När jag åker tåg hem från Stockholm så brukar jag läsa Platsjournalen, en tidning som mest innehåller jobbannonser men även lite ”tips” för den som söker arbete. Jag läser den för att jag tycker att den är en intressant tidsmarkör.
I tidningen står det en massa om hur en ska göra för att kunna få jobb. Till exempel hur en ska jobba med sociala medier:
När jag läser sånt här tänker jag på min blogg, på allt som står i den om arbetsköpare, arbetslinjen, fackligt arbete, kommunism, radikalfeminism och att en inte alltid kan följa lagen om en vill ha förändring. Och så tänker jag på orimligheten i att jag skulle ta bort alla texter jag lagt hundratals timmar på att skriva bara för att en eventuell arbetsköpare inte ska tycka att jag har för ”starka åsikter”.
Nu ser jag det som ganska troligt att jag kommer jobba med något där mitt politiska engagemang kommer ses som en tillgång, eller i alla fall inte som ett problem, och därför känner jag att det är ganska lugnt för egen del. Jag tro dessutom inte att det är många arbetsköpare som orkar läsa igenom såpass mycket text, utan det handlar väl mest om att slänga ett öga på det och kolla så att det inte är något väldigt uppseendeväckande.
Men jag oroar mig seriöst för denna självrannsakan som människor uppmuntras till, och som jag tror att en majoritet också böjer sig under. Jag har hört många människor tala om att det är viktigt att inte lägga upp vissa saker och även skuldbelägga folk som gör detta, istället för att ifrågasätta rimligheten i att människor inte bara ska vara duktiga arbetare på arbetstid och inte snacka skit om företaget en jobbar på utan även ska jobba aktivt på att polera sin yta redan innan en har blivit anställd.
Nu kan en säga att det är ”så arbetsmarknaden ser ut” och ja, det är väl sant att det är så. Men är det ett skäl till att ytterligare förstärka dessa mekanismen genom att utsätta inte bara sig själv, utan även andra, för den här formen av social kontroll? En kan konstatera en realitet, det vill säga att det kan spela roll för ens möjligheter till anställning, utan att för den sakens skull göra ett påstående om att det är en sak personen ifråga borde anpassa sig till eller skuldbelägga den som inte gör det. En kan se verkligheten utan att acceptera den som något naturligt eller bra.
Jag förstår människor som sorterar för att de känner sig tvungna till det, men jag förstår inte dem som tycker att det är så det borde vara, att det är så en borde göra. Om jag läser en artikel om någon som förlorat jobbet för att hen skrev fel sak på facebook så tänker jag att arbetsköparen är en idiot, inte att arbetaren borde ha varit noggrannare.
Även om det inte ändrar något i det specifika fallet, arbetaren förlorar ju fortfarande sitt jobb, så är det av stor vikt var vi lägger skulden. Det handlar om att inte utsätta människor för ytterligare skuld för något som egentligen rör sig om ett sjukt system. Det handlar om att inte normalisera det inflytande arbetslivet tillåts ha över resten av våra liv och våra personligheter, det handlar om att se det sjuka i ett system som tvingar människor att göra om sig själva och hela sina liv för att kunna klara sitt uppehälle. Att uppmana folk till mer självkontroll som ett resultat av detta är inte rimligt, det rimliga är att reagera med ilska.
Håller helt med dig. Jag tänker som så att vill de inte ha mig som jag är så är det inte mig de vill ha. Men så är jag också utbildad i ett bristyrke och har valet på min sida. Tycker att det blivit för mycket med att arbetsköpare ska kolla ens facebook med mera och att nån kanske missar ett jobb p.g.a. en bild där hen dricker en öl eller liknande. Så himla överdrivet.
Tror inte de flesta arbetsköpare bryr sig så mkt egentligen, om det är inte något väldigt extremt. Tror det handlar mer om en allmänt straffande inställning till arbetare, och då framför allt arbetslösa, som finns i samhället generellt.
helt rätt! vi måste fundera på hur vi snackar om saker, är så lätt att resignerat böja sig för orimligheter genom att förflytta skuld i sådana här sammanhang. typ som att jag aldrig tänker sluta känna mig arg och kränkt under min jakt på arbete jag inte vill ha, trots att ”man behöver ju ett jobb” ”arbetsmarknaden ser ut som den gör”. ehh ja, skulle jag sitta med en fil kand i historia och slå knut på mig själv för att få eventuellt vikariat på byggmax om ”man inte behövde ett jobb”? (nej. nej det skulle jag inte) alltså: vi ska inte peppa varandra att resignera och vara ”realistiska” inför samhällsproblem, det sköter systemet så bra på egen hand. vi ska finnas till för varandra i att påminna oss om hur sjuk kapitalismen är, och hur den sabbar våra liv.
Detta är ju, till skillnad mot vad rasisttomtarna brukar ta upp, ett faktiskt hot mot yttrandefriheten. Hårddrar man det så innebär det ju att ingen som är beroende av lönearbete för att försörja sig kan ha starka åsikter. Eller ja, man kan väl ha dom, men absolut aldrig yttra dom. Att människor hävdar sånt som om det vore en vettig och normal grej skrämmer mig.
Jag har tänkt lite på att det i framtiden kan bli problematiskt för mig ifall en arbetsgivare googlar mitt namn. Denne skulle då hitta mina bloggar samt en mängd av mina kommentarer på Alliansfritt Sverige där jag inte skräder orden angående högerpolitik. En arbetsgivare som då själv är höger skulle kanske inte vilja anställa mig eftersom jag har starka vänsteråsikter.
Jag kommer dock inte radera något av det jag skrivit för jag vägrar att hymla med mina åsikter. Att dölja mina politiska åsikter för att någon ska tycka bättre om mig skulle vara att förneka en stor del av mig själv. Vi lever i en demokrati och det tänker jag utnyttja till fullo. Är någon så inskränkt att denne inte anställer mig på grund av mina politiska åsikter så är väl det snarare tur för mig att jag slipper en sådan arbetsgivare.
Jag tycker det är viktigt att vi står upp för våra rättigheter att faktiskt få ha starka åsikter. Vad är det annars för framtid vi går till mötes? En resa bakåt i tiden till en tid då folk fick sparken för att de gick med i facket?
Arbetet för allt, verkar vara nutidens sorgliga mantra.
Arbetet FÖRE allt, menade jag.
Generellt upplever jag att det är så tabu att prata politik i många sammanhang, och jag förstår faktiskt inte varför det är så känsligt. Vad är det som är så fel med att politisk diskussion uppstår även i arbetslivssammanhang? Intressant att ”starka åsikter” lyfts fram i artikeln som något negativt, det är så talande för hur politiskt engagemang betraktas idag. Skrämmande hur detta tänk vill få/får oss att tona ner kritiskt tänkande och bli så apolitiska som möjligt.
Väldigt mkt etikett har ju att göra med att folk med makt tjänar på den, så även att snacka politik.
Jag är mellanchef på min arbetsplats och har en anställd som IBLAND har främlingsfientliga åsikter. Mest har de yttrats under stress. Det har sällan skapat problem, men när de har dykt upp så har vi tagit dem på arbetsplatsen för att det ska fungera att arbeta tillsammans.
Skulle jag anställt personen idag så skulle jag inte vilja kolla upp hen på sociala medier, eftersom jag vill lita på att personen jag anställer har ett ”arbetsjag” och ett ”personligt jag”. Jag vill lita på att personen kan separera dessa.
Skulle det dock framgå under intervju eller provanställning så bevisar ju personen att hen inte kan separera dessa.
Om jag ändå anställer en person som gör det svårt för mina anställda att vara trygga på arbetsplatsen pga hens personliga och privata åsikter, så får jag givetvis ta skulden själv. I sådana fall beror det på att jag inte lyckats göra en utförlig intervju och bedömning av personen i fråga, om den passar på vår arbetsplats eller inte.
Jag tycker att personlighet och vad en uttrycker spelar roll för en anställning. Men endast om det spelar roll för gruppen.
Ja, det är klart att en måste ta hänsyn till sånt vid anställning. Men detta sanerande av ens bild i social medier tkr jag är obehagligt.