En fråga som en får ibland är ”var går gränsen” och när det händer tänker jag att personen som ställer frågan verkligen uppfattat allting som är av vikt när det kommer till politik.
Hela idén om att dra en gräns är liberal. Det bygger på en idé om att vi ska ha potentiellt skadliga saker, som till exempel kapitalism, i samhället men att vi ska ”begränsa” dess kraft. Lite samma sak gäller patriarkala strukturer, även om få skulle säga det öppet. Liberalfeminism bygger dock på att inte gå till kärnan av patriarkatet utan snarare begränsa dess mest negativa effekter. På samma sätt handlar liberal antirasism ofta om att bekämpa ”fördomar” snarare än att förstå rasism som en fråga om makt. Alltså; en skrapar på ytan, ser till olika ”konsekvenser” och försöker att ”begränsa” de mest uppenbart negativa. I sig inte ett dåligt projekt, men långt ifrån tillräckligt.
I en sådan kontext blir det såklart intressant att prata om var ”gränsen går”, men för mig som radikal så är det inte meningsfullt. Jag är inte intresserad av ”gränser”, jag är intresserad av de grundläggande strukturerna. När jag pekar ut till exempel mäns våld så är det inte för att jag vill isolera det problemet och ta bort just precis det men låta resten kvarstå, utan för att jag vill få människor att förstå hur patriarkatet påverkar oss och vad dess yttersta konsekvenser är.
Jag tror inte att det går att ha kvar en grundläggande struktur som bygger på mäns överordning eller exploaterande av andras arbete och förvänta sig att mäns våld eller missförhållanden på arbetsplatsen ska försvinna. Så länge vi har kvar det grundläggande systemet så kommer det att ske brott mot vad som anses vara ”gränsen” för närvarande.
Gränsen är alltid godtycklig, och jag tycker inte att vi ska jobba med godtycklighet i fråga om förtryck. Förtryck är fel, oavsett i vilken uträckning det förekommer. Vi måste ha som mål att bekämpa alla sorters makt, inte att dra ”gränsen” på rätt ställe. Detta är den stora skillnaden på att vara radikal och att inte vara det. Den som inte är radikal, alltså inte vill gå till roten med saker, famlar hela tiden efter ”gränsen” och hoppas att det ska hjälpa att sätta den på rätt ställe. Om vi bara komma överens om var gränsen går så kommer allt att gå bra.
Problemet med gränser är också att de måste upprätthållas, ofta av till exempel rättsväsendet. När ”gränsen” passeras så ska en anmäla det och hoppas på att polisen gör något åt saken. En är alltid utelämnad i ett system som bygger på att korrigera gränsöverträdelser i efterhand, inte på att motarbeta förutsättningarna för att dessa gränsöverträdelser sker från första början. Detta vänder jag mig emot. Jag vill inte leva i ett samhälle där män kan ta sig rätten över min kropp, där arbetsköpare kan bryta mot arbetsmiljöreglera och så vidare, för att de råkar sitta inne på kulturell och materiell makt. Jag vill inte vara utelämnad till att någon annan ska korrigera dessa gränsöverträdelser i efterhand. Jag vill ha makt över mitt eget liv och min egen situation från början till slut.
Så ja, var går då ”gränsen” för hur mycket staten får bestämma över någons pengar; svaret är att det inte finns någon sådan gräns, för i det samhälle jag eftersträvar finns varken någon ”stat” eller ”någons pengar”. Jag vill att hela gränsdragningen ska bli en ickefråga, för det ska inte finnas något att dra gränser kring.