Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Ätstört språk.

En grej som jag blir helt galen på är kvinnliga bloggare/twittrare/instagramare/whatever som lägger upp bilder på godis, snabbmat eller något annat ”onyttigt” och ba ”det slank ner lite godis/hamburgare/bullar också, har så dålig självkontroll”, eller ”jag unnade mig lite, det förtjänar jag efter två timmars träning”. Snälla sluta.

Detta ätstörda språk. Denna jävla fixeringen vid mat. Detta ständiga påminnande om att äta är inget en gör bara sådär, utan det är något som måste ursäktas, beklagas och påpekas som vore det någon slags undantag från normaltillståndet.

Jag tänker mig att många av de som gör detta vill ”avdramatisera” och visa att de också äter, fast de är skitsmala. Det är inte en bra grej att sprida en idé om att ätande är något en ska hålla på och ursäkta och motivera på olika sätt. Det skapar inte något avslappnat förhållningssätt utan ger bara ännu mer ångest. Det är nästan alltid de som verkar vara mest fixerade vid sin kropp som skriver mest om mat.

Gud, jag minns när jag själv var ätstörd och vilket jävla liv det var kring varje gång jag skulle äta något ”onyttigt”. Jag kunde liksom inte bara slappna av och äta skiten, utan det var alltid fruktansvärt ångestladdat och jag var liksom tvungen att ursäkta det och motivera det varenda gång, både för mig själv och för andra. Så skönt att ha släppt det nu, men tragiskt att det finns så många som fäster sig vid denna fixering vid mat och sprider den.

11 kommentarer till Ätstört språk.

  • SannaM skriver:

    Håller med helt och fullt. Inte så otippat heller att det är just kvinnor som sysslar med detta, naturligtvis. Har män i min facebookfeed som också lägger upp bilder på mat, men enbart med bildtexter som talar om vad det är och möjligen tillägget ”lyx” eller något. Inget ursäktande. Självklart kommer det av att kvinnorna känner sig så vansinnigt dåliga när de äter den där hamburgaren och de VET att lägger de ut bilden kommer åtminstone någon svara ”det är du värd” eller ”ja, jag gjorde precis detsamma”… och då stillas det dåliga samvetet tillfälligt. Blä för sånt.

  • Mella skriver:

    Jag håller med. Fan vad skönt det hade varit om folk bara kunde lägga upp bilder på sin skräpmat och ba; detta åt jag precis, fan vad gott! DET hade varit avdramatiserande.

  • brad skriver:

    Agreed 100%, hate that shit. I have an anorexic young girl within my set of friends and that anytime she sees that crap it causes her a huge problem.

  • Peaches skriver:

    Sant. Tror också att det kan handla om människor som är helt normalviktiga men är rädda att uppfattas som tjocka eller glupska och som därför måste motivera/ursäkta att de äter.

    När jag själv lägger upp bilder på mat, vilket jag gör nu och då, så skriver jag bara nånting om hur gott det är eller liknande. För mig är just det med att bli vän med min kropp och sluta tänka på vad jag äter, hur och varför, något som kommit med att bli mer feministiskt medveten och det är så jävla befriande. Att bara njuta och känna glädje. Jag har inte helt och fullt kommit över det, jag kan fortfarande sätta begränsningar eller känna dåligt samvete, men då handlar det främst om min hälsa. Vill jag inbilla mig själv i alla fall. Och oavsett vilket så är det inget jag basunerar ut till andra, vad jag tänker om min mat är min privatsak.

  • Dåligt samvete för att äta. Man hör ju hur det låter, det är fan inte klokt. Jag kan förstå att folk med ätstörningar har en snedvriden relation till mat och har ett slags hatkärlek där mat laddas med alla möjliga symboler, men vanligt folk? Vanligt folk med normal vikt och sunda kroppar, som pratar om fusk, skam och rättfärdigande vad gäller ätande?

    Dåligt samvete skall man ha när man gjort något dåligt. Äta är inte dåligt.

  • ka skriver:

    Tack och lov följer jag ingen som gör sådana uppdateringar. Synd bara att snacket i matsalen går så. Att synda är att äta godis och när jag klagar över förlorad matlust ses bara som en fördel för mig.

  • Emelie skriver:

    Ja usch för sånt.
    Hade själv ett ätstörd beteende i tonåren.
    Fick ett hugg i hjärtat och insikt en natt när jag pratade om mat med en ung kille. Han beskrev de gånger han inte ätit mer eufori och en känsla av kontroll. Samtidigt som han beskrev känslan av kontroll som en känsla utan kontroll, och den var euforisk. Ungefär som ett rus.
    Det fick mig att inse att trenden går åt helt jävla fel håll. Istället för att få bukt med problemen, som är störst bland unga flickor, så förs de över även på unga pojkar.
    Särskilt inom den subkultur jag umgås.

  • DMO skriver:

    Min pappas beteende var en stor trigger till min bulimi/självsvält.

    Varenda jävla gång han tog mer än en portion var han tvungen att kommentera hur dålig han var. Ja, & självklart varje gång han/vi tillsammans åt efterätt/fika/hamburgare/drack en pucko/gick på restaurang/filmkväll med chips/osv i oändlighet amen.
    Det var ju absolut inte hans mening att det skulle vara en hint till en själv, det var ju hans sätt att ventilera sin egen ångest liksom, kanske var han även rädd att vi i familjen skulle döma honom. Vi kunde ha varit ute & sprungit en mil & sen käkade frallfrukost & han ba ”Jaha, så förstörde man det direkt, känns ju värt, helt onödigt (om motionen eller att äta efter att man motionerat).
    Emellanåt kom han ju dock även med förmaningar till en själv att man inte skulle äta ”sån skit” eller så kom man hem med chips (som han visste att jag skulle äta själv/hos en kompis, alltså att han inte skulle kunna bli lockad att käka själv) & han hajade till på chipspåsen (typ instinktivt, haha) & såg lite spännig ut & sen ba slappna av (tid att hämta sig från den analkande faran) ”ja, det är okej & mysigt, det är ju lördag” & typ ”käkar du blabla kommer du ju bara må dåligt sen”. (&så detta för att han ju faktiskt tänkte på ens eget välmående, han visste att HAN fick ångest, därför försökte han stoppa en från att SJÄLV få ångest, fastän man inte ÖVERHUVUDTAGET hade ångest eller ens kände minsta ”haja till över att man kcal-bombat sig själv”, inte förrän jag blev typ 15 & ja, år av main life fokus mat&träning&utseende.)

    Erkänn, låter som vi var värsta fettofamiljen, (inte konstigt jag själv uppdfattade mig som äcklig & fettig) men jag var precis ovanför undervikt & han har vart vältränad hela sitt liv med halvdeffade magmuskler. Inte för att det är DÅLIGT att vara TJOCK, absolut inte det jag menade nu, men denna talibanhjärntvättning att associera dessa två tillsammans med den tredje – intag av annat än typ. 50 kcal/100 gram eller nåt sånt.

    (OBS. Älskar min pappa & dömer inte honom & ger inte honom skulden. Dock har jag sedan ett par år tillbaka börjat träna honom (haha, hund) att sluta med beteendet, inte bara för hans skull, har jag sagt till honom, utan &så för min eventuella avkommas skull.)

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det låter jobbigt. Mina föräldrar har alltid haft en avslappnad inställning till mat, vilket är väldigt skönt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv