Rättegångsmannen.

wpid-img_20140608_180814.jpgNi vet det här manliga sättet att ”lösa” problem i relationer som i princip går ut på att motbevisa att det över huvud taget existerar ett problem, alternativt motbevisa att en själv skulle vara delaktig? Jag tycker att jag möter detta i princip hela tiden när jag tar upp olika former av problem med män, speciellt om det rör känslor. De är inte intresserade av att försöka förstå min upplevelse av situationen, de är bara intresserade av att befria sig själva från skuld i frågan.

Detta blir extra intressant när det rör relationsproblem. En tycker ju att det borde vara uppenbart att om någon av parterna i en relation upplever något slags problem så ska detta tas på allvar och lösas alldeles oavsett. Känslorna finns ju där av en anledning och det behöver inte handla om att någon har gjort fel eller rätt utan om att försöka se, förstå och bekräfta varandra.

Men det funkar väl för männen, eftersom det viktiga för dem inte är att ha en ömsesidig och givande relation för båda parter utan om att befria sig själva från skuld för det som sker i relationen. Så länge de inte behöver känna att de gjort något fel så är de nöjda, och kan fortsätta med sitt förtryck.

Istället för att vara ett ömsesidigt utbyte så blir relationssamtalet en rättegång som handlar om att slå fast vad som är rätt och fel, som om det fanns någon objektiv sanning i frågan om hur en ska bete sig mot andra människor, som om det inte handlade om relationer människor emellan som ju är olika.

7 reaktioner till “Rättegångsmannen.”

  1. Men jaaaaa!! Hade detta konstant med mitt ex. För honom var målet att ”vinna” bråket, inte att lösa problemet. Hur kan det anses en vinst när den ena i relationen kommer ur bråket medcen känsla av hopplöshet och nedslagenhet?

  2. Detta var min vardag under tiden med mitt ex! Bl.a. därför som det blev så svårt att lämna förhållandet för det blev alltid en rättegång där jag var dömd att förlora.
    Om något gör att en blir fast i destruktiv relation så är detta en stor anledning till det.

    1. Jag håller helt med dig peachbeast. Detta har gjort att jag också har haft jättesvårt att lämna relationer. Och det har bidragit till ett enormt självtvivel, eftersom jag så ofta blivit nedtryckt i skorna i diskussioner. Ett självtvivel som allvarligt påverkat min självkänsla, till stor del bidragit till depression och ångest samt har inneburit ett mycket tungt arbete att kämpa mig bort ifrån.

  3. Kommenterade på fb, men måste skriva det här också:
    Klockren beskrivning av mitt ex! (Eller flera av dem egentligen, men tänker ffa på min första och största kärlek).
    Oavsett vad för typ av problem jag försökte ta upp, och oavsett hur ”snällt” eller konstruktivt jag försökte formulera mig så gick han alltid direkt till ”motattack”. Helt plötsligt handlade vår diskussion inte alls om det problem jag upplevde utan istället att jag ”minsann inte var bättre själv”. I många år har jag tolkat detta som att vi hade ”kommunikationsproblem” och att jag på något sätt aldrig lyckades lista ut hur jag skulle prata med honom om saker och ting. Jag tog alltså på mig skulden. Detta gjorde även att jag blev tyst. Jag teg som muren om alla problem eftersom min erfarenhet visat mig att det var lönlöst att försöka reda ut någonting. Nu i efterhand så förstår jag att detta var den största orsaken till att vi gled ifrån varandra och att förhållandet gick i kras. Vilket på sätt och vis är en stor sorg för jag kände verkligen så otroligt starkt för honom, och han för mig. Fy fan vad jag hatar dessa patriarkala strukturer. Men tack Fanny, för att du så tydligt formulerar det jag själv har svårt för att utkristallisera. Kampen fortsätter!

    1. Precis samma här. Efter några år slutade jag ta upp problem, för jag tyckte att det bara skapade bråk och inte löste något. Efter 7 år lyckades jag lämna aset med en sjuk mängd bitterhet för allt jag svalt under relationen. Trodde också att det var mitt fel, var för känslosam etc, trots att jag försökte vara konstruktiv och typ oedagogisk. Killen vägrade också parterapi, för han var rädd att terapeuten bara skulle ”hålla med mig”. Det säger ju något!

  4. Oj, wow, jag känner SÅ igen mig i inlägget och kommentarerna. Det är väldigt tråkigt att steg för steg upptäcka vilket ansvar jag tagit, och tar, för att hålla relationen vid liv.
    Det blir som en desperat kamp med sig själv då mannen ifråga kan vägra att kommunicera med mig. Till exempel pga ton: ”du skriker ju”, ”du låter arg”, och om jag då anstränger mig väldigt mycket för att låta på ett annat sätt – för jag kan ju förstå att jag framstår som otrevlig att prata med just då – så ”orkar han inte prata” ändå.
    Har ägnat en ohemult stor mängd tid på att ”lära” män jag ingått relationer med att försöka uttrycka sina känslor, kommunicera med mig, arbeta för att hålla liv i relationen. Kan ju bara säga att det inte gått. Jag har ivrigt lyssnat på kvinnor som sagt att de lärt sina män detta och trott att jag gjort fel. Det tycks inte som om jag kommer kunna bemästra denna förmåga, om den ens existerar.

Lämna ett svar till Nadja Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *