När jag skriver att identiteter är politiskt irrelevanta menar jag inte att de inte kan vara viktiga för en person, snarare att identiteter i sig inte är en grund för förtryck. Jag inser att människor tycker att det är viktigt att forma någon slags politiskt medvetande utifrån sina identiteter och det kan jag begripa. För mig var det till exempel viktigt att bli bekräftad som kvinna innan jag kunde känna mig säker i mitt feministiska engagemang.
Vad jag efterfrågar är inte att sluta prata om identitet, om upplevelser av kön och sexualitet, utan snarare ett annat sätt att prata om det. Jag vill väl framförallt kunna diskutera likheter i hur en positioneras politiskt i samhället på grund av sin kropp och hur en lever utan att det nödvändigtvis ska innebära att allting är likadant, att allting upplevs likadant för den enskilda individen. Jag vill att vi ska kunna se det som skiljer oss åt utan att sudda bort det som förenar oss.
Att prata och skriva om sexualitet och min upplevelse av kön (jag anser att begär/sexualitet hänger samman med kön på ett grundläggande plan) har varit viktigt i min förståelse av mig själv och min plats i världen och hur den påverkat mig. Det har gett mig insikter både om mina drivkrafter men också om vad i min omgivning som begränsar mig och vad feministisk kamp ska vara till för. För mig handlar feministisk kamp i slutänden om att skapa ett samhälle där vi kan älska fritt, där sexualitet och kärlek inte handlar primärt om makt utan om lust, passion och begär. Jag ser en risk i hur vi pratar om identiteter, där det slutar handla om hur alla människor begränsas i patriarkatet och börjar handla om att människor med vissa ”identiteter”, som antas vara i minoritet, inte får ”leva ut” någonting som de liksom bara har inom sig medan de som tillhör ”normen” liksom antas vara helt bekväma i det.
Den patriarkala makten är inte bara begränsande utan även produktiv. Det handlar inte bara om att vi hindras från att leva ut våra inneboende begär, utan om att våra begär som sådana formas i och av patriarkatet. Den patriarkala makten skapar oss som könade och begärande varelser, och detta gäller alla. Ingen kommer undan den patriarkala maktens konstituerande kraft, och därför kan ”normkritik” inte bara handla om att människor ska få ”leva ut” någonting utan också om att förstå hur våra begär, vår sexualitet och våra relationer hänger ihop i ett större maktsystem. Detta gäller även marginaliserade identiteter och sexualiteter. Till exempel: att vara lesbisk är bara relevant i ett samhälle som delas upp efter binära kön. Även om lesbiskhet kan vara subversivt så är det det inom ramarna för patriarkatet. Även det som bryter mot normen konstitueras av patriarkala strukturer.
Jag tror att vi måste se detta för att kunna ha ett radikalt synsätt på patriarkatet. Ett problem jag ser idag är hur identiteter liksom tas för givna, hur de ses som inneboende essenser och inte som någonting som skapas i relation till andra och till större maktsystem. Vi måste ha ett kritiskt perspektiv även på våra egna identiteter.