Etikett: internkritik

Om kritik.

På sista tiden har ”kritik” eller ”internkritik” blivit ett nästan heligt ord när det talas om feminism. Det är väldigt väldigt fint och bra att kritisera saker och ting, speciellt om det råkar vara en rörelse som jobbar emot förtryck. Att utifrån en feministisk grund kritisera patriarkatet står däremot inte lika högt i kurs.

Positionen som kritiker är väldigt bekväm. Det är lätt att peka ut vad som är fel, desto svårare att komma med egna förslag på hur en kan göra istället. Med detta inte sagt att kritik skulle vara något dåligt; det är tvärtom ofta ett första nödvändigt steg för att komma vidare i teoribildningen. En måste alltid se att något är fel innan en kan börja fundera på vad som vore ett bättre alternativ eller en väg framåt.

Vår rörelse kan inte handla om kritik, utan kritiken måste vara ett inslag i ett större projekt. Kritiken ska hjälpa oss framåt. Det finns saker jag kan störa mig på som jag inte yttrar eftersom jag inte tror att det vore särskilt konstruktivt. Det finns saker som jag tycker är fåniga, som stör mig något oerhört, som får mig att bli alldeles matt, som jag låter vara eftersom jag inser att det inte kommer hjälpa kampen mot patriarkatet.

Men detta menar jag inte att vi inte ska kunna kritisera varandra, däremot anser jag att kritiken bör ha mål och mening. Varför sysslar vi egentligen med internkritik? Syftet är ju inte att vi är emot feminism, i så fall hade en knappast kunnat kalla det internkritik (även om det såklart inte hindrar vissa från att göra det ändå). Det handlar ju om att vi genom kritiken ska bli bättre, starkare, hitta bättre strategier. Internkritik är något annat än kritik utifrån, internkritikens syfte borde ändå vara att stärka rörelsen i projektet att nå det slutliga målet. Det betyder inte att vi måste vara sams, men det betyder att den som gör anspråk på att framföra internkritik borde vara lojal mot den feministiska idén, alltså viljan att störta patriarkatet. Jag är ofta hård i min kritik av feminister, men syftet med min kritik är inte detsamma som när jag kritiserar liberaler. Gällande feminister tror jag ju fortfarande på de grundläggande idéerna, jag är fortfarande lojal mot rörelsen. Min kritik kommer sig av kärlek och lojalitet mot projektet.

Sen funderar jag också på hur en förhåller sig till kritik. Idag tycker jag mig se en viss inställning som är att så fort det är kritik, då ska den tas på allvar. En måste lyssna på kritiken, och det spelar egentligen ingen större roll vad det är för kritik. Ungefär som om kritik alltid var värd att ta till sig. Kritik kan också vara bra eller dålig, mer eller mindre genomtänkt. Mycket av den kritik som jag stöter på är såväl okunnig som oskarp, även då den kommer från feministiskt håll. Till exempel så stöter jag ofta på missuppfattningen att radikalfeminismens teoretiska grund skulle vara någon slags odefinierad ”extremism” och ”manshat” vilket helt saknar stöd. Men jag stöter också ofta på relevant kritik som jag då försöker ta till mig, till exempel kritiken mot radikalfeminismens anspråk på kvinnor som en homogen grupp.

Jag har svårt att ta den som inte själv försöker ge sig i kast med uppgiften att formulera strategier på allvar när denne levererar kritik. Med detta menar jag inte att en behöver ha en fullständig teori, det har få människor, men däremot att en ska ha ägnat lite tid åt att fundera på möjliga framkomliga vägar. Att bara kritisera utan att själva vilja formulera ett bättre alternativ eller i alla fall peka ut en annan riktning anser jag inte är särskilt seriöst. Resultatet av sådan kritik är ofta att en ger upp projektet helt och hållet; hur en än gör blir det fel. Min åsikt är ändå att det är bättre att försöka och göra fel än att vara passiv. Jag har svårt att se något som mer fel än att ge mitt passiva medgivande till detta samhälle.

Jag tänker också att ingen teori är felfri, alla har sina problem. Men de flesta teorier har också tydliga förtjänster. När jag hör kritik mot till exempel radikalfeminismen, som jag ju själv anser mig tillhöra, så tänker jag inte att jag ska förkasta hela den radikalfeministiska teorin utan snarare att jag ska begrunda och vidareutveckla mina teorier utifrån detta. Jag ser det inte som att de olika feministiska perspektiven är ”fasta” kategorier, utan snarare som olika inriktningar eller tanketraditioner som har mycket gemensamt och utvecklas med och genom varandra. När det målas upp skarpa motsättningar, nästan som krig, mellan till exempel queerfeminism och radikalfeminism vill jag påpeka att kritiken av heterosexualiteten är grundläggande inom båda perspektiven. Jag tror inte att vi ska måla upp större motsättningar än vad som faktiskt finns där, med detta inte sagt att vi inte ska låtsas om de faktiska motsättningarna. Men bara för att feminister tycker olika i vissa frågor eller har olika perspektiv så innebär inte det att all grund för gemensam kamp är bortblåst.

Vilken internkritik är värd att ta till sig?

Den här frågan om ”kritik” inom feminismen tycks ju aldrig bli inaktuell, så tänkte skriva lite om interkritik.

Internkritik i mina ögon är kritik som grundar sig på att en delar eller i alla fall har överlappande politiska mål och politisk analys men har olika idéer om framförallt strategier. Det är dock svårt att göra en skarp uppdelning i strategier, mål och analys eftersom dessa saker i hög grad följer av varandra, men tonvikten ligger ofta på strategi.

Så vem får framföra internkritik? Vem som helst kan ju såklart framföra kritik och säga sig tillhöra rörelsen hen kritiserar, och därmed kalla kritiken för internkritik. Jag brukar dock mer tänka i termer av vilken internkritik som är relevant för mig att lyssna på och ta till mig. Därför har jag lite modeller för hur jag avgör detta.

Jag tänker mycket på avsändaren. Den första frågan jag ställer mig är: kan avsändaren antas vara genuin i sin feminism? Detta är såklart svårt att avgöra. Jag brukar kolla på avsändarens övriga produktion. Brukar avsändaren skriva om patriarkatet? Om kvinnoförtryck? Om avsändaren är mer ivrig i att kritisera feminismen än att kritisera patriarkatet kanske hen inte är särskilt genuin, utan snarare antar en feministidentitet för att hens kritik ska anses legitim som ”internkritik”. Många kallar sig feminister i betydelsen att de är för jämställdhet mellan män och kvinnor i teorin, men är inte feminister i den betydelsen att de tycker att rådande förhållanden bör ändras på något slags politiskt plan.

Har avsändaren någon som helst erfarenhet av feministisk praktik? Jag menar inte att en måste göra feminism för att vara feminist, men jag tänker att det är konstigt att lyssna på råd om hur jag ska praktisera feminism från någon som själv inte praktiserar feminism. Jag borde ju onekligen ha mer att säga till om i frågan, och även om jag inte nödvändigtvis tror att personen vill illa så känner jag mig inte manad att de över min feministiska praktik för att någon som själv inte praktiserar feminism säger åt mig.

Sedan brukar jag ta mig en titt på innehållet. Saker som jag tycker är bra att se upp för är följande:

  1. Kritik av retorik snarare än idéer. Denna kritik kan läggas upp lite såhär: ”de här idéerna är jätteviktiga men varför använder ni den här retoriken”. Typiskt exempel på ett fokusskifte som såklart handlar om att missgynna feminismen. Det är lätt att klaga på retorik, desto svårare att vifta bort förkrossande sanningar som att kvinnor utsätts för våld av män eller får lägre inkomst.
  2. Att anta en utifrånposition, där en liksom agerar någon slags företrädare för dessa stackars personer som inte ”kan ta till sig”, och använder detta som ett argument för att själv inte göra det. Vilka är egentligen dessa som inte förstår? Det känns mest som ett påhitt som vissa använder för att legitimera sin egen ignorans. Det vore kanske lämpligare att försöka förklara för de som inte förstår än att klaga på att feminister gör fel.
  3. Idén om något slags tänkt ”gott” feministiskt förflutet som har fördärvats. Mycket vanlig idé som antifeminister sprider. Typ ”en gång i tiden fanns det en god feminism som alla var med på men nu är det dåligt”. Det har aldrig funnits någon feminism alla gillar, feminismen har alltid kämpat i motvind, det är först efter att framgångar blivit nådda som folk skriver om historien till att alla egentligen samarbetade emot patriarkatet.

Dessa tre saker är ofta, men inte alltid, tecken på att personen ifråga inte är så himla intresserad av att göra feminism. Det är mindre relevant vilka ”värderingar” en anser sig ha, mer relevant vad en i praktiken uträttar.

Sedan kan väl folk kritisera hur mycket de vill i vilket fall, frågan är ju vad jag väljer att ta till mig. Problemet i mina ögon är hur folk ofta tycker att jag har någon slags skyldighet att till mig av det de säger för att de förpackar det som internkritik, och det anser jag helt enkelt inte att jag har.

Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb.

Ibland talas det om så kallad internkritik bland feminister och hur himla viktigt och bra det är. Det är såklart sant, alla rörelser behöver någon form av internkritik och desto mer så en rörelse som i någon mån säger sig företräda kvinnor som grupp eller i alla fall kvinnors intressen. Jag kan dock ofta uppleva att det finns feminister som sätter prestige i att ”kritisera” andra feminister. Dessa personer brukar också tala om att det är viktigt att andra feminister ska ”ta till sig” av deras kritik.

Det är viktigt att kunna ta kritik, men all kritik är inte legitim. Mycket av den kritik jag stöter på är saker som jag inte har någon lust att ta hänsyn till av det enkla skäl att jag tycker att den saknar legitimitet. Det kan vara kritik som går ut på att feminister inte håller god ton, att vi exkluderar män och så vidare. Såsom jag ser på den här typen av kritik är det ingenting som hjälper feminismen som rörelse framåt, utan det handlar om att avväpna feminismen. Jag har givetvis inte något som helst intresse av att ”ta till mig” av kritik som jag uppfattar som illegitim eller rentav skadlig för det feministiska projektet.

Internkritik i mina ögon är kritik som utgår från att det finns ett gemensamt projekt, i feminismens fall att störta patriarkatet, och att försöka hitta vägar för att nå fram till detta mål. Att kritisera de grundläggande utgångspunkterna för projektet, alltså typ att diskutera om det verkligen är så himla viktigt att störta patriarkatet eller om patriarkatet verkligen finns, är INTE internkritik, även om personen som gör det kallar sig feminist. Internkritik är alltså inte en fråga bara om varifrån något kommer utan också karaktären på det som sägs.

Oerhört mycket internkritik är väldigt väldigt viktig för feminismen. Jag tänker främst på kritik som kommit från trans*personer, från rasifierade feminister och feminister med arbetarklassbakgrund, som mycket handlat om hur många feminister med sin normativa syn på världen inte har förmått ha en analys som inkluderar deras verklighet. Denna kritik är väldigt viktig för feminismen som rörelse, ty om vi utgår från en normativ kvinna i våra analyser så kommer vi inte att komma hela vägen fram i vårt projekt.

Om ditt problem med feminismen är att feminister pratar för mycket om att kvinnor blir förtryckta eller liknande så kanske det inte är internkritik du sysslar med, det rör sig snarare om att de generellt ställer dig emot feminism. Det kan en såklart göra, men då har en inte riktigt samma position att kräva att ens kritik ska tas på allvar som feministisk internkritik, utan då är en snarare en ideologisk motståndare till feministiska idéer. Är en det så kan en såklart inte förvänta sig att feminister ska tacka och ta emot när de möts av din kritik.

Ibland känns det som att det i detta debattsamhälle är någon slags helig position att kritisera någonting. Om en kritiserar så är en liksom onåbar, och vi som blir kritiserade kan bara sitta och tacka och ta emot och ta till oss av det som sägs utan att kunna tycka att det faktiskt är jävligt orimligt. Det spelar ingen roll hur kritiken ser ut, det viktiga är att det är kritik och att folk måste kunna ”ta kritik”.

Det känns också som att det i mångt och mycket är patriarkala ideal som styr vilken feministisk internkritik som anses viktig att ta på allvar. När antifeminister börjar snacka om att feminister måste kunna ta kritik från andra feminister, och bara lyfter fram de feminister som driver saker som gynnar deras egen agenda, då borde en kanske fundera på vad det är som är i görningen. Vill dessa personer ha en livskraftig feminism? Har de som mål att störta patriarkatet? Skulle inte tro det. Snarare är de ute efter att försvaga feminismen som rörelse. Frågan kokar ner till vem feminismen är till för. Ska det vara för dessa personer som ständigt sätter igång nya ”debatter” om våra ideologiska utgångspunkter, eller ska det vara för dem som faktiskt vill störta patriarkatet men inte känner sig hemma i den feministiska analys som på flera håll varit dominerande. Vilken kritik är det vi ska lyssna på?

Vi måste ha ett öppet internt debattklimat, men det innebär inte att vi ska göra oss till måltavla för precis all kritik som levereras mot oss. Det finns inget egenvärde i att lyssna på alla röster som har åsikter om oss, och det finns också en stor risk i att vi, om vi gör det, kommer att lyssna mer på de röster som inte delar våra slutmål. För att viss kritik ska kunna tas på allvar och införlivas i den feministiska rörelsen så måste annan kritik stryka på foten. Syftet med internkritik är inte att ha någon debatt för sakens skull, det är att kunna skapa en bättre rörelse. Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb, någon anslagstavla där vem som helst kan komma och klottra sina jävla åsikter om oss. Ingen, förutom patriarkatet, tjänar på detta.

Om internkritik och spel för gallerierna.

Det finns en viss trend som går ut att att klaga på att en inte ”får kritisera” saker och ting, till exempel ”högt uppsatta” feminister i vilka jag brukar räknas in titt som tätt, speciellt om en talar i kontexter av bloggar eller twitter. Lady dahmer har skrivit om detta här och här och jag tänkte att jag skulle bidra med min syn på det hela.

Jag tycker att det är dubbelt det här. Å ena sidan kan det finnas ett stort problem med när enskilda individer blir för framstående inom en rörelse och personligen har för mycket att säga till om och kanske använder detta utrymme på ett destruktivt eller egoistiskt vis. Jag kan absolut se ett det till viss del har blivit så med Wallin, en person jag visserligen tycker förtjänar den kritik hen har fått men där jag samtidigt absolut ser hur det kan vara problematiskt att det blir en feministisk fråga av det hela, vilket det ju per automatik blir när olika feminister är iblandade i en konflikt. Här kan jag absolut se hur enskilda feminister kan bli för tongivande och få för mycket makt, och att det därmed kan bli så att de inte ”kan” kritiseras eftersom det i så fall leder till ett ändlöst gnabbande, speciellt om en har en massa människor som backar upp en. Jag kan själv tycka att detta är problematiskt när jag skriver om den här typen av konflikter, att människor kanske går mer på den enskilda individen än vad jag anser vara nödvändigt.

Samtidigt så kan jag känna att jag måste få ha rätt att försvara mig mot angrepp som jag titt som tätt bli utsatt för av såväl ickefeminister som feminister. Jag råkar inte sällan utför att bli ”offrad” av andra feminister, alltså att jag bli framslängd som något slags exempel på en feminist som minsann är mer extrem än de själva och som de kan ta avstånd ifrån. Detta är inte vad jag skulle kalla ”kritik” utan det är snarare ett slags spel för gallerierna. När jag blir utsatt för detta är det viktigt för mig att påtala vad jag upplever händer, därav det jag skrivit om till exempel Vettiga Feminister. Det finns liksom en idé om att jag bara ska tacka och ta emot när jag blir påhoppad men det känner jag inte att jag kan göra om jag inte anser att det är någon rimlig kritik jag får och att den levereras på ett oschysst sätt. Det finns ju en bild av att feminister ”inte kan ta kritik” och jag upplever att den väldigt ofta används emot mig, även av andra feminister, på ett sätt som är problematiskt. Det blir liksom till ett egenvärde att kunna ta kritik med god min, alldeles oavsett om det är rimlig kritik eller inte.

Att ”ta avstånd” är inte sällan något en avkrävs som feminist. Det händer mig själv med jämna mellanrum, men mer sällan nu för tiden när folk i högre grad börjar anse att jag är ”bortom räddning”. Istället brukar det vara feminister som Lemoine som blir avkrävda detta, något hen har skrivit bra om här. Jag tror att det är viktigt att inte gå på hela den här ”ta avstånd”-retoriken eftersom det leder till splittring och onödigt mycket konflikt, istället borde en lägga fram internkritik på ett sätt som faktiskt gynnar feminismen som rörelse. Jag är ofta en person som människor uppmuntras till att ta, och även tar, avstånd ifrån, och detta gör mig ledsen. Dels på ett personligt plan men också för att jag tror att det missgynnar feminismen.

Internkritik är någonting väldigt bra inom en politisk rörelse och något jag tycker jag finnas. Däremot ifrågasätter jag syftet med viss kritik som sägs vara internkritik. Till exempel: när någon twittrar om att jag personligen är en extremistisk manshatande feminist, kanske tar något citat ur sin kontext och så vidare, då upplever jag inte att det som sker är internkritik, utan snarare att personen försöker plocka pluspoäng genom att ”ta avstånd” från människor som är mer extrema än de själva. Mot den här formen av angrepp behöver jag försvara mig, dels för min egen skull men också för att jag inte tycker att det är något konstruktivt ur en feministisk synvinkel. Jag tror helt enkelt inte att vi når en rimlig intern debatt genom att smutskasta varandra offentligt. Jag inser såklart att jag själv har gjort mig skyldig till detta, framförallt i konflikten med Wallin, alltså att jag har gått ut och av egoistiska skäl gått på hårdare än vad som varit motiverat för att försvara mig mot de attacker jag utsattes för.

Alla behöver såklart inte tycka likadant, och det är faktiskt inte heller så att jag bara snackar med folk som har precis samma syn på saker som jag hur mycket folk än gillar att hävda det. Däremot tycker jag att den så kallade interna debatten ska präglas av respekt för varandra och att det ska handla om att nå ett övergripande gemensamt mål snarare än att bråka om småsaker för sakens skull. Jag tror att en bra diskussion växer ur ett systraskapligt klimat där det finns en ömsesidig vilja till att komma överens och hitta strategier i kampen. Detta betyder såklart inte att en inte ska kunna vara hård i sin kritik, däremot är det kanske inte så snyggt att anstränga sig för att göra det så offentligt och smutsigt och smaskigt som möjligt.

Det finns liksom väldigt många feminister jag har hemskt svårt för av en massa olika skäl, men jag försöker att hålla mig ifrån att gå ut så mycket med det. När jag kritiserar feminister så försöker jag göra det på ett konstruktivt sätt och för att peka ut en generellt trend jag anser problematisk, inte för att gå på en specifik individ. Det finns inget syfte med att bara ta avstånd för sakens skull, att leverera kritik bara för att en kan, utan det är något som borde göras när något faktiskt gör det svårare att nå vår gemensamma mål; ett postpatriarkalt samhälle.