Tänkte återknyta till det jag skrev här:
Det kommer inte att bli lättare att lämna. Det kommer inte att komma ett tillfälle som känns ”rätt”.
Jag tänker på de relationer jag har varit i där jag liksom mest väntat på att Något Ska Hända, något avgörande som får relationen att fullständigt krackelera. Det har liksom varit som att jag väntat på att det ska komma något utifrån som ska göra att jag själv slipper ta beslutet om att lämna.
En kan se att en relation är bortom all räddning så outhärdligt kristallklart men ändå inte har styrkan att lämna relationen själv. Jag ser det i mina dagböcker från när relationer jag varit i har hållit på att gå sönder; jag vet att det aldrig kommer gå, ändå vågar jag inte ta steget.
Det är väl den där förrädiska lilla skärvan av hopp som kilar sin in i min inre blick och som envist sätter sig fast. Den där lilla biten i mig som fortfarande hoppas på att allt slit ska ge utdelning, att det ska finnas någon slags mening med lidandet. Och ju längre jag klamrar mig fast vid det hoppet desto svårare blir det, för det är smärtsammare att erkänna två bortkastade år än ett och så vidare.
Ibland kan det vara så att det bli bättre i perioder, eller ofta är det så. Svältfödd som en är så hetsar en upp sig inför minsta lilla; ett skratt, en trevlig kväll, skönt sex. Ju mindre än får av de bra bitarna desto mer hänger en upp sig på de små skärvor som finns. Till slut blir det kanske bara avsaknaden av ännu grövre saker som håller hoppet vid liv; den slår mig i alla fall inte.
Det en måste göra är att slå ihjäl hoppet. Att inse att det aldrig någonsin kommer att bli bra. Att inse att trots att det finns skärvor av ljus i mörkret så kompenserar inte det för ett liv i otrygghet, konflikt och ibland även rädsla. Det finns ingen människa, ingen relation, i världen som det är värt att uthärda det för. Inga kickar kan någonsin kompensera den smärtan.
Du kan inte vänta på att det avgörande ögonblicket ska komma till dig, du måste skapa det. Fundera på det hopp du känner. Vad är det som får det att fortsätta brinna, och vad kan du göra för att få slut på det?
Väldigt bra inlägg. Det är verkligen precis så det är, säkert i alla kassa förhållanden. Det känns som att det enda som kan få en att må bättre är den där korta lilla bekräftelsen. Att en inte skulle klara sig utan den. Och för stunden är det bara det som kan få en att må bättre också, i alla fall var det så för mig. Inget runt mig hade betydelse, inget kunde få mig att må bättre ens för en kort stund, förutom när han gav mig bekräftelse. Därför så svårt att lämna. Även om en inser att en totalt sätt mår sämre och sämre, så är det som att en ändå har hopp om att han är förmögen att få en att må bättre, att det bara är han som tillslut kan fixa det.