Tja gullisar! Tänkte att det kanske är läge att ha frågestund.
Fråga jättegärna om typ radikalfeminism och relationer och sånt. Tror att det finns en del oklarheter där som nog tjänar på att redas ut, plus att jag själv känner behovet av tydligare formuleringar.
Hej gullisar! Jag har noterat att radikalfeminism diskuterats en del på sista tiden och har fått en del frågor om det. Eftersom jag är radikalfeminist så vill jag gärna förklara lite vad det handlar om och så, så jag tänkte att vi kan köra en frågestund på temat. Sedan representerar jag ju såklart inte alla radikalfeminister. Men bara för att förklara hur en kan tänka som radikalfeminist typ.
Så ja, kör på med era frågor om saker och ting som ni känner är oklara eller behöver redas ut. Ska försöka svara så gott som möjligt.
(Tog en bild som jag ser hård ut på på grund av att det är ju det som är grejen med att vara radikalfeminist!!! Heh).
Och just det: som alltid gäller att insinuanta frågor tas bort. Ta gärna upp invändningar och kritik, men jag svarar inte på människor som antar att jag tycker något jag inte tycker. Vill ha nyfikenhet och öppenhet.
Här kommer några svar på era frågor. Vissa har jag sparat för att skriva mer ordentligt om dem senare och reste kommer jag köra i ett inlägg lite senare.
vem är du käääär i?
Jag är kär i min partner Isak. Jag brukar nog snarare säga att jag känner kärlek dock, och det gör jag till en massa olika personer.
Har du varit riktigt glad någon gång?
Jag är ofta glad, däremot känner jag sällan att allt är bra eller perfekt helt enkelt eftersom det inte är det.
Du kallar dig för kommunist, jag är intresserad av dina ekonomipolitiska åsikter. Är dina åsikter separerade från den vänsterpartistiska kapitalismkritisismen? Hade du önskat att fullt ut sätta ett stopp för den fria marknaden eller vill du bara inte veta av den i närheten av välfärdssektorn?
Jag vill inte ha någon kapitalistisk marknad alls, detta eftersom kapitalismen har ett ständigt behov av att utvidgas och obönhörligen kommer att lägga nya sektorer under sig, t.ex. välfärden. Jag tror inte på en ”kontrollerad” kapitalistisk marknad utan jag tror att den måste bort helt. Sedan om det skulle kunna finnas någon form av marknad i ett kommunistiskt samhälle vet jag inte, men jag tror inte att den nuvarande kan reformeras till detta utan jag tror att det är något som måste byggas upp på nytt.
I vår ständiga strävan efter tillväxt på en jord med ändliga resurser, och där tredje världen tar implikationerna av vår ständigt stigande levnadsstandard kommer vi antagligen att få se en kollaps under vår livstid. Har du funderat på hur vi bör gå tillväga för att inte göra oss beroende av en tillväxtekonomi?
Jag tror att det enda sättet är att avskaffa kapitalismen som helhet. Jag tror inte på kapitalism eller marknad utan tillväxt, eftersom jag ser expansionsbehovet som en av kapitalismens grundläggande krafter som den behöver för att fungera. Jag tror emellertid inte att problemet är ”ändliga resurser” utan att kapitalismen utgör ett enormt slöseri med våra resurser. Jag tror att det är helt möjligt att alla jordens människor ska kunna ha en dräglig levnadsstandard om vi istället började planera vårt användande av resurser demokratiskt.
Om du föreslår att stoppa den fria marknaden, hur tror du konsekvenserna kommer bli för oss som internationellt konkurrerande nation?
Jag föreslår övertagande av produktionsmedlen och att vi börjar organisera produktionen demokratiskt istället för via marknadskrafterna.
Btw så känner jag mig lite skeptiskt till begreppet ”fri marknad” eftersom begreppets betydelse är ganska oklar.
Du är en stor förebild. Men du! Vad gillar du för musik?
Tack! Jag gillar mycket musik av kvinnor som jobbar mycket med rösten. Jag tycker mycket om Björk, Pj Harvey och Diamanda Galas. Generellt gillar jag musik och även annan kultur med mycket känslor och energi i. Jag tycker mycket om sorgsen musik och arg musik.
Om det var val idag vilken parti skulle du rösta på ?
Troligen vänsterpartiet till riksdagen. Eventuellt F! i kommunen och/eller landstinget. Har inte satt in mig så mycket i vilka frågor de driver konkret eftersom partipolitik intresserar mig marginellt, men lär göra det när det är dags.
Vad tycker du om surrogatmödraskap ,tycker du att vi ska tillåta det i Sverige ?
Jag tycker att surrogatmödraskap är en av de yttersta formerna va patriarkal exploatering av kvinnor och anser att det ska förbjudas. Jag tycker inte heller att svenska par ska ha rätt att köpa detta utomlands, något som lär vara ganska lätt att reglera eftersom de ju kommer behöva frakta barnet tillbaks till Sverige. Jag tycker att Ekis Ekmans bok Varat och Varan är en skarp bok i frågan och skriver väl i princip under på synen som presenteras där.
vad är grejen med att skriva ”en” istället för ”man” tex. ”en bör gå i skolan”, istället för ”man bör gå i skolan”?
Det är för att jag skriver könsneutralt. ”Man” härrör från mannen som norm och det är något jag som feminist ställer mig emot.
Hur ser du på proletariatets diktatur? Hur försvarar en det? Har du någon kunskap om den frihetliga socialismen (anarkismen och syndikalismen) och hur ser du på dem?
Mvh M.
Hela konceptet ”proletariatets” diktatur är ju extremt missuppfattat, det är liksom inte så någon tänker sig kommunismen, däremot att det kan vara en del i en övergång till kommunismen. Jag anser att såväl anarkism som syndikalism är en form av kommunism, och ser framförallt syndikalistiska kampmetoder som ett mycket viktigt led i att nå kommunismen. Däremot anser jag att det också måste finnas någon form av central organisation i ett övergångsstadium, men att den inte ska ha makten över produktionen utan mer ska fungera samordnande. Jag tror att den enda rimliga vägen till kommunism är övertagande av produktionsmedel som sker från arbetarna själva.
Hur ser du på kristendomen, islam och judendomen?
Jag har väl inte direkt någon åsikt eftersom jag är ganska okunnig på ämnet religion. För min del får folk gärna tro på vad de vill och omsätta sin tro i politisk handling, men jag ställer mig såklart emot olika förtryckande strukturer inte religionen precis som i resen av samhället.
Kanske urtrist fråga med tanke på hur du ser på arbetslinjen, men jag undrar om du har något särskilt jobb i tanken som du vill jobba med när du pluggat färdigt? Jag hoppas fortfarande på att du trots allt vill bli politiker, du skulle lätt få min röst 
Politiker blir det nog inte eftersom jag tycker parlamentarism är skit. Jag hoppas på att kunna doktorera och sedan jobba inom akademin. Om inte så tror jag att jag kommer kunna livnära mig på skrivandet på något vis.
Menar inte alls att provocera med den här frågan utan jag är faktiskt genuint nyfiken.
Vad anser du om män som har som hobby och mål att attrahera och ligga med så många tjejer som möjligt? Går det att vara en feministisk man och samtidigt ägna sig åt detta?
Anledningen till att jag är nyfiken är pga det finns nämligen en självutnämnd feministisk man, som dessutom är väldigt vänster (vet ej om han är kommunist dock) som nämligen har ovannämnda hobby, han menar att detta inte är antifeministiskt.
Jag tänker att om det hela bygger på att personen ifråga inger falska förhoppningar och kör något slags ”spel” för att få kvinnor i säng så är det absolut patriarkalt, eftersom den typen av ”spel” är patriarkalt. Det är också patriarkalt att betrakta kvinnor som sexobjekt en ska ”erövra” snarare än människor. Om personen däremot är ärlig i sina intentioner så ser jag inget större problem, men jag tänker att det är ganska ovanligt att folk har den inställningen. Det viktigaste för mig i min kontakt med män är att de inte kör något jävla spel utan är ärliga med vad de vill ha.
Är de vego? Vad tycker/känner du inför vegokost?
Jag blev nyligen vegan. Jag tycker att det är moraliskt rätt att inte förtrycka djur och därför tycker jag det är ett bra val som jag önskar att fler gjorde. Överlag tycker jag det är ganska lätt att laga veganmat och att det går att få i sig det en behöver utan problem.
Hur ställer du dig i frågan om prostitution bör legalisers idag? Kram!
Jag tycker att prostitution ska vara fortsatt förbjudet på samma sätt som idag, dvs att köpet är det förbjudna. Jag anser att det är viktigt att det sker ett bättre socialt arbete för att få ut kvinnor ur prostitution och att män som köpt sex ska få högre straff. Jag skulle också tycka det vore bra om prostitution klassades som en form av våldtäkt, då det är vad det handlar om.
Hur hittar du ställen att dumpstra på?
Hör från folk bara. Finns en hemsida som heter Trashwiki som kanske kan vara värd att kolla.
Kan du förklara skillnaden mellan anarkokommunism, vanlig anarkism och kommunism, frihetlig kommunism osv? Kan en kalla ett samhälle för anarkistiskt om en tvingar in folket i ett speciellt produktionssätt (kommunism)?
Jag förstår inte hur kommunism skulle innebära tvång in i ett visst produktionssätt? Det handlar ju bara om ägandeförhållanden, det vill säga att ingen ska kunna äga produktionsmedel på ett sätt som tillåter makt över en produktion denne själv inte utför. Exakt vad skillnaderna på de olika ideologierna är känner jag mig inte riktigt i position att besvara, men jag uppfattar det mest som att det rör sig om olika medel för att nå samma mål.
Har du varit politiskt aktiv i en grupp någon gång? Vet att du är engagerad i en kvinnojour, men tänker ungdomsförbund som typ SUF, ung vänster, RKU, RS osv
När jag var yngre var jag ju liberal och var under en tid aktiv i, och till och med startade upp, ungdomsförbundet Ung liberal. Sedan kom jag på bättre tankar. Mer om detta kan du läsa här.
Kan du ge något boktips på enkla förklaringar för socialism, kommunism, anarkism och kapitalism? Inte liksom så tungt som typ Marx. Försöker mig just nu på En introduktion till Marx Kapitalet, som du tipsade om, men tycker att det är himla svårt att förstå allt..
Ja, den introduktionen är inte direkt ”lätt” men jag tyckte den var ganska bra som stöd till kapitaletläsningen, vilket såklart i sig är ett helvetesprojekt. Rekommenderar Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, som visserligen är ganska träig men en bra bok om en vill förstå hur en kan använda Marx teorier idag. Sedan tycker jag mycket om Kapitalistisk realism av Fisher som inte är så mycket Marx men däremot en bra kapitalismkritisk bok som är väldigt lätt att ta sig igenom och greppa. Jag tycker också att boken Varför Marx hade rätt att Eagleton är en mycket bra och pedagogisk introduktion till Marx, även om jag ofta stör mig på hur människan skriver. Vill för övrigt påpeka att jag verkligen inte ”förstår allt” hela tiden, men jag kör på ändå. För det mesta lyckas en uppfatta de viktigaste koncepten.
Har ju fått en del nya läsare (så himla kul att så många hittat hit) så tänkte att det kunde vara kul med frågestund. Fråga gärna privata frågor, jag svarar såklart inte på allt men jag tror ni själva fattar var gränsen går. Fråga gärna politiska frågor också. Jag glömmer/hinner inte svara på vanliga kommentarer ganska ofta, så passa gärna på om det är något ni undrar.
Här kommer svaren på kommunistfrågorna i frågestunden här. Jag vill påpeka att jag verkligen inte är någon expert på området Marx och så vidare, så ta det jag skriver där med en nypa salt. Om du vet bättre än jag så får du gärna kommentera.
Vad är det som får dig att kalla dig kommunist? Vad i ditt tänkande gör att du identifierar dig som kommunist?
Samt:
Kan inte du skriva lite om din definition av kommunismen, när du insåg att du var kommunist och vad du ser som skillnaden mellan socialism och kommunism? Vet att det finns olika definitioner, och en del förespråkar väpnad revolution, hur ser du på det?
Jag började väl kalla mig kommunist för typ tio månader sedan, när jag kom hem från Bryssel och började hänger med gamla vänner igen som också kallade sig kommunister, läste på mer om kommunism och så vidare. Jag hade gått väldigt mycket åt vänster under tiden i Bryssel, så det kom ganska snabbt när jag väl förstod vad kommunism innebar. Till en början var det lite obehagligt, just eftersom det är något som stigmatiserats så mycket, men när jag kommit över det så kändes det rätt som fan.
Det handlar främst om att jag definierar mig som motståndare till kapitalismen, och jag ser kommunismen som det trovärdiga alternativet. Att vara emot något tycker jag är precis lika legitimt som att vara för något, speciellt när det är en så stor grej som kapitalismen som verkligen genomsyrar allt.
Kommunism och socialismen är ju typ samma sak egentligen, som jag förstått det: drömmen om ett klasslöst samhälle. Sedan tror jag att Marx menade att socialismen snarare var ett steg på vägen, och kommunismen det slutgiltiga målet. Det främsta anledningen till att jag kallar mig kommunist är att socialist snarare tolkas som typ socialdemokrat idag, vilket jag absolut inte är. Dessutom älskar jag att sätta provocerande etiketter på mig själv, och jag tror att det är viktigt att ta tillbaks ord som är såpass laddade som ”kommunist”
Anledningen till att jag kallar min kommunist är att jag vill nå det klasslösa samhället, vilket jag inte tror går med mindre än att avskaffa kapitalismen. Jag vill inte typ ”utjämna klyftor” men fortfarande verka inom ramen för det kapitalistiska systemet, utan jag vill att den ojämna fördelningen av egendom och produktionsmedel ska upphöra och att lönearbetet ska avskaffas.
Inom kommunism ryms såväl anarkism, syndikalism och så vidare, så jag ser det som ett samlingsnamn. Exakt var jag står i fråga om metoder och liknande vet jag faktiskt inte, jag ser flera olika alternativ. Jag utvecklar dock några tankar lite längre ner i frågestunden.
Hur tror du som kommunist att vägen till ett bättre samhälle ser ut?
Ofta undrar ju folk om en vill ha reformer eller revolution. Det tycker jag är en konstig fråga. För det första så är grundfrågan alltid om det finns politisk vilja eller inte för att genomdriva reformer. Det är klart att det vore schysstare att göra saker genom reformer, men det bygger ju på att det är möjligt. Jag tycker inte att en ska banga kommunismen bara för att det inte kan genomföras inom ramen för rådande politiska system. Dessutom beror det på hur en definierar revolution, personligen ser jag revolution som en omvälvande samhällsförändring, oavsett om den sker inom ramarna för rådande politiska system eller om den sker genom störtandet av det. Oavsett så kräver alla större samhällsförändringar ett hot om våld, makten kommer inte att göra eftergifter om den inte känner att det är nödvändigt för sin egen överlevnad som institution/säkerhet.
Jag är däremot säker på att kommunismen inte kan införas genom en stark centralmakt som styr och äger allt, för att sedan lämna ifrån sig makt och övergå till en ”sann” kommunism, en sådan modell tror jag så gott som oundvikligen leder till diktatur och tyranni. Jag tror att det måste bygga på att människor tar kontroll över produktionsmedlen mycket på egen hand, och därmed har makten i sina egna händer, för att sedan påverka staten i rätt riktning.
Hur ser idealsamhället ut för dig?
Det grundläggande är ju att det inte ska finnas någon mervärdesexploatering, det vill säga människor ska inte kunna tjäna på andras arbete. Sedan tänker jag mig att människor ska ha betydligt mer fritid än idag eftersom vi ska sluta producera grejer vi inte behöver och effektivisera produktionen, och att människor ska jobba tillsammans mot gemensamma mål som beslutas demokratiskt (vilket inte betyder att någon ska kunna tvingas till att utföra ett visst sorts arbete) och som tar hänsyn till miljö och andra viktiga grejer. Jag tycker att alla ska bidra till samhället efter förmåga.
Och om man ska se på historien har ju alla länder som försökt genomföra kommunismen misslyckats, om det inte är ideologin vad tror du då det beror på? och hur ska vi göra (om vi ska uppnå ett kommunistiskt samhälle) för att undvika att detta sker igen?
Både ja och nej. Det beror på vad en menar med ”misslyckas”. För det första så har ju alla olika samhällssystem hittills ”misslyckats” eftersom de inte finns kvar, de betyder inte att de var dåliga eller inte tjänade sitt syfte. Kan en säga att kapitalismen är ”lyckad”? Den fungerar ju på det viset att de fortsätter existera och breda ut sig, men är den önskvärd. Min poäng är att orden lyckad/misslyckad inte kan användas hur som helst utan måste sättas i relation till vissa mål. Jag anser kapitalismen vara sjukt misslyckad i förhållande till saker jag (och många andra) värderar. Dessutom måste en se det i sin historiska och geografiska kontext. Till exempel: uppstod problemen i Ryssland i och med kommunismen? Var Ryssland ensamma om sina problem vid den tidpunkten? Knappast. Men ja, vi vet ju att vinnaren skriver historien, och vilka som ”vann” i fallet Sovjet är ju ganska uppenbart; västmakterna och således även kapitalismen. Detta är inget jag skriver för att förringa det som skedde i Sovjet, jag menar bara att det är svårt att snacka om vad som lyckats och misslyckats.
Dessutom behöver det inte nödvändigtvis handla om att försöken är fel i sig, utan också om att det finns ett sjukt massivt motstånd mot kommunism från en massa olika håll, och då är det klart att det är svårt som fan. Att kapitalismen är ett mer mäktigt system idag betyder inte att det är bättre.
Utan att veta alltför mycket om Sovjet, Kina och så vidare så menar jag på att anledningarna till att en inte nått till den sanna kommunismen till stor del varit att centralmakten varit för stark, att partiet haft för mycket makt och genom detta bildat en slags överklass som styr och exploaterar, vilket ju går emot grundtanken med kommunismen. En kom aldrig förbi ”arbetarklassens diktatur”, utan stannade i ett system som egentligen bara var menat att vara en övergångsfas. Sedan hänvisas det ibland till att dessa länder inte var industrialiserade när det kommunistiska övertagandet skedde, vilket som jag förstått det går emot Marx uppfattning om hur samhället ska utvecklas till kommunismen (det borgerliga samhället är ett nödvändigt steg i utvecklingen till kommunismen).
På frågan om hur detta ska undvikas så hänvisar jag till resonemanget ovan om problemet med att styra samhället centralt istället för att låta makten utgå från folket.
Jag vill minnas att du tidigare har skrivit att du inte är så intresserad av att försvara diverse tidigare försök att skapa en kommunistisk stat, i form av exempelvis Sovjet, Östtyskland eller Kambodja. Jag undrar dock om du tror att det faktiskt kan ligga något i att den person som är en politiskt visionär, som drömmer om och tänker sig en bättre värld och ett bättre samhälle som vi alla skulle kunna leva i, också mycket lättare utvecklar faktiskt hat mot människor som inte når upp till vad som krävs för att nå ett sådant samhälle, och att det kan vara en bidragande orsak till varför det gick som det i dessa fall? Dvs. vad som börjar som en genuin vilja att förbättra och en djup kärlek till sina medmänniskor på så sätt förvandlas till ett fruktansvärt hat?
Ja, den risken finns absolut. Däremot ser jag den inte som unik för för samhällsomstörtande ideologier utan anser att den finns överallt. Till exempel bland folk som till varje pris försvarar den rådande ”demokratiska” och kapitalistiska ordningen för att de har det som något slags ideal. De är också blinda inför vad samhället gör med människor.
Det är bland annat på grund av detta som jag vill undvika att skapa alltför fasta utopier kring hur kommunismen ska se ut, för att jag tror att en i så fall kan riskera att missa det som sker på vägen och bara sträva mot ett mål oavsett som det är lämpligt eller inte. Dessutom är jag mån om att se det på en systemnivå, alltså resonera utifrån vad kapitalismen gör och inte utifrån vad kapitalister gör. Jag ser de som äger stora företag till viss del som ett offer för kapitalismens inneboende logik, som bygger på att en ständigt måste expandera och ta en massa risker för att inte försvinna från leken. Är ganska ointresserad av att diskutera enskilda kapitalisters ansvar och skuld i olika frågor, utan ser det mesta som oundvikliga effekter av systemet. Dessutom tror jag att sådan individfixering lätt leder till ”lösnings”förslag i stil med ”banker/företag måste ta mer ansvar” vilket är så sjukt jävla ointressant och kontraproduktivt.
Julia var inne lite på det- kommunismen! LD brukar prata om hur hon ”bryter ner” genus så att alla förstår, du skulle inte kunna göra ett någorlunda enkelt inlägg om kommunismen? Vilka ekonomiska teorier finns, och hur skulle t.ex. en kommunistisk stat lyfta landet i en lågkonjunktur?
Det är väl i princip Marx en ska läsa om en vill förstå kommunismen ekonomiskt. Jag har inte läst Kapitalet själv och det jag kan är såpass fragmentariskt och invecklat att jag inte pallar reda ut det sådär rakt på, så passar nog på den frågan. Däremot har jag numera kategorin kommunism här på bloggen, där jag planerar att dels lägga in gamla inlägg men också skriva en massa nytt, så kolla där! Som med alla ideologier går det liksom inte att redogöra för bara sådär, utan det växer långsamt fram.
Hej! Har läst dina inlägg om pengar, och jag är också tveksam till det systemet. Men jag ser verkligen inget annat system. Vad tycker du är ett alternativt bra system att ersätta pengasystemet med?
Det är nog främst dessa två inlägg som åsyftas i denna fråga, eller det är i alla fall de jag tycker en ska läsa om en vill förstå min inställning till pengar. Det här om den kapitalistiska skapelsemyten är också schysst.
Citerar lite från inlägget om att alla inte kan vara rika:
Jag tycker att det är viktigt att förstå att pengar inte bara är någon abstrakt enhet, utan att pengarnas funktionssätt är att låta människor med mer pengar ha makt över människor med mindre pengar. Det är det som är pengarnas funktion och det är också denna ojämlikhet som utgör pengarnas värde. Ju större ojämlikheten är desto mer blir pengarna värda. Ju fler olika saker som kan köpas för pengar, ju mer beroende de som saknar pengar är av pengar för sin överlevnad och ju större ojämlikheten mellan de som har och de som inte har pengar är desto större blir pengarnas makt.
Och från min twitterrant:
Det hela bygger i grund och botten på att människor är beroende av pengar. Det är skillnad på att ha ett system där pengar används för att underlätta byten och på att ha ett system där alla är djupt beroende av dem. För att människor ska vara beroende av pengar så krävs det att de inte kan klara sitt uppehälle på annat vis. Detta har historiskt skett genom fråntagande av egendom, privatiserande av allmänningar och så vidare. Innan hade vi i Sverige allmänningar, men dessa privatiserades vilket gjorde människor beroende av att ta arbete för att klara uppehället.
På detta sätt gick pengar från att vara något som underlättade byten till att vara hela grunden för många människors överlevnad. Grunden för penningsystemet är den ojämna fördelning av naturresurser, som gör att merparten är beroende av arbetsköpare för sin överlevnad. Denna snedfördelning är inget som kommit till naturligt eller fredligt, utan genom våld, tvång och fråntagande.
Problemet med pengar är inte pengar i sig, pengar i sig är endast en bytesvara. Däremot är det ett problem att pengar möjliggör för rika människor att exploatera fattiga människor. Alltså är det egentligen den ojämna fördelningen av egendom och lönearbetet, som ju bygger på att exploatera mervärde, som är problemet. Pengarnas funktion i det kapitalistiska systemet är att täcka över detta. Så i ett samhälle där folk äger sina egna produktionsmedel och det inte finns något lönearbete så ser jag inga problem med att pengar används som bytesvara.
Här kommer resten av de ”vanliga” frågorna i frågestunden, de tidigare svaren finns här. Ska som sagt göra en om kommunism också, men det kommer nog dröja lite längre.
Hur arbetar du med självporträtt och bildlig självrepresentation här på bloggen och annars?
Förtydligande av frågan(trodde första det som efterfrågades var mina tankar kring mitt personliga varumärke): Mer hur du arbetar med självporträttet i ditt fotointresse. (Fast med självrepresentation skulle jag kunna tänka mig personligt varumärke, men också lite mer luddigt hur en använder porträttbilder i sociala medier. Användarbilder etc)
Om man ska omformulera det är jag intresserad av hur du tänker när du arbetar med bilder i ditt bloggande (Vid sidan om textinformationen) Och då självporträttet eftersom det finns en feministisk tradition där.
Jag höll på rätt mycket med egobilder och liknande innan, gjorde till och med dagens outfit. Detta sysslar jag betydligt mycket mindre med idag, inte på grund av ett aktivt beslut men på grund av tappat intresse.
Ganska ofta figurerar jag ändå på bild här i bloggen, detta är för att jag tror att det är bra för ”bloggkarriären” att folk skapar en mer personlig relation, och där tror jag att bilder är en viktig del, men såklart även för att jag tycker om att ta bilder på mig själv. Jag ser inget ”problem” i att figurera mycket på bild ur ett feministiskt perspektiv. Problemet ligger i objektifieringen av kvinnor, och jag tycker att det går att figurera på bild utan att för den sakens skull uppmana till objektifiering. Jag upplever inte heller att jag blir objektifierad i någon högra grad, utan tycker att folk brukar ta mig för mina åsikter och inte mitt utseende. Om jag upplevt det som ett problem att jag blivit objektifierad hade jag troligen figurerat mindre på bild.
Jag har ingen genomgående tanke i mina bilder på mig själv. Jag har ett intresse av att se bra ut på bild, och lägger sällan upp bilder där jag är ”ful”, samtidigt är det inte jättefarligt om jag skulle råka vara det. Jag lägger även upp en del bilder på mina ben, mina armhålor och min raggarsträng, alltså ställen på kroppen där jag inte ser ut som en kvinna ”ska” se ut.
När det gäller ”seriösa” självporträtt är det viktigare för mig att en bild är intressant/snygg än att personen på den är snygg. Till exempel självporträttet nedan:
Detta är liksom inte en behagfull bild. Jag tycker om hur jag ser ut på bilden, men det är inte det som är grejen.
Vissa bloggare har ju som grej att ta väldigt ”fula” bilder på sig själva och sedan skämta om det. Jag kan tycka att detta nästan reproducerar mer idéer om hur kvinnor ska vara än det krossar. Att kvinnor liksom inte bara kan ”vara” på bild utan antingen måste vara skitsnygga eller göra en massa grimaser och vara ”fula ”på ett konstlat sätt. Det blir ju också väldigt mycket att dessa kvinnor såklart inte är ”fula” på riktigt, och därför kan kosta på sig att skämta om sitt utseende.
Är det viktigt för dig att dina vänner har samma el. iallafall liknande politiska åsikter som dig?
Båda ja och nej. Det är viktigt att mina vänner har en rimlig människosyn, och eftersom människosyn är en grund för formandet av politiska åsikter så leder ofta liknande människosyn till liknande åsikter. Det finns dock människor som lyckas kombinera rimlig människosyn med helt andra åsikter, och sådana hänger jag gärna med, även om jag såklart tycker att de har fel i sina slutsatser. Det är dock viktigt för mig att jag kan diskutera politik med mina vänner på ett rimligt sätt, och för att kunna göra detta krävs väldigt mycket att en har samma syn på vad politik är. Jag orkar till exempel inte med typer som ser politik som endast partipolitik, eller människor som är oförmögna att se sina egna ideologiska antaganden.
1. Tycker du att stader ska vara helt bilfria?
Det finns såklart behov av att använda bil ibland, såsom förtjänst, utryckningsfordon och vid flyttar. Jag tänker mig att en skulle kunna ha ett system där personer, myndigheter företag kan söka tillstånd, dels permanent för någon given verksamhet och dels tillfälligt om en till exempel ska flytta. Det viktigaste är att få bort de som åker bil till och från jobbet eftersom det är miljöskadligt och tar upp enormt mycket plats. Det ska såklart påpekas att bilfri innerstad kräver en välfungerande kollektivtrafik för alla.
2. Vilken fraga tycker du ar allra viktigast for feminismen?
Det är så svårt att dela upp i ”frågor” sådär, krossandet av patriarkatet är ju egentligen den ”enda” frågan. Men om jag ska säga något så är det att uppdelningen av privat och offentligt (läs mer om detta under rubriken Privatsfären här) måste upphöra, då det är en nyckel för att kvinnor ska kunna kollektivisera sina erfarenheter av förtryck.
3. Beskriv dig sjalv med tre ord!
Feminist, kommunist och extremist.
4. Om du fick andra en sak i det svenska samhallet, vad skulle du andra da?
Samma sak här som med frågan om feminism, svårt att dra gränsen för vad som är en sak/fråga. Tycker såklart att kapitalismen ska avskaffas och att vi ska införa planekonomi istället. Men om jag ska ta en sakfråga så är det att införa medborgarlön.
5. Har du nagon ovana?
Kanske att diskutera politik i tid och otid.
6. Vad ar du beroende av?!
Typ ingenting faktiskt. Gjort mig av med såväl mitt nikotin- som mitt kaffeberoende. Men äter ganska mycket choklad. Och så är skrivandet en otroligt stor del av min vardag och min identitet så är nog beroende av det också.
Vad anser du är en realistisk framtidsvision rörande feminism och generell samhällspolitik?
Jag instämmer mycket med slagordet ”var realist, kräv det omöjliga”. Jag tror att en radikal samhällsomvandling i slutänden är det enda ”realistiska” alternativet om vi vill ha ett hållbart samhälle där människor behandlas väl. Alltså tror jag att det som i slutänden kommer krävas är ett avskaffande av såväl kapitalismen som patriarkatet, även om jag tror att kapitalismen är mer ”akut”.
Partipolitiskt så tänker jag mig att reformer som skulle kunna komma på fråga inom det parlamentariska är medborgarlön, exproprierande (att saker tas/återtas i offentlig ägo) av naturresurser och företag, delad föräldraförsäkring, radikal utbyggnad av den offentliga sektorn, aktivt genusarbete i skolan och fri invandring. Mycket av detta är inte ”realistiskt” på det viset att jag tror det kommer att införas, men jag ser det som genomförbara reformer utan att ändra själva grunden för hur vi fattar och genomdriver beslut.
Hur kom det sig att du började dumpstra? Skulle du kunna berätta mer om hur du går tillväga?
Det kommer sig dels av ekonomiska skäl, en har ju inte direkt fet budget som student, men också av politiska såklart. Tycker att det är djupt orimligt att fullt ätbar mat slängs. Hade ett par vänner som dumpstrade så hakade på dem, och sedan började jag själv. Har tänkt att jag ska göra det länge men blev inte av på riktigt fören för typ två månader sedan.
Jag går till väga som så att jag gå till butiken efter stängning och gräver runt i deras soptunnor. Jag brukar ha med mig platspåsar att ha på händerna och något att torka upp med om det skulle bli äckligt på någon yta, typ en halsduk. Det en hittar mest av är grönsaker, och då är det ganska lätt att se vad som är okej att äta och inte. Brukar också finnas en del mejeriprodukter, juicer och liknande som en ibland behöver lukta på, men det är inte heller några problem att avgöra vad som funkar.
Rörande vad som går att äta brukar jag mest köra på att lukta och kolla, så kan en avgöra ganska mycket. Jag brukar skölja av allting efter att jag kommit hem, och så tillagar jag det som går att tillaga innan jag äter det.
Ganska ofta slängs saker för att förpackningen brustit lite, vilket jag brukar tycka är okej. Det är klart att det finns en risk för att en får i sig något dåligt, men jag tror att det är ganska liten så länge en inte äter något som smakar konstigt. Jag har inte blivit dålig någon gång.
Det finns en del grejer jag inte tar hem, bland annat kött, vilket mest beror på att jag tycker det känns äckligt. Skulle även vara försiktig med mjöler, eftersom risken för mjölbaggar finns, men har aldrig stött på torrvaror så har inte behövt välja. Dessutom är sådant ganska billigt i vilket fall.
Vad tycker du om vänsterpartiet?
Det är väl bra att de är vänster, men tycker inte att de driver en särskilt radikal politik. Det beror nog mer på det politiska läget än dem dock. Kommer rösta V i nästa val, men känner inte att jag vill engagera mig i V personligen.
Tillhör du något parti just nu?
Nej.
Vilket parti tror du att du kommer att rösta på i nästa val?
Vänsterpartiet, som sagt.
För en tid sedan skrev du om ett hårt debattklimat mellan feminister, jag undrar hur du nu ser på saken? Måste alla feminister hålla ihop bara för sakens skull osv.
Tycker att det kan uppstå onödiga konflikter ibland, som till exempel hackandet på Niotillfem och UnderbaraClara. Tycker inte att det är särskilt relevant att hålla på och hacka på dem. Även om de inte är några stora feministiska tänkare så tror jag att de gör något viktigt för att sprida feminism.
Det är mycket en balansgång mellan att ha ideologisk skärpa och att kunna arbeta brett. I vissa sakfrågor tror jag att samarbete över andra ideologiska gränser är viktigt och relevant, som till exempel abortfrågan. Det är även relevant att alla jobbar för att föra upp feministiska perspektiv på agendan. Däremot ser jag det som ganska svårt att samarbeta på något djupare plan utan att överge vissa väsentliga aspekter som jag ser som oerhört relevanta. Jag kan till exempel inte stötta en feminism som går ut på att över- och medelklasskvinnor ska kunna driva vårdföretag samtidigt som privatiseringarna av vården drabbar otroligt många arbetarklasskvinnor. Om du vill läsa mer om mina tanka kring detta kan du kolla här, här och här.
Sen undrar jag ifall du vill ha barn och hur du ser på, som jag upplever det, ett revival av fokuserandet på mammarollen inom sociala medier.
Jag ser detta mycket som ett resultat av den ekonomiska krisen och arbetslösheten, vilket leder till en återgång till konservativa värden. Dels för att det helt enkelt bli enklare att ta hand om barnen själv när en inte kan få jobb och den offentliga sektorn blir mindre, men också för att jag tror att det skänker människor ett stort mått av trygghet i vardagen att gå tillbaks till den här typen av värderingar.
Sedan tror jag också att det kan vara en form av motstånd mot kapitalismen, att inte inordna sitt liv efter lönearbete utan istället ägna sig åt sina nära och kära, även om det såklart bygger på att någon annan, ofta mannen i familjen, gör det i högre grad. Jag tycker dock ändå att det är värt att ta längtan efter den formen av liv som finns på allvar, jag ser det som ett tecken på att många kvinnor hellre väljer en mindre ”självständig” position i förhållande till sin familj istället för att utsättas för kapitalistisk exploatering, vilket i mina ögon främst säger något om arbetslivet för många kvinnor (och människor i allmänhet) och inte något om att det är så jävla fett att vara hemmafru.
Jag tycker både att särartsfeministernas hyllande av mammarollen och andra feministers hyllande av lönearbetet som vägen till frigörelse är ganska snäva perspektiv. Jag ser frigörelse från såväl lönearbetet som hemmet som det enda alternativet.
Du brukar ju skriva (nåja) att det självklart är okej att ha preferenser typ ”jag gillar när folk har rakade ben” men inte okej att skriva ohh fyfan vad äckligt när någon lägger upp en bild på orakade ben, bara därför. Jag funderar på om du tycker alla preferenser är okej, t ex hos dig själv? Skulle du acceptera att du typ bara drogs till vältränade män eller liknande, eller skulle du motarbeta de ideerna då? Har du några preferenser förresten?
Jag har givetvis preferenser, men en stor del av de bygger på att jag vill bli behandlad med respekt och leva jämlikt med den jag älskar. Detta är i mina ögon extremt mycket viktigare än att någon är utseendemässigt attraktiv. Jag har förändrat många idéer om vad jag finner attraktivt i takt med mitt feministiska uppvaknande i allmänhet, jag attraheras till exempel av olika manligt kodade beteenden i mycket lägre grad nu än tidigare. Jag försöker att dekonstruera mina preferenser på samma sätt som jag dekonstruerar andra föreställningar om hur världen är beskaffad som jag bär omkring på. Jag har vissa preferenser som jag förstår är tydligt kopplade till patriarkala strukturer som jag har funnit väldigt svåra att förändra, och det känner jag är okej. Jag är ju såklart inte immun mot patriarkatet och skulle se det som mer problematiskt att gå omkring och skämmas för olika preferenser jag har. Däremot är jag noggrann med att inte förklara mina preferenser som ”naturliga” eller liknande, utan se dem som ett resultat av könsmaktsordningen som jag helt enkelt inte är kapabel att ändra just nu.
Jag vill veta mer om dumpstring! När började du med det? Hur funkar det?
Har typ svarat på denna fråga ovan. Började för drygt två månader sedan.
Tror du att det går att krossa pariakatet utan att röra kapitalismen? Och tvärtom?
Inte utan att röra. Jag ser till exempel kvinnors obetalda och lågbetalda omsorgsarbete som en viktig del i att få kapitalismen att fungera. På samma sätt tror jag att kapitalismen bidrar till kvinnor underordning i hög grad, mycket genom att ständigt reproducera könsroller och objektifiera kvinnor. Däremot tror jag att kapitalismen är möjlig utan patriarkatet och vice versa, men inte alls i samma tappning som idag. Tror dock att all rimlig kamp mot det ena också måste innefatta kamp mot det andra, eftersom systemen idag är såpass sammanlänkande och beroende av varandra.
Tror du på någon högre makt eller liv efter döden?
Nej. Sätter dock mina politiska ideal väldigt högt.
Du har också skrivit lite om det här med att du inte är någon övermänniska och att du liksom jag och alla andra lever i (Sverige) ett kapitalisiskt, patriarkalt samhälle. Finns det något beteende hos dig som du är självmedveten om bidrar till att upprätthålla patriarkatat men som du så att säga inte orkar med att kämpa emot?
Frågan om preferenser ovan tangerar väl detta. Generellt finns det dock inget specifikt beteende jag känner upprätthåller patriarkatet, däremot så finns det ju hos mig liksom hos alla andra en ovilja till att nå ”jobbiga” insikter som skulle tvinga en att förändra sitt beteende alltför mycket. Om jag väl kommer underfund med att något jag gör bidrar till patriarkala strukturer brukar jag sätta igång ett förändringsarbete, men troligen så undviker jag i viss mån att ställa mig själv frågor som jag misstänker kommer leda till obekväma svar.
Kan du inte berätta hur du förhåller dig till att bli bjuden på saker av män. (Ur en feministisk synvinkel såklart) Jag har så svårt att dra några vettiga slutsatser i den frågan.
När jag bodde i Bryssel så blev jag ofta bjuden på drinkar etc av främmande män, och tackade alltid nej eftersom jag inte var intresserad. Skulle dock inte tacka nej om det var någon jag ändå hade ett intresse i, men jag vill inte känna mig tvungen att prata med någon jag inte vill prata med för att hen bjudit mig på något. I mina förhållanden har nog bjudbalansen varit ganska jämn. Brukar också bjuda vänner och bli bjuden av vänner i ganska hög utsträckning. Ser bjudandet som en trevlig gest som kan komma från vem som helst och uppskattar därmed att bli bjuden då jag ser det som ett tecken på uppskattning. Däremot vill jag inte att någon ska förvänta sig någon slags ”belöning” för att de bjudit mig, och tackar därför genomgående nej om jag upplever att det är fallet. Till saken hör såklart att jag aldrig i mitt liv befunnit mig i en ekonomisk situation där jag behövt tacka nej till något jag faktiskt vill göra för att jag inte har råd, och det underlättare såklart i sådana situationer. Tänker mig att personer som i stor uträckning hänger på dyrare uteställen kanske i högre grad är beroende av att bli bjudna på saker och ting.
Jag undrar om du bemöter sexism/antifeminism olika beroende på om det kommer från män eller andra kvinnor? Tycker själv nämligen det är svårare att kritisera kvinnor när de uttrycker sig klumpigt, eftersom de på sätt och vis nedvärderar sig själva samtidigt. Vill ju inte sparka på den som sparkar på sig själv, typ. Och på något sätt har andra kvinnor större makt att avfärda feminismen, speciellt i sällskap med blandad könstillhörighet har jag känt att mina åsikter garanterat kommer förkastas om en annan kvinna i sällskapet inte håller med mig. Svårt att förklara, men känner du igen fenomenet?
Det är onekligen skillnad, och jag brukar inte alls vara lika hård mot kvinnor. Det finns något som kallas internaliserat kvinnohat, alltså när kvinnor själv antar olika sexistiska attityder, och det är väldigt vanligt. Jag ser detta som ett led i kvinnoförtrycket, alltså att kvinnorna själva upprätthåller sin egen underordning. Ofta kan enskilda kvinnor vinna på att ge uttryck för sexism i ett patriarkalt samhälle, eftersom de då tar avstånd från vissa typer av ”kvinnlighet” samtidigt som de inte uppfattas som ett hot av män, eftersom de inte är intresserade av att ändra ordningen. Det blir lätt så att individer i underordnade grupper börjar hacka på varandra, för att höja sin status i den överordnade gruppens ögon.
Detta att kvinnor i mångas ögon ses som mer ”berättigade” att hacka på feminism ser jag som ett uttryck för den olyckliga missuppfattningen att feminism är någon slags allmän sammanfattning för vad kvinnor tycker. Det är det inte, det är en ideologi vars syfte är att krossa patriarkatet, och det spelar ganska liten roll om någon kvinna är emot detta. Sedan är det såklart så att kvinnor har erfarenheter av hur det är att vara underordnad i ett patriarkat, oavsett om de vet om det eller inte, vilket män inte har, så därför har de väl lite mer att säga till om en den genomsnittliga mannen. Att en är kvinna betyder dock inte att en har någon slags förståelse för feminism eller liknande per automatik. I den situationen som du beskriver så skulle jag nog ha påpekat att det handlar om åsikter och inte om kön, men det är sant att det kan bli knepigt eftersom många tar det som en ursäkt för att misskreditera feminism. Se det som en del av kvinnoförtrycket och tänk att det är sådant du kämpar emot.
Din första feministiska förebild?
Det var nog Fridén, som hade en av Sveriges största bloggar ett tag. Tror att hen introducerade mig för feminism ganska mycket. Det var även hen som inspirerade mig till att börja blogga själv.
hur fungerade det att vara aupair (typiskt tjejyrke) samtidigt som du har din politiska åskådning? hur tyckte du att genusfrågor rent allmänt togs upp av både dig och aupairgruppen?
Det fungerade ganska bra i familjen, vilket jag tror mycket berodde på att det var en ensamstående mamma jag var aupair hos, så det blev inget jobbigt med en man som skulle komma och domdera och få mig att göra hens hushållsarbete. I aupairgänget som jag hängde i var det både och. Det var ju typ kvinnoseparatistiskt, det fanns några män men de var inte med hela tiden och så vidare, och detta var väldigt skönt. Däremot så observerade jag hur otroligt påtaglig upprätthållandet av patriarkala strukturer mellan kvinnor kan bli om det sätts igång, mot slutet var det nämligen ett gäng som började ragga väldigt mycket och i ganska hög utsträckning ”tog” killar andra tjejer hade kollat in. De gjorde också en otroligt stor grej av detta, vilket liksom satte någon slags standard för hur en skulle vara och vad en skulle värdera. Samma sak uppstod kring kost och träning, där ett litet gäng hetsade som fan och liksom styrda om hela umgänget till att handla om sådant.
Vilken linje gick du på gymnasiet?
Natur-natur.
Är du för fri invandring?
Ja.
Och såklart- när får man se dig på något debattprogram på TV, eller när blir du partiledare eller något?
Partiledare blir det nog aldrig, tror inte att partipolitik är min grej. Men en tycker ju att folk borde höra av sig och be mig uttrycka mina fantastiska åsikter lite oftare.
vart ser du dig själv om 10-20 år karriärmässigt?
Jag hoppas att jag kommer att ha doktorerat i statskunskap och jobbar antingen med forskning eller skrivande.
Jag minns att du skrivit hur du efter Bryssel kommit att successivt sluta med köttätande. Vad äter nu för sorts kost? Minns att dina kollektivkamrater var uteslutande veganer/vegetarianer, följer du samma spår? Är själv vegetarian men äter mer och mer veganskt, dock vet jag hur knepigt det kan vara.
Jag har ganska nyligen slutat äta kött helt, vilket känns bra, men definierar mig inte riktigt som vegetarian. Äter ganska mycket veganskt eftersom Isak gör det, och vi lagar den mesta maten tillsammans. Äter mejeriprodukter i viss utsträckning, men mycket av dessa är dumpstrade. Har inte riktigt orkat ta något principbeslut kring det hela tyvärr.
du kanske har skrivit om det här tidigare, men: vilken plats tycker du män bör ha inom den feministiska kampen? läste ett blogginlägg häromdagen som menade att cis-män överhuvudtaget inte hör hemma inom feminismen och liksom inte ska ta plats alls eller ens kalla sig feminister, vilket för mig kändes ganska främmande, antar jag. hur tänker du kring det hela?
Jag tycker såklart att män har en plats inom feminismen, men jag tycker att det kräver ödmjukhet. Det vore konstigt av mig att tycka anat då jag själv tar plats inom den antirasistiska rörelsen. Däremot är det alltid så att en måste lämna sitt tolkningsföreträde när en tar plats som privilegierad i kampen mot sitt eget privilegium. Ibland händer det att männen inom feministiska grupper talar som om de hade samma position gentemot patriarkatet som kvinnor, vilket jag tycker är jävligt fel. Män som tar plats inom feminismen måste inse att de fortfarande är privilegierade, trots att de är feminister, och män som förnekar detta har jag ytterst lite till övers för. En annan grej som kan förekomma är att män håller på och ”sätter gränser” för vad som är att ”gå för långt”. Detta har jag extremt svårt för, eftersom det är ett tydligt sätt att visa att en liksom ”går med” på feminismen med att det fortfarande är upp till dem att sätta gränser för feminismen. Ett annat problem med män inom feminismen är att många kvinnliga feminister anpassar sig till vad män tycker och försöker göra feminismen mer ”öppen” för män genom att förändra själva innehållet, något jag tycker är ett skitstort problem. Ja, män får vara med i den feministiska kampen men inte på sina egna villkor, då kan det lika gärna vara. Detta och detta inlägg tangerar detta ämne. Det är viktigt att som man begripa att en inte har någon slags rätt att bli inkluderad i feministisk sammanhang, utan att en får bidra på kvinnornas premisser.
Här kommer första omgången svar. Kommer komma med en runda till ”vanliga” svar och sedan köra en speciell för frågor om kommunism, då jag känner att de kräver mer text för att besvara bra. Den som vill ställa en fråga kan göra det här.
Oj, känns som jag tänkt på så många frågor men nu glömt bort alla… Vet att du skrivit om det tidigare, men kan du inte berätta om hur du fick de åsikter du har i dag? Låter väldigt stort att gå från liberal till socialist. Fick du dina åsikter efter uppbrottet med pojkvännen?
Eftersom så många frågade skrev jag om resan från liberal till kommunist här. Kopplar inte samman det med uppbrottet med Emanuel så mycket, utan det var en process som påbörjades redan innan vi gjorde slut och sedan fortsatte. Jag har såklart influerats av partners och så vidare, men jag har ändå tänkt relativt självständigt i det mesta.
Berätta gärna mer om ditt liv. Vart pluggade du? Vem var du i skolan? Hur gick det i skolan? osv
Jag växte upp i villaförorten Enskede, som är en förort till Stockholm. Jag gick i Skarpnäcksskolan upp till femman, och bytte sedan till Bagarmossens skola där de hade en matte-no-klass. Jag minns att alla var skiträdda för att gå i Bagarmossen eftersom det gick så mycket ”invandrare” där. Alltså det var seriöst en otrolig hets kring detta. Jag är i alla fall väldigt nöjd med att jag gick där, för den andra skolan som alla placerades i, Björkhagen, verkade ha stora problem med mobbing. Sedan gick jag i kunskapsgymnasiet vilket jag inte kan rekommendera. Fattar inte varför jag valde så, för jag fick plats på Norra real först, men hoppade av. Det var kanske smart i och för sig för det verkar ha varit en sån jävla prestationskultur där, och jag vet inte om jag hade pallat det.
I skolan var jag väldigt mycket ensam. Jag tror inte att jag har några vänner kvar från min skoltid, ärligt talat. Jag var väldigt anti människor under hela högstadiet och gymnasiet, och kände väldigt mycket förakt, vilket gjorde att jag drog mig undan. Detta har som tur är gått över, för det är en jävligt tråkig attityd att gå igenom livet med både för en själv och personer i ens omgivning. Jag har alltid varit modig på det sättet att jag sagt ifrån när både jag själv och andra blivit dåligt behandlade. Jag tror att jag var ganska naiv när jag gick i låg- och mellanstadiet, jag lärde mig typ inte ”socialt spel” och liknande vilket ju både har för- och nackdelar.
Överlag har jag gjort bra ifrån mig i skolan. Jag har haft väldigt goda hemförhållanden under hela mitt liv, fått mycket trygghet och uppmuntran hemifrån och så vidare, vilket har gjort att jag har kunnat fokusera på skolan och mina intressen. Jag har alltid haft väldigt lätt för samhällskunskap, svenska och så vidare. Däremot har jag aldrig varit någon prestationsprinsessa, utan har alltid haft svårt att göra saker jag tycker är ointressanta. I slutet av gymnasiet blev jag deprimerad och fick gå ett år på halvfart, vilket gjorde att jag tog studenten et halvår senare. Då var jag väldigt glad att jag gick på den skola jag gjorde, för det gick verkligen lätt att fixa allting. Jag tror det hade en del att göra med att de tjänade på att kunna ta skolpeng för en elev de egentligen hade ganska lite jobb med. Jag har dock hört om folk som gått igenom extremt svåra kriser som inte har fått information om att det går att gå på halvfart, utan bara haft alternativet att hoppa av eller köra helfart. Det är verkligen onödigt och jag tycker att den som har problem med att klara skolan ska kolla upp möjligheterna till det.
Jag blir ofta så besviken när jag läser böcker och ser på film, för att jag som kvinna sällan känner mig representerad och för att det är så himla mycket stereotyper. Kan du ge tips på lite vettiga/feministvänliga böcker, filmer och tv-serier?
Bloggade om detta här, och det finns även ett gäng tips kommentarerna under. Kan även tipsa om Egalias döttrar av Brantenberg som jag läser just nu. Den handlar om ett matriarkalt samhälle, vilket verkligen är sjukt intressant skildrat och ger en ökad inblick i orimligheten i patriarkatet.
Vilket datum är du född?
Den 25 Juli 1991 klämdes jag ur min mammas fitta.
Har du några syskon?
Ja. En lillebror som är 19 och en lillasyster som är 11.
Hur ser din relation med din familj ut, kan du diskutera med dem på ett bra sätt, håller ni med varandra eller tycker ni olika?
Överlag har jag en väldigt bra relation med min familj, både föräldrar och syskon. Jag har inte särskilt tät kontakt med min bror men det är trevligt när vi väl träffas. Vi diskuterar inte så jättemycket inom familjen, mina föräldrar orkar väl inte med mitt babbel och min syster är för liten. Däremot så brukar jag syssla med feministpropaganda gentemot min syster när jag är på besök. Jag tror vi tycker ganska lika om mycket, men mina föräldrar är inte alls lika vänster som jag är, utan lite sådär småborgerliga som folk blir när de har det gött. De kan till exempel säga saker som att arbetsmarknaden för unga inte alls är så jobbig. De har dock alltid röstat vänster, är emot alliansregeringens politik och så vidare. Jag tror att det hade varit betydligt mycket spändare stämning om det inte var så.
Hur är du när du bråkar, går du och suger på surheten eller försöker du ta upp problemen så fort som möjligt?
Beror helt på situation och grej vi bråkar om. I relationer så brukar jag ta upp saker så snabbt som möjligt, jag går sällan omkring och surar över saker. Jag brukar försöka undvika stora gräl, men jag brukar inte lägga mig bara för att skapa god stämning. Jag har dock tränat en del på att svälja stoltheten och ge personen jag grälar med rätt. Jag skulle seriöst kunna ha hur långa gräl som helst om jag bara tänkte på mig själv, så därför har jag fått lära mig att lugna ner mig lite. Jag kan ganska ofta vara rätt tvär och liksom fräsa till, vilket är något jag jobbar på. Gäller det politik så brukar jag sällan ha stora gräl utan mest vara sarkastisk. Det är kanske inte så sympatiskt men jag orkar liksom inte engagera mig i alla personer som tycker puckade saker.
Tja! Det har ju kommit hit en massa nytt folk de senaste månaderna så tänkte att det vore kul med frågestund! Fråga vad ni vill! Eller ja, nästan vad ni vill, aggressiva och insinuanta frågor i stil med ”KAN DU BEVISA ATT PATRIARKATET EXISTERAR????!!” kommer inte att besvaras, men alla vettiga personer inser vad en sådan fråga är.
Men fråga på nu!
Nu har jag varit seg på att svara på frågorna i frågestunden, och tänkte att jag kunde använda dem som inläggsinspiration eftersom många kräver hela inlägg som svar. Här kommer i alla fall svaret på en!
Jag har funderat lite kring de olika ”föregreningarna” inom feminismen. Själv är jag av åsikten att vissa inriktningar är närmast kontraproduktiva för feminismen och dess strävan efter jämlikhet mellan könen. Tror du att särartsfeminism och likhetsfeminism fyller någon egentlig funktion eller kan de betraktas som de ”svarta fåren” i det här sammanhanget?
I min mening så är särartsfeminismen kontraproduktiv. Som jag har förstått särartsfeminism handlar det om att erkänna skillnaderna mellan könen men att ”uppvärdera” det kvinnliga. Jag har väldigt svårt att se hur det kvinnliga ska kunna ”uppvärderas” på det sätt som särartsfeministerna förespråkar, eftersom kvinnlighet i mångt och mycket definieras utifrån just det manliga.
Ett annat problem jag ser är att kvinnlighet väldigt ofta handlar om reproduktion, dels genom att ta hand om andra och dels genom att föda barn. Just omhändertagandet och barnafödandet brukar vara särartsfeministernas trumfkort när det gäller vilka kvinnliga egenskaper som borde uppvärderas. Personligen är jag högst obekväm i att jag ska ses mindre som kvinna för att jag väljer bort barn eller för att jag inte är omvårdande till min personlighet, vilket blir den praktiska konsekvensen av den särartsfeministiska logiken. De kommer kanske att verka positivt för kvinnor som är bekväma i denna roll, men det kommer att verka begränsade för åtskilliga kvinnor som inte är det.
Jag tror också att det är viktigt att förstå hur den kvinnlighet som vi ser i samhället idag har skapats. Kvinnor har under en väldigt lång tid levt i en underordnad position i förhållande till män, och det har såklart format hur kvinnligheten ser ut. Detta går inte att bortse från när det gäller att ”uppvärdera” kvinnlighet. Kvinnlighet handlar mycket om att vara försvarslös, svag och utelämnad till mäns intressen och behov. Ska vi uppvärdera den kvinnlighet som har skapats ur en underordnad position? Kan vi göra det utan att samtidigt reproducera den underordnade positionen? Mitt svar på dessa frågor är nej. Jag tror varken att det är görbart, och jag ser det inte heller som något önskvärt.
Dessutom finns det ett problem med ofriheten i sig, som drabbar såväl kvinnor som män. Jag är inte intresserad av någon slags plakatjämställdhet där människor är förutbestämda att ha vissa platser i samhället, men där dessa platser är lika högt värderade. Jag vill ha ett samhälle där alla har större friheter att välja. Just friheten är för mig hela poängen med att bryta ner strukturer. Visst, det skulle såklart vara schysst att bara ha högre lön också, men jag tycker inte att det är tillräckligt.
Själv är jag ju, i någon mening, likhetsfeminist på så vis att jag tror att de skillnader som finns i de olika könens förutsättningar främst är påverkade av vår kultur och inte vår natur, därför anser jag inte att likhetsfeminismen är kontraproduktiv. Däremot kan jag tycka att det finns ett problem när folk drar likhetsfeminismens logik för långt och menar att det idag inte finns några skillnader mellan kvinnor och män som grupp. I mina ögon är det självklart att det existerar skillnader mellan kvinnor om män som beror på våra respektive positioner i könsmaktsordningen, och dessa skillnader går inte att bortse från hipp som happ. Jag ser det däremot som feminismens mål att utradera de socialt skapade skillnader som finns mellan män och kvinnor som grupp, och på det sättet tror jag att likhet är möjlig.
Här kommer lite fler svar från frågestunden. Jag tycker att det blir bättre om jag delar upp det i ganska korta inlägg, eftersom det är ganska långa svar på många av frågorna.
Vilket är det största ”felet” människor gör som förstärker könsmaktsordningen? M a o, om du kunde få människor (i Sverige) att sluta/börja med ett beteende, vilket tror du skulle ge störst effekt?
Jag tror att det grundläggande felet är att mannen betraktas som norm, och att kvinnan definieras utifrån mannen så att det kvinnliga skapas i förhållande till det manliga. Typiskt ”manliga” egenskaper finner ofta sin motsats i typiskt ”kvinnliga” egenskaper. Som att män är okänsliga och kvinnor känsliga. Detta skulle jag säga att människor gör hela tiden, alltså definierar könen utifrån dess (tänkta) olikheter. Jag tror att det är grundläggande i könsmaktsordningen att kvinnor och män skiljs åt på detta sätt.
Detta leder till manligt tolkningsföreträde, inte bara i givna situationer där kvinnor och män ger sina beskrivningar, utan också i samhället i helhet. Detta manliga tolkningsföreträde gör att kvinnors historier osynliggörs eller betraktas som något ”speciellt” och skiljt från normen. Detta osynliggörande spelar en grundläggande roll i hur kvinnors underordning skapas.
Jag tror att bland det viktigaste en kan göra för att bryta detta är att lyfta fram och diskutera kvinnors historier för att på så sätt sätta dem i en samhällskontext (det är detta jag menar när jag säger ”stoppa privatlivet”). Att ta alla berättelser från kvinnor som blivit tafsade på, våldtagna, avbrutna eller på andra sätt nedtryckta och se att det inte bara är personliga erfarenheter utan en effekt av ett system. Det största misstaget tror jag är alla gånger vi inte gör detta.
När skulle vi använda kön i beskrivningen av en annan människa i din idealvärld? Är biologiskt kön någonsin relevant, och i så fall när?
I min idealvärld så skulle kön inte behöva betyda något mer än de rent fysiska skillnaderna, det vill säga bröst/fitta/kuk. Detta kan uppfattas som ett cisnormativt sätt att betrakta saken men jag tänker mig att om könsrollerna inte existerade så skulle detta inte vara ett problem. Jag tycker alltså att könet ska reduceras endast till det fysiska könet. Sedan vill jag även att det ska användas så lite som möjligt, men tänker att det ändå fyller sin funktion när en beskriver människors utseende.
Vilka möjligheter anser du att priviligierade grupper har att bekämpa den orättvisa de själva gynnas av? Skall män slåss i jämstäldhetsdebatten? (högavlönade för rättvisare löner, ”vita” mot rasism etc.). Och om man skall det (för på något sätt skall man väl det), hur gör man det bäst? Genom att stötta och stå tillbaka, genom att ställa sig sida vid sida med de förtryckta på barikaderna? Genom att ta ledningen och föra ”de andras” talan?
Jag befinner mig ju själv i en privilegierad position rörande klassfrågor och rasism. Jag tror att en kan göra nytta genom att föra någon slags talan för människor som själv inte har möjligheten till det, men det är väldigt viktigt att det inte urartar till att ta tolkningsföreträde eller att tränga undan andra röster.
Vad jag också tror är en fälla en lätt går i är att bli såpass nöjd med att en ”tar kampen” för någon annan än sig själv att det leder till en bekvämt tillbakalutad position där en är lite sådär lagom kritisk, men samtidigt inte riskerar att förlora sin egen privilegierade position. Detta skulle jag säga är något väldigt vanligt som jag dessvärre tror att många landar i till slut. En känsla av att en har ”gjort nog” helt enkelt.
Jag resonerar olika kring olika privilegier jag har. Jag skulle till exempel inte säga upp den kötid jag har till bostäder. Jag ser ingen mening med att sätta mig själv i en jobbig situation i någon slags solidaritet, och jag tror knappast att någon tjänar på det. Däremot så ser jag en mening i att försöka ge andra företräde på de arenor jag kan göra det på, även om det är något jag sällan får tillfälle till i praktiken. Jag försöker även att inte profitera på att anspela på min överordning, till exempel genom att vara sexistisk eller uttrycka klassförakt, men det tycker jag egentligen är en självklarhet.
Det viktigaste är såklart att alltid göra vad en kan för att skaffa mer kunskap och att aldrig glömma sin position som privilegierad. Det är viktigt att hjälpa till, visa solidaritet och så vidare, men en får inte i sin iver att göra detta ta över rätten att beskriva verkligheten.
Samtidigt ska en akta sig för att göra det för mycket till en fråga om att en ”hjälper till” i någon annans kamp, eftersom det på det viset kan få en ganska obehaglig ton av välgörenhet. Det handlar inte om välgörenhet. Jag brukar tänka att även jag vill ha ett samhälle fritt från rasism, klassklyftor och så vidare, eftersom jag tror att det vore ett på det stora hela bättre samhälle. Så även om det inte är ”min kamp” på det sättet att jag är underordnad i just den givna maktstrukturen så är det min kamp eftersom jag önskar ett samhälle fritt från maktstrukturer.