftersom det inte kändes som att jag hörde hemma där. Jag kände en enorm sorg och skam över att jag hade svårt med att få kompisar. Och sedan ännu mera ångest när det kändes som att det var just de känslorna som gjorde att jag blev spak och inte kunde ”vara mig själv”.
    Som tur var hade jag personer som jag kände att jag kunde prata med. Ett syskon som i perioder känner precis likadant. En bästa vän som jag haft så länge att jag kan anförtro henne vad som helst. Men när jag pratade med min mamma möttes jag bara av oförstående. Min mamma, personen som alltid haft svar på allt, som jag fått tröst av så ofta, kunde bara ge mig tips om positiva tankar och inställning. En gång blev hon arg när hon tyckte att jag gått för långt. Hon tyckte att jag skulle skärpa mig. Jag kunde ju haft det mycket värre. Jag har det ju egentligen bra. Jag har en familj och vänner. Jag måste på riktigt sluta. Jag tror hon t.o.m sa något om att jag ju måste tänka på de hemma som jag ältar ut mitt ”dåliga mående” över. Jag skämdes som fan. Hon hade ju rätt. Jag har väl egentligen ingen anledning att må så dåligt. Men det gjorde jag ändå. Och det var svårt att förhålla sig till känslorna eftersom jag inte visste om de ”var på riktigt”. Klart de var på riktigt. Men kände ju samtidigt, som du skriver Fanny, att jag egentligen bara borde gjort si eller så. Tänkt annorlunda. Så hade det gått över. Men det gick ju bara inte.
    Pratade lite med min mamma en tid senare och frågade om hon någonsin haft ångest. Liksom, som den ångest jag har ibland. Hon tror inte det. Vet inte ens riktigt om hon förstod vad jag menade.

Lämna ett svar till F Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv