Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om funktionshinder och sexualitet.

Det är inte ovanligt att jag får kommentarer från män som beklagar sig över att de inte kan göra det ena eller det andra eftersom de har något slags funktionshinder. Till exempel att de har aspergers och därför inte anser att de kan närma sig kvinnor på ett rimligt sätt.

Jag tycker denna fråga är problematisk på flera sätt. För det första så tvivlar jag starkt på att det finns något funktionshinder som inte går att hantera på ett sätt så att en kan förhålla sig till andra människor på ett rimligt vis. De flesta jag har träffat med liknande funktionshinder har på ett eller annat sätt kunnat hantera det och varit ungefär lika bra som andra på att respektera människors gränser. Jag tycker att det är en märklig syn på sociala funktionshinder att det skulle göra en människa helt inkapabel till att förstå vad som är okej i olika situationer och inte. Jag förstår att det säkert kan försvåra, men jag tvivlar på att det bli en omöjlighet.

Detta påminner mig om ”debatten” om att människor med vissa funktionshinder skulle ha någon slags ”rätt” att ha sex och därför skulle kunna köpa prostituerade. Det är klart att alla människor har rätt till att ha en sexualitet, detta betyder dock inte att en har rätt att köpa en annan människa för att kunna utöva den. På samma sätt har en människa med något funktionshinder som gör det svårare att ta kontakt med andra ingen rätt att överträda andras gränser för att kunna leva ut sexuellt/socialt.

Om en har ett funktionshinder som gör att en inte kan vara  vissa situationer eller göra vissa saker utan att löpa hög risk att behandla människor illa så anser jag att en själv bör ta ansvar för att inte befinnas sig i sådana situationer. Det behöver inte innebära att en inte har någon romantisk kontakt med kvinnor alls, däremot så kanske en måste göra det under vissa omständigheter.

Alla människor har olika styrkor och svagheter som vi alla måste förhålla oss till på något vis. Alla människor bör ha rätt till hjälp att hantera de svagheter, eller funktionshinder, som ställer upp stora besvär i deras liv. Däremot har människor inte rätt att göra detta på andra människors bekostnad i form av att överträda någons gränser.

Jag vill inte bli trakasserad oavsett vem som gör det och varför, och om en är medveten om att en har svårigheter med att läsa av människor bör en nog snarare se till att vara mer försiktig i sitt kontaktsökande än att använda det som en ursäkt. För om en använder det som en ursäkt är det bara ännu ett sätt att leva på andras bekostnad, såsom män har gjort mot kvinnor i alla tider. Det kan jag omöjligt acceptera.

10 kommentarer till Om funktionshinder och sexualitet.

  • Hanna skriver:

    Jag har själv vissa drag av Asperger, och jag verkligen känna igen de här resonemangen. Självklart är det inte ok att bete sig så, men det finns ändå fall då en läser av fel. Tex kan en ha svårt att läsa av de sociala koderna och uppleva ett slags ”inbillat tvång”. Jag har tex svårt att veta när det är ok att kramas hej och hejdå, för jag känner mig inte alltid bekväm med det. Men jag vill ju inte framstå som märklig/oartig, så ibland kramar jag folk ändå av artighetsskäl. Sådana situationer kan jag tänka mig kan uppstå, att en läser av fel och tror att situationen kräver ett annat beteende än den gör.

    Dock gör ju inte det att beteenden ursäktas. Om jag märker att jag kramat någon vid ”fel” tillfälle tänker jag på det till nästa gång. Och jag skulle aldrig använda det som ett försvar i bemärkelsen ”det här beteendet har jag rätt till” utan kanske mer som en förklaring: ”ursäkta att jag gjorde fel, det beror på … jag ska inte göra om det”.

    Dock förstår jag inte riktigt hur du menar med att en ska ta ansvar för att inte befinna sig i sådana situationer? För mig gäller det här nästan alltid när jag träffar tex nya människor. Det är inget jag alltid kan styra över, det gör en ju via skola & jobb, även vänners vänner etc.

    Jag är dessutom relativt högfungerande, sjävlklart finns det människor som har ännu svårare att läsa av andra eller en situation. Jag tänker lite på hur svårt det kan vara när en är ung att veta var gränserna går, särskilt när samhället sänder de signaler det gör. På samma sätt kan det vara för den som har tex AS, bara att en då faktiskt aldrig kommer att kunna förstå och tolka på samma sätt som neurotypa. Visst kan en lära av erfarenhet, och de flesta kan också ”plugga” sig till kunskap. Men det gäller inte alla.

    Jag tycker att högfungerande generellt ska vara försiktiga med att ställa krav på personer med funktionsnedsättningar. Speciellt när alternativet som ges är uteslutning ur det sociala. Det är också ett förtryck som pågått ”i alla tider” och det är viktigt att se sin egen roll som normativ och neurotyp i de situationerna också. Det är liksom inte ett linjärt förtryck detta, utan har flera dimensioner.

    • Fanny skriver:

      Alltså, mitt problem är när män lägger fram det som en ursäkt för att bete sig illa när de ”raggar” på kvinnor och ingenting annat, vilket har hänt ett flertal gånger. Mitt problem med detta är att dessa män tycker att de har rätt att trakassera kvinnor (typ tafsa, kommentera utseende osv) för att de ”inte vet” hur en ska göra annars. Hade absolut kunnat vara tydligare med detta.

  • Klart att en inte ska kunna använda sin funktionsnedsättning som ursäkt för att bete sig på ett sätt som andra inte gillar. Däremot som förklaring, som Hanna skriver ovan.

    Men många med funktionsnedsättning kliver över andras gränser utan att veta om det. Om en har svårt att läsa av sociala situationer så kan det också vara så att en inte märker när någon annan blir obekväm. Må det så vara att råka ge en konstig komplimang eller oönskad kram eller överrösta en kvinna genom att prata hela tiden.

    Att då säga att dessa människor inte borde röra sig i sociala sammanhang för att dom ”borde fatta att dom kränker” är jävligt sjukt och ett resonerande som bara skuldbelägger och sparkar på en redan förtryckt grupp. Vad som behövs är någon som sammanhangsförklarar och berättar vad det är i personens agerande som gör att andra blir obekväma och hur personen borde göra istället – för då kommer hen att (försöka) bättra sig. Det handlar inte om att vissa personer med funktionsnedsättningar inte vill behandla människor väl, utan att dom inte vet hur dom ska göra det (nu pratar jag såklart inte om alla personer med funktionsnedsättningar finns många som är sjukt socialt skillade liksom).

  • Såklart behöver ju inte alla kvinnor ba rycka in som sammanhangsförklarare, det är OK att inte acceptera att någon till exempel ger en kram som en inte ville ha. MEN det är skillnad på om personen förstod att det var ok eller inte.

    Är det en snubbig douche som ba kramar som han vill pga bryr sig inte riktigt hur det tas emot – SLAKT (nämen ni fattar)

    Är det en snubbe (eller tjej) som kramar pga hen trodde att du ville det och fattar inte att det kan va obehagligt pga har en funktionsnedsättning som gör det svårt att tolka sociala sammanhang – FÖRKLARA OCH FÖRLÅT HEN.

  • Tess skriver:

    Min syster som har Borderline och ADD har lite svårt ibland att tolka och förstå situationer
    hon hanterar det genom att, *trumvirvel*
    Fråga! Prata!
    om hon är osäker på en situation, tex om hon ska krama någon eller inte, så frågar hon helt enkelt
    visst är det skönt att bara kunna läsa situationen och bara förstå, men kan man inte av någon anledning så är det så mycket bättre att använda sina ord än att chansa

    Jag har även dejtat killar med Aspergers, och även dom har använt sina ord när dom varit osäker, det visar på respekt för andra människor och att dom tar ansvar för sig själv
    dom sätter sig inte i situationer som dom vet att dom inte kan hantera ”rätt”, så istället för att bara köra och göra det dom vill och utgår från att jag vill, så frågar dom.

    Så mycket skulle bli bättre om fler bara använde sina ord och frågade istället för att bara anta

    • Silver skriver:

      Jag brukar fråga & förklara varför jag ibland beter mig som jag gör, hur bäst att hantera mig & situationer som kan uppstå, hur jag försöker bättra mig på områden där jag kliver över vad som är socialt accepterat (obs, ej tafs), ber folk säga till om dom känner obehag om dom tycker att jag är jobbig på weirda sätt osv, annars kanske jag inte ser detta överhuvudtaget än mindre reflekterar över eller (om jag finner kritiken ”godtagbar” tex har vissa bett mig raka armpitsen innan beachen men det har jag ju såklart dissat) kan försöka ”fixa” detta. Problemet jag har är att vissa av mina kompisar ibland suckar & typ, shit vad du pratar om dig själv, alla VET att du har adhd, släpp det förfan, gör dig inte märkvärdig”. När jag bara försöker förenkla situationer både för mig & för dom jag älskar.

      • Fanny skriver:

        Knepigt. Jag tycker att det är ett ganska märkligt beteende från dina vänner sidan, men jag inser att en lätt hamnar i den här situationen.

  • Chiaki skriver:

    Jag är en väldigt blyg person, speciellt i dejting- och sexsammanhang. Nu är det kanske ett litet ”funktionshinder” i jämförelse, men det leder i alla fall till att jag ofta inte vågar ta initiativ samt stöter bort människor och således inte ”får ligga” så ofta som jag kanske skulle vilja.
    Jag tänker dock att visst är det synd att jag går miste om mycket, men det får ändå inte gå före andra människors rätt att behandlas på ett bra sätt. Jag förstår att det känns förjävligt när man vill ha sex men inte lyckas attrahera en partner, och att t.ex. prostitution kan verka lockande. Det är dock betydligt viktigare att ingen utnyttjas eller behandlas illa än att någon ska få ha sex.

    • Blaha skriver:

      Jag har samma problem där. Jag funkar bra i sociala sammanhang – däremot dejtning och raggning är en katastrof. Jag kan inte tolka signaler, inte ta initiativ och det slutar med att jag inte ens försöker visa intresse utan rakt av håller det kamratligt. Men inombords känner jag mer eller mindre panik över att jag inte kan hantera situationen (brukar säga att jag har dejting-aspergers).
      Som tur är är då sex inte livsnödvändigt. Så om än jag garanterat har gått miste om och går miste om mycket så klarar jag mig. Förhoppningsvis lär jag mig med tiden.Om man inte kan det ena eller det andra kan man många gånger lära sig – om än inte fullt ut.
      Jag tror aldrig jag kommer bli bra på det där med att dejta och dylikt, men man får väl jobba inom sina egna begränsningar och göra det bästa utav det.

  • elaur73 skriver:

    Jag har asperger syndrom. Jag är väldigt ofta som en elefant i ett övermöblerat viktorianskt hem när jag befinner mig i sociala situationer. Jag har aldrig varit bra på det sociala, jag har få vänner och så vidare. Men, även som aspis så växer man upp i detta samhälle, inte utanför det (för i så fall är det fråga om autism av en något svårare grad). Med andra ord, patriarkatet påverkar även oss. En man med asperger kan alltså ha lärt sig, även han, att kvinnor är till för honom, och att det därför inte är så farligt om han är lite tafflig, han är ju ändå berättigad till en kvinna.
    Ok, detta är väldigt generaliserande, och jag vet att många många män med asperger inte alls är på det viset, men som sagt, det tål ju att tänka på varför det är vanligare att aspismän har detta beteende, än att aspiskvinnor har det. En diagnos gör inte (alltid) att man är helt avskärmad från omvärlden. Och det gör mig lika frustrerad varje gång jag märker att folk utnyttjar sina diagnoser. Det är inte ett juste beteende mot någon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv