Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om likhets- och särartsfeminism.

Nu har jag varit seg på att svara på frågorna i frågestunden, och tänkte att jag kunde använda dem som inläggsinspiration eftersom många kräver hela inlägg som svar. Här kommer i alla fall svaret på en!

Jag har funderat lite kring de olika ”föregreningarna” inom feminismen. Själv är jag av åsikten att vissa inriktningar är närmast kontraproduktiva för feminismen och dess strävan efter jämlikhet mellan könen. Tror du att särartsfeminism och likhetsfeminism fyller någon egentlig funktion eller kan de betraktas som de ”svarta fåren” i det här sammanhanget?

I min mening så är särartsfeminismen kontraproduktiv. Som jag har förstått särartsfeminism handlar det om att erkänna skillnaderna mellan könen men att ”uppvärdera” det kvinnliga. Jag har väldigt svårt att se hur det kvinnliga ska kunna ”uppvärderas” på det sätt som särartsfeministerna förespråkar, eftersom kvinnlighet i mångt och mycket definieras utifrån just det manliga.

Ett annat problem jag ser är att kvinnlighet väldigt ofta handlar om reproduktion, dels genom att ta hand om andra och dels genom att föda barn. Just omhändertagandet och barnafödandet brukar vara särartsfeministernas trumfkort när det gäller vilka kvinnliga egenskaper som borde uppvärderas. Personligen är jag högst obekväm i att jag ska ses mindre som kvinna för att jag väljer bort barn eller för att jag inte är omvårdande till min personlighet, vilket blir den praktiska konsekvensen av den särartsfeministiska logiken. De kommer kanske att verka positivt för kvinnor som är bekväma i denna roll, men det kommer att verka begränsade för åtskilliga kvinnor som inte är det.

Jag tror också att det är viktigt att förstå hur den kvinnlighet som vi ser i samhället idag har skapats. Kvinnor har under en väldigt lång tid levt i en underordnad position i förhållande till män, och det har såklart format hur kvinnligheten ser ut. Detta går inte att bortse från när det gäller att ”uppvärdera” kvinnlighet. Kvinnlighet handlar mycket om att vara försvarslös, svag och utelämnad till mäns intressen och behov. Ska vi uppvärdera den kvinnlighet som har skapats ur en underordnad position? Kan vi göra det utan att samtidigt reproducera den underordnade positionen? Mitt svar på dessa frågor är nej. Jag tror varken att det är görbart, och jag ser det inte heller som något önskvärt.

Dessutom finns det ett problem med ofriheten i sig, som drabbar såväl kvinnor som män. Jag är inte intresserad av någon slags plakatjämställdhet där människor är förutbestämda att ha vissa platser i samhället, men där dessa platser är lika högt värderade. Jag vill ha ett samhälle där alla har större friheter att välja. Just friheten är för mig hela poängen med att bryta ner strukturer. Visst, det skulle såklart vara schysst att bara ha högre lön också, men jag tycker inte att det är tillräckligt.

Själv är jag ju, i någon mening, likhetsfeminist på så vis att jag tror att de skillnader som finns i de olika könens förutsättningar främst är påverkade av vår kultur och inte vår natur, därför anser jag inte att likhetsfeminismen är kontraproduktiv. Däremot kan jag tycka att det finns ett problem när folk drar likhetsfeminismens logik för långt och menar att det idag inte finns några skillnader mellan kvinnor och män som grupp. I mina ögon är det självklart att det existerar skillnader mellan kvinnor om män som beror på våra respektive positioner i könsmaktsordningen, och dessa skillnader går inte att bortse från hipp som happ. Jag ser det däremot som feminismens mål att utradera de socialt skapade skillnader som finns mellan män och kvinnor som grupp, och på det sättet tror jag att likhet är möjlig.

15 kommentarer till Om likhets- och särartsfeminism.

  • Lisa skriver:

    Mitt stora problem med att ”erkänna att det är skillnad mellan könen”, som folk brukar säga, är att det tydligen är likställt med att acceptera att könen skall behandlas och bemötas olika. Jag tycker inte att det spelar någon roll hur lika könen är eller inte är, man skall inte bemötas som en hjälplös liten städerska som kvinna ändå.

    Igår på inskolningen på mitt barns förskola plockade ett äldre barn, en flicka, undan efter sig. Mitt barn är för litet för det ännu, han är bara 15 månader, men responsen från förskolepedagogen blev ändå: ”Jaha, det märks så tidigt vem som är flicka och vem som är pojke, generna syns tidigt, haha!” True story.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Ja, precis. Att ”erkänna skillnaderna” innebär alltid så mycket mer än att erkänna att kvinnor (i regel) har fitta och män (i regel) har kuk.

  • Anna skriver:

    OT: Jag är väldigt nyfiken på din inställning till centerns förslag till nytt idéprogram, själv är jag ytterst öppen för förslagen om fri invandring och månggifte. Finns det problemställningar här som jag har missat måntro eller kan dessa frågor förenas med din politiska övertygelse?

    • Rune skriver:

      Centern och månggifte: Visst — och garantera då att kvinnorna får och kommer att gifta sig med så många män som helst. Men det finns en verklighet också — hur kommer det att se ut där? Om man inte vill? Kommer nyliberalerna till absolut försvar i varje enskilt fall då?

        • Rune skriver:

          Naturligtvis får dom då legalt sett gifta sig samtidigt med flera, men kolla om några i alla fall inte får. Ifall dom vill alltså. Legalt slipper dom lika naturligtvis om dom inte vill. Men där har dom absolut ingen hjälp av de nyliberaler som fes fram förslaget.
          Varför skall man förresten gifta sig?

          • Anna skriver:

            Personligen är jag emot giftermål men jag vill inte hindra någon annan att gifta sig med den/de hen vill. Precis som Lisa säger är inte monogama giftermål på något sätt en större försäkran om att ingen tvingas in i äktenskap.

          • Lisa skriver:

            Nu förstår jag inte hur du menar, ”kolla om några i alla fall inte får”. Hur menar du där?

            Man gifter sig för att man vill gifta sig. Det finns många olika anledningar för att vilja. Skall gifta sig skall man givetvis inte, men tvåsamhetsnormen är ju en separat fråga till rätten att gifta sig, skulle jag säga.

            • Rock skriver:

              Jag brukar gifta mej när jag vill. Men när jag vill gifta mej skall den gamla skilja sig fast jag inte vill det. Och det är inget fel på mig och den gamla kan sina saker. Och hon har det bra.

          • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

            Det främsta är väl att det kommer försörjningsplikt och att makarna delar allt om det kommer till skilsmässa, vilket kan vara relevant om den ena t.ex. har offrat karriär och varit hemma med barn, tagit hand om hushåll etc.

      • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

        Troligen kommer inte nyliberalerna göra det, men vi skulle absolut kunna tillåta månggifte och fortfarande värna om människors rätt att inte ingå i konstellationer de inte vill. Jag tror inte att lösningen eller problemet ligger i äktenskapsbalkens utformning.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Kort så kan jag väl säga att jag är för båda delarna, men i andra utföranden och på anda grunder än Centern. Har tänkt blogga om detta.

  • Jag tror att det finns vissa biologiska skillnader. Tycker det är vettigt att dela upp i herrsport och damsport till exempel.

    Men tror också att dessa skillnader överdrivs hejvilt. Och används för att förtrycka dom som inte passar in i den generella mallen och för att upprätthålla könsmaktsordningen.

    För liksom ifall det nu va så att (påhittade generella exempel) män var mer impulsiva och kvinnor mer eftertänksamma ”av naturen”, vad är det som säger att vi ska fortsätta specialiseringen i den riktningen? Varför inte lika gärna kompensera för det en har svårare för?

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      I vissa fall kan det kanske vara relevant med dam- och herruppdelning, men i andra fall tror jag det är ganska onödigt. T.ex. lagsporter som handlar en massa om teknik, lagdynamik etc och inte så jävla mycket om rå muskelstyrka.

      Instämmer också i den du skriver om att en skillnad inte behöver göra att en ska fortsätta på samma spår, vilket många verkar förutsätta idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv