Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Skaffa barn på slentrian.

Jag funderade lite över vissa attityder som finns till att skaffa barn. När jag själv säger att jag inte vill skaffa barn så blir folk ofta chockade, och sen kommer det argument som ”men du kanske ångrar dig” och så vidare. Förutom att detta är sexistiskt i sin utgångspunkt att jag som kvinna inte skulle kunna göra ett informerat val i frågan så tycker jag att det finns en slapp attityd till barnafödande och föräldraskap.

Jag tänker att när en skaffar barn sätter en ett nytt liv till världen, och det är ett fett jävla ansvar. Jag anser att föräldraskap i någon mån kräver att en som förälder sätter barnets behov och intressen framför sina egna. Många föräldrar gör såklart inte det, och det tror jag också leder till att många har en olycklig uppväxt.

Med att sätta barnets behov först menar jag dock inte att typ skjutsa det till en miljon olika aktiviteter eller liknande, utan snarare att släppa sin prestige inför barnet, att släppa idén om att barnet ska bli ”lyckat” och ”framgångsrikt” och så vidare. Detta tror jag att många har väldigt svårt att göra, och det är inte konstigt då föräldraskap i vår kultur mycket handlar om att fostra en kompetent samhällsmedborgare en sedan kan vara stolt över.

Detta är något jag har tänkt mycket på och jag har kommit fram till att detta är en uppgift jag varken tror att jag skulle klara eller som jag vill ge mig på att försöka med. Jag anser inte, vilket vissa andra verkar göra, att det är en struntsak. Ofta tycker jag mig höra attityden att ”det går nog bra” eller ”det klarar du säkert” när folk uttrycker oro inför detta. Det är väl inte alls någon självklarhet att en klarar det bra? En massa människor mår sjukt kasst på grund av sin uppväxt, vad finns det egentligen för belägg för att det i regel skulle falla bra ut?

Men detta ser jag främst som en samhällelig fråga, det handlar inte om att enskilda individer är inkompetenta föräldrar utan att detta samhälle ställer det orimliga kravet att två individer ska kunna ha totalt ansvar över ett barn, att vi ska isolera oss i kärnfamiljer och så vidare. Jag tror helt enkelt inte att det är en särskilt bra miljö för barn, eller för någon människa över huvud taget.

Många verkar rädda för att fundera närmare kring den frågan; är det verkligen rimligt att skaffa barn under rådande omständigheter? Kan en garantera att barnet får en bra uppväxt i detta samhälle? Personligen tänker jag inte skaffa några barn, bland annat för att jag inte kan stå ut med tanken på att inte kunna axla det ansvaret.

Jag menar inte att säga att de som nu skaffar barn gör fel, snarare att det är intressant hur svårt det är att yttra eventuella argument emot det utan att folk ska vifta bort det som ”personlig smak” och så vidare. Nej, det handlar inte om personlig smak, det handlar om att ifrågasätta den här ideologin som råder i vårt samhälle om att barnaskaffande är det vackraste och mest oegoistiska en människa kan ägna sig åt, om att det är något en ”bara ska göra” utan att fundera särskilt mycket på saken. Detta tycker jag är orimligt med tanke på att det handlar om en ny människa som en kommer ha ansvar för åtminstone 18 år framöver, troligen längre. Det är en jävligt stor grej och jag tycker en ska tänka noga på vad det innebär och hur en vill vara som förälder.

5 kommentarer till Skaffa barn på slentrian.

  • Vildkatta skriver:

    tanken på hur samhället kommer påverka mitt barn ger mig så jävla mycket ångest, det får mig att känna att hen redan är dömd till att förstöras. jag undrar ofta vad fan jag håller på med, är så rädd för detta val jag gjort. men när en yppar dessa funderingar för omgivningen så sägs det bara att en är negativ.

    jag kan göra mitt allra bästa men det bästa kommer aldrig vara bra nog, det känns som en omöjlighet att skapa en trygg och bra uppväxt i dagens nu. ditt val, om något, är oegoistiskt. att skaffa barn är ju, tvärtom, det mest egoistiska en kan göra.

  • Isabella Swan skriver:

    Det finns ju dock många sidor av detta, och jag tycker att man skall passa sig för att dumgöra den som känner barnlängtan bara för att man själv inte gör det, eller den som oroar sig för att kanske inte bli en bra förälder bara för att man själv har uppfattningen att den som inte känner sig stensäker på att hen kommer att bli en bra förälder inte borde skaffa några barn. Jag tycker också att man skall vara försiktig med att kritisera människors behov av tröst. Många som oroar sig för saker och uttrycker detta VILL ju faktiskt ha just lite tröst och stöd. Dem hjälper man inte genom att leverera ett förmaningstal om att ja, hur tänkte du egentligen när du inte är mer säker än så här, eller hur tänkte du egentligen som sätter barn till världen när du vet hur jävlig den är?

    Jag har själv inga barn, och kommer sannolikt inte att skaffa några. Jag har alltså fått min beskärda del av beskäftiga råd och upplysningar om att jag kommer att ångra mig sedan osv. Det är inte så jävla roligt, och jag tänker mig att det är ungefär lika roligt att få sitt val ATT skaffa barn kritiserat. Vars och ens val bör respekteras, tycker jag. Det är så jäkla enkelt att bara MY WAY OR THE HIGHWAY!!11111!!

    • sak skriver:

      Du kanske skulle läsa om inlägget? Det verkar som att du infogade lite eget material i det du kritiserar.

      Beträffande att få sina val ifrågasatta så handlar det knappast om det – det handlar om att diskutera att skaffa barn eller inte på ett teoretiskt plan. Det är väl knappast så att Fanny har skrivit detta inlägg direkt riktat till en viss person och ifrågasatt hens lämplighet som förälder? Eller missade jag det?

  • Cecilia skriver:

    Jag personligen tycker inte att det finns något oegoistiskt i att skaffa barn. Det är väl en av de mest egoistiska sakerna en person kan göra. En skaffar barn för att en själv vill det. Oavsett hur vidrigt samhället ser ut. Det är egoism i mina ögon.

  • O skriver:

    Precis så tycker jag med! Har varit ganska ensam om mina tankar kring mitt icke barnafödande (är 30+). Har liksom aldrig varit intresserad av det på någon högre nivå, har alltid känt en stark aversion mot hela föräldrarollen och allt som kommer därtill. Har en stor frihetslängtan och ett behov av att känna mig ”fri”. Familjelivet som av så många beskrivs som det slutgiltiga målet är för mig snudd på obegripligt. Om vi nu bortser från de härliga instagrambilderna när både barn och vuxna ler i kapp, så är ju tillvaron mest en stress mellan måsten, middagar (som skall lagas – av mig! Hej kvinnofälla!) och som sedan toppas av lekparksbesök, barnkalas och diverse andra möten med vuxna människor med barn, som förövrigt är det enda vi har gemensamt. Det kan inte vara höjden av lycka. Om så, då är jag hellre olycklig och lyckligt ovetande i min vuxentillvaro där jag själv bestämmer och väljer aktiviteter utifrån mitt och min partners intresse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv