Kollade på Scott Pilgrim vs the world för några dagar sedan och tänkte på den här tjejen han dejtar innan har träffar Ramona. Det är ett så perfekt exempel på patriarkal passivitet; det är tydligt att han inte har något större intresse i henne men han är med henne tills det dyker upp något roligare eftersom det är bekvämt så för honom. Varför inleder han ens en relation med henne från första början? Det är uppenbarligen bara en fråga om att han känner att han behöver någon och hon finns tillgänglig.
Det är rent smärtsamt att se hennes försök att få kontakt med honom samtidigt som han har huvudet på helt annat håll. Hon agerar verkligen stöttande flickvän och peppar och hjälper honom precis hela tiden samtidigt som han är totalt ointresserad. Hur står han ens ut med att vara omgiven av en person som underkastar sig honom så till den milda grad?
Detta är något som jag uppfattar att män ofta gör tyvärr, har relationer på slentrian med människor som anstränger sig oerhört mycket för att tillfredsställa dem. För mig framstår det som obegripligt hur en kan stå ut med att någon underkastar sig så mycket när en själv inte är intresserad, men Scott tycker inte att detta är ett problem utan han bara låter det fortgå tills hans rumskompis tvingar honom att göra slut.
Den här vårdslösheten mot andra människor som kommer ur passiviteten är verkligen skadlig. Det handlar om att knyta människor till sig utan att ge relationerna det arbete de förtjänar. Jag antar att det är en kombination av rädsla för ensamhet och bristande ansvarskänsla som spelar in. Det är bättre att undvika det ”besvär” som uppstår vid ett uppbrott. Det är bekvämare att vänta på att den andra parten ska fatta läget och dra, så en slipper göra det själv och slipper ha dåligt samvete för att en sårat någon.
I monogamins värld fungerar som så att framförallt det formella uppbrottet är ett svek eller något en har rätt att vara ledsen. Att behandla någon en är i en relation i med bristande respekt tas sällan upp som ett exempel på svek. Den som dumpar har inte ”rätt” att vara ledsen, för det handlar bara om att vara eller inte vara i en relation med en annan människa och inte om vad som sker i den här relationen. Därför missköter vissa sina relationer i hopp om att slippa vara den som dumpar, men själva misskötandet är såklart också ett svek och dessutom ett värre sådant eftersom en inte bara överger en person utan dessutom låter den personen hoppas och vara fortsatt känslomässigt involverad.
Det är ansvarsfullt att vara tydlig med sina intentioner och inte ingå i relationer med personer som uppenbarligen vill mer än vad en själv vill. Den som vill mer kommer såklart att vilja få det lilla hen kan, men i längden är en sådan relation endast ett hänsynslöst exploaterande av den som vill mer, eftersom den alltid kommer att anstränga sig mer och så vidare.
Ja verkligen gällande det där sista. Men jag tror att man måste vara väldigt stark som människa för att kunna ta det där ansvaret.
När jag var i ett förhållande jag trodde var världens bästa frågade jag mig alltid hur människor som inte verkade vara nöjda med sin partner stod ut. Varför gjorde de inte slut, liksom? Detta gällde killar som suckade över sina tjejer som ställde krav eller tjejer som suckade över sina värdelösa killar.
Men det är väldigt svårt att ta det där ansvaret när ensamheten känns hotfull eller jobbig. Så en stannar.
Du har tagit upp män som ska bryta ner kvinnors motvilja mot att ingå i relationer med män, men en klassisk historia som också gång på gång berättas handlar om kvinnan som får the lone ranger på fall och stadgar sig. Han som klart och tydligt deklarerar att förhållanden inte är hans grejmen som i slutet av filmen mjuknar typ.
Tvåsamheten är så oerhört central i vårt samhälle att vi står ut med en massa skit i vårt förhållande, för att vara ensam förefaller alltid som det sämre alternativet hur illa förhållandet än är.