Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Radikalfeminismen lever och frodas.

När vissa pratar så låter det som att radikalfeminismen är passé, död och begraven och så vidare. Detta är inte sant. Snarare är radikalfeminismen såpass inpräntad i det feministiska medvetenandet och den feministiska analysen att folk inte längre kallar sig radikalfeminister.

Radikalfeminismen var en motreaktion på feminismen som förklarade kvinnors underordning med kapitalistisk exploatering. Radikalfeministerna menade att patriarkatet inte enbart är ett resultat av kapitalismen, utan att det är en fristående struktur. Detta är i princip accepterat som en av grundpelarna i feministiskt tänkande.

Radikalfeminismen har utsatts för en massa kritik från en mängd olika håll. Viss kritik har varit liberal och gått ut på att radikalfeminismen är konservativ, sexnegativ och liknande trams. Detta ska dock inte blandas ihop med den kritik som går ut på att radikalfeminister utgår från en väldigt normativ idé om vad en kvinna är, kan vara biologisktisk och så vidare. Detta är mycket relevant kritik som radikalfeminister måste ta till sig, men som jag skrivit om här så är det inte på något vis oförenligt med en radikalfeministisk analys.

Det har alltså dykt upp en del kritik mot radikalfeminismen, där väldigt mycket är rimlig. Detta gör dock inte att radikalfeminismen försvunnit, snarare leder kritiken till en utveckling i feministiska perspektiv över huvud taget. Det är så internkritik fungerar. Det handlar inte om ett förkastande rakt av, det handlar om en utveckling av perspektiv där en tar det som är bra och arbetar vidare med det, men skalar bort det som lett till problem.

Det blir problematiskt när något utsätts för internkritik och kritik från antifeminister på samma gång. För många kan kritiken se förvillande lika ut, och antifeminister har också en tendens att ta till sig av internkritikens språk för att göra sig mer hörda (ungefär som när borgare lyfter fram vänstertexter som berör vänsterns rasism, klassförakt eller liknande, som om de var bättre själva). Det är viktigt att tänka på avsändaren. Om avsändaren är någon som faktiskt visat prov på feministiskt engagemang, då är det värt att ta på allvar, men om det är någon person som aldrig gjort något för feminismen så kanske det är mindre seriöst. Det finns många människor jag respekterar djupt som kritiserar radikalfeminism, som jag har lärt mig väldigt mycket av, men det finns också de som bara slänger sig med ordet utan att ha någon jävla aning om vad det betyder.

En av Sveriges största folkrörelser, kvinnojoursrörelsen, vilar delvis på en radikalfeministisk ideologisk grund (framförallt ROKS brukar väl sägas stå för detta). Det innebär inte att alla som engagerar sig där är radikalfeminister, men det innebär att radikalfeminismen fortfarande har en stark ställning inom feminismen i Sverige, även om det ofta kan verka annorlunda eftersom folk använder ordet radikalfeminism lite hur som helst och klagar så det står härliga till, utan att ha en aning om vad fan de kritiserar för något.

Jag förväntar mig förvisso inget mer av antifeminister, men jag förväntar mig att uttalade feminister ska förstå vad det är för strömningar det talar om innan de sätter igång med kritiken. Troligen bär de själva runt på en och annan radikalfeministisk idé. Sedna tycker jag att det är viktigt att kritisera, men då ska en veta vad det är en kritiserar också. Utan den insikten är internkritik inte bara meningslös utan rentav skadlig.

7 kommentarer till Radikalfeminismen lever och frodas.

  • Sara skriver:

    Det här är en ganska intressant text av en indisk kommunist och feminist, som går igenom filosofiska trender inom den feministiska rörelsen. Hon är delvis kritisk till radikalfeminismen, ex. mot antagandet att det biologiska faktumet att kvinnor föder barn skulle vara grunden till kvinnoförtrycket snarare än socioekonomiska förhållanden. Men även mot tendenser mot könsessentialism (som dock försvunnit mycket i modern radikalfeminism som korsbefruktats med queer och annan genusteori) samt idealism – hon menar att radikalfeminismen ger för mycket betydelse åt personlighetsdrag och kulturella värden och bortser åt mycket av det materiella.

    http://rsmtoronto.files.wordpress.com/2011/09/brave-new-world-philosophical-trends-in-the-feminist-movement-by-avanti.pdf

  • Brad skriver:

    I think it would be worthwhile here to define ”antifeminist”.

    ”Om avsändaren är någon som faktiskt visat prov på feministiskt engagemang, då är det värt att ta på allvar, men om det är någon person som aldrig gjort något för feminismen så kanske det är mindre seriöst.” Why is that? Is anyone not engaged in promoting feminism an ”antifeminist”?

    I’m not saying it isn’t reasonable to take some more serioulsy than others but I think it is important to be able to define the criteria.

    • Fanny skriver:

      Har nog inte sagt att denna är antifeminist? Däremot att hen inte är i position att framföra ”internkritik”.

      • Brad skriver:

        Not directly but within the context of the prior sentence it seemed that way, fair enough.

        In any case, I would still like to understand how you define ”antifeminist”. Also, can one be an ”antiradikalfeminist” but not an ”antifeminist”? I’d value your thought on that one which I’ve had trouble answering myself.

  • Freja skriver:

    Jag har just läst Lena Gemzöes bok ”Feminism” och insett att jag är socialistisk radikalfeminist. Krossa både patriarkatet och kapitalismen, liksom… Jag gillar dina texter, där du reder ut bakgrund och samband och tydliggör hur det hänger ihop!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv