Politisk ångest.

Igår så låg jag och tänkte på livet. På sista tiden har jag haft sjukt mycket ångest över min framtid. Jag har alltid innan kännt att jag skulle kunna plugga lite vad jag vill, kanske inte söka en linje med bara dess framtida lönsamhet i åtanke. Men jag känner mig så otrygg nu, jag känner mig inte säker på att systemet kan ta hand om mig om jag saknar eget kapital. Jag låg fan i mig och tänkte att om allt går åt helvete som är döden alltid en utväg. Nog kan det vara min ovanligt oroliga läggning som gjorde det, men alla obehagliga nyheter om människor som blivit missgynnade i systemet bidrog helt klart.

Jag kan inte tycka annat än att det är fantastiskt att Moderaterna vann valet trots de som gick ut precis innan och vittnade om hur dåligt behandlade de blivit av försäkringskassan. Fantastiskt hur människor kan sakna medkänsla och insikt till den grad att de aktivt understödjer reformerna i försäkringskassan. För nedskärningarna i försäkringskassan är fan inget annat än grymhet.

Att det tar så lång tid att överklaga försäkringskassans beslut är egentligen det sjukaste. Jag förstår inte hur man kan bygga ett system som tvingar sjuka människor att vänta i ovisshet ett år. Och vilken samhällskostnad sen! Överklagandena måste ju ha ökat något enormt sedan moderaternas reformer. Socialförsäkringsministerns lösning på detta är att man ska ge första instans mer auktoritet, vilket jag inte kan tolka som något annat än att det ska bli svårare att överklaga. Jag har ett annat förslag: ge försäkringskassan pengar så att de slipper förvägra svårt sjuka individer pengar.

Jag vill inte leva i ett land där sjuka människor inte får ersättning trots att de jobbat hela sitt liv (man ska såklart får erättning även om man inte gjort det också). Jag vill inte leva i ett land där det tar ett jävla år att överklaga ett beslut, om man ens får rättshjälp. Jag vill inte leva i ett land där människor tvingas jobba gratis för att få helt oanvändbar arbetslivserfarenhet. Jag tycker att det är äckligt och omänskligt.