Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om internkritik och spel för gallerierna.

Det finns en viss trend som går ut att att klaga på att en inte ”får kritisera” saker och ting, till exempel ”högt uppsatta” feminister i vilka jag brukar räknas in titt som tätt, speciellt om en talar i kontexter av bloggar eller twitter. Lady dahmer har skrivit om detta här och här och jag tänkte att jag skulle bidra med min syn på det hela.

Jag tycker att det är dubbelt det här. Å ena sidan kan det finnas ett stort problem med när enskilda individer blir för framstående inom en rörelse och personligen har för mycket att säga till om och kanske använder detta utrymme på ett destruktivt eller egoistiskt vis. Jag kan absolut se ett det till viss del har blivit så med Wallin, en person jag visserligen tycker förtjänar den kritik hen har fått men där jag samtidigt absolut ser hur det kan vara problematiskt att det blir en feministisk fråga av det hela, vilket det ju per automatik blir när olika feminister är iblandade i en konflikt. Här kan jag absolut se hur enskilda feminister kan bli för tongivande och få för mycket makt, och att det därmed kan bli så att de inte ”kan” kritiseras eftersom det i så fall leder till ett ändlöst gnabbande, speciellt om en har en massa människor som backar upp en. Jag kan själv tycka att detta är problematiskt när jag skriver om den här typen av konflikter, att människor kanske går mer på den enskilda individen än vad jag anser vara nödvändigt.

Samtidigt så kan jag känna att jag måste få ha rätt att försvara mig mot angrepp som jag titt som tätt bli utsatt för av såväl ickefeminister som feminister. Jag råkar inte sällan utför att bli ”offrad” av andra feminister, alltså att jag bli framslängd som något slags exempel på en feminist som minsann är mer extrem än de själva och som de kan ta avstånd ifrån. Detta är inte vad jag skulle kalla ”kritik” utan det är snarare ett slags spel för gallerierna. När jag blir utsatt för detta är det viktigt för mig att påtala vad jag upplever händer, därav det jag skrivit om till exempel Vettiga Feminister. Det finns liksom en idé om att jag bara ska tacka och ta emot när jag blir påhoppad men det känner jag inte att jag kan göra om jag inte anser att det är någon rimlig kritik jag får och att den levereras på ett oschysst sätt. Det finns ju en bild av att feminister ”inte kan ta kritik” och jag upplever att den väldigt ofta används emot mig, även av andra feminister, på ett sätt som är problematiskt. Det blir liksom till ett egenvärde att kunna ta kritik med god min, alldeles oavsett om det är rimlig kritik eller inte.

Att ”ta avstånd” är inte sällan något en avkrävs som feminist. Det händer mig själv med jämna mellanrum, men mer sällan nu för tiden när folk i högre grad börjar anse att jag är ”bortom räddning”. Istället brukar det vara feminister som Lemoine som blir avkrävda detta, något hen har skrivit bra om här. Jag tror att det är viktigt att inte gå på hela den här ”ta avstånd”-retoriken eftersom det leder till splittring och onödigt mycket konflikt, istället borde en lägga fram internkritik på ett sätt som faktiskt gynnar feminismen som rörelse. Jag är ofta en person som människor uppmuntras till att ta, och även tar, avstånd ifrån, och detta gör mig ledsen. Dels på ett personligt plan men också för att jag tror att det missgynnar feminismen.

Internkritik är någonting väldigt bra inom en politisk rörelse och något jag tycker jag finnas. Däremot ifrågasätter jag syftet med viss kritik som sägs vara internkritik. Till exempel: när någon twittrar om att jag personligen är en extremistisk manshatande feminist, kanske tar något citat ur sin kontext och så vidare, då upplever jag inte att det som sker är internkritik, utan snarare att personen försöker plocka pluspoäng genom att ”ta avstånd” från människor som är mer extrema än de själva. Mot den här formen av angrepp behöver jag försvara mig, dels för min egen skull men också för att jag inte tycker att det är något konstruktivt ur en feministisk synvinkel. Jag tror helt enkelt inte att vi når en rimlig intern debatt genom att smutskasta varandra offentligt. Jag inser såklart att jag själv har gjort mig skyldig till detta, framförallt i konflikten med Wallin, alltså att jag har gått ut och av egoistiska skäl gått på hårdare än vad som varit motiverat för att försvara mig mot de attacker jag utsattes för.

Alla behöver såklart inte tycka likadant, och det är faktiskt inte heller så att jag bara snackar med folk som har precis samma syn på saker som jag hur mycket folk än gillar att hävda det. Däremot tycker jag att den så kallade interna debatten ska präglas av respekt för varandra och att det ska handla om att nå ett övergripande gemensamt mål snarare än att bråka om småsaker för sakens skull. Jag tror att en bra diskussion växer ur ett systraskapligt klimat där det finns en ömsesidig vilja till att komma överens och hitta strategier i kampen. Detta betyder såklart inte att en inte ska kunna vara hård i sin kritik, däremot är det kanske inte så snyggt att anstränga sig för att göra det så offentligt och smutsigt och smaskigt som möjligt.

Det finns liksom väldigt många feminister jag har hemskt svårt för av en massa olika skäl, men jag försöker att hålla mig ifrån att gå ut så mycket med det. När jag kritiserar feminister så försöker jag göra det på ett konstruktivt sätt och för att peka ut en generellt trend jag anser problematisk, inte för att gå på en specifik individ. Det finns inget syfte med att bara ta avstånd för sakens skull, att leverera kritik bara för att en kan, utan det är något som borde göras när något faktiskt gör det svårare att nå vår gemensamma mål; ett postpatriarkalt samhälle.

3 kommentarer till Om internkritik och spel för gallerierna.

  • Sonja skriver:

    Jag tycker att det är en vanlig allmän inställning att man måste ”ta avstånd” från saker och ting, som ett tydliggörande, för att markera att man ”inte är knäpp”.

    Det är lite samma med David Icke, du vet den där engelska konspirationsteoretikern. Ingen kan läsa honom utan att det krävs nåt slags aktivt avståndstagande från det han skriver.

    Ofta tycker jag att såna här ”knäppa personer” omges av ett rykte att vara knäppare än vad de faktiskt är. Det är för att idéerna som presenteras är så olika de som är allmänt vedertagna att idéerna ofta måste presenteras med hela sin bakgrund då de förefaller helt galna tagna ur sitt sammanhang.

    Sätter man sig in i ämnet och verkligen försöker begripa vad ”knäppa personer” försöker få sagt så brukar ”knäppheten” skingras a great deal.

  • Förut var jag väldigt mån om att ta avstånd från ”extremfeminister” (typ du). Jag hade ju egentligen inga rimliga argument för varför jag smutskastade dessa feminister, utan det hela byggde bara på fördomar från min sida. Syftet med att ta avstånd blev för mig inte att jag faktiskt vill ge kritik/diskutera med feministen i fråga, utan helt enkelt visa för omvärlden att jag var en vettiga feminist. På det sättet du beskriver.

    Som tur är blev jag lite vettig på riktigt sen 😉 Mycket tack vare dig!

  • sak skriver:

    Jag vill bara säga att jag gör raka motsatsen till att ta avstånd från dig – jag tror att folk börjar tröttna på att höra mig referera till ”Fanny, du vet, min favoritbloggare” 😉

    Jag har inte alltid exakt samma åsikter som du (fast vad gäller feminism så håller jag oftast med till 100%) men du skriver så himlans genomtänkt och sakligt så jag har all respekt för allt du skriver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv