En grej jag tänkt mycket på sedan uppbrottet med mitt ex och flytten till Stockholm är hur mycket ens liv och därmed också ens självbild kan komma att hänga ihop med ens relationer.
När jag och mitt ex gjorde slut så ändrade jag på en massa av mina levnadsvanor. Till en början tyckte jag att detta kändes väldigt jobbigt, för det kändes som att anledningen till att jag levt på ett visst sätt innan var för att jag var med honom och inte för att jag ville det. Jag började undra vem ”jag” egentligen var och fick en mindre identitetskris.
Jag och mitt ex flyttade ihop innan vi blev ihop, det var genom honom jag hittade boende i Uppsala, och jag förknippade honom med mycket av vad det var att vara vuxen. Innan vi flyttade ihop hade jag bara bott hemma och jobbat som au pair, så han var den första personen jag skapade något slags vuxenliv tillsammans med och kom såklart i och med detta att symbolisera mycket av det, självständighet och så vidare.
När jag flyttade till Uppsala hade jag vissa drömmar, och dessa drömmar kom att förknippas med honom och vår relation eftersom det var med honom jag gjorde saker för att förverkliga dessa. Nu när vi inte är tillsammans längre är det svårt att hitta tillbaks till vad jag egentligen vill, vilka av de drömmar jag närde då som var ”mina” och vilka som hade med relationen och hans inflytande att göra.
Nu har jag börjat tänka om lite kring detta. Givetvis var det så att många av mina beslut i livet då berodde på honom, men det betyder inte att de inte också var mina egna beslut. Jag befann mig i en viss social kontext där han ingick och i denna kontext tog jag mig uttryck på olika sätt. Nu befinner jag mig i en annan kontext och gör andra saker. Men vissa grejer finns alltid med mig, som min vilja att reflektera kring patriarkala strukturer och relationer och att uttrycka mig.
Jag tänker att vi ofta i våra relationer skapar en slags gemensam identitet, eller bygger vår identitet på våra relationer. Med honom så kände jag mig på ett visst vis, tänkte på mitt liv i vissa banor och så vidare. Det är lätt att tappa bort sig själv i allt det där. Redan projektet att skapa någon slags identitet är problematiskt, och extra problematiskt blir det om identitetsskapandet kretsar kring en relation. Det är lätt att en klamrar sig fast i den relationen av rädsla för det okända. En vill gärna vara någon, ha ett livsprojekt att hänga upp sig på, och en relation kan lätt komma att bli ett sådant, speciellt om en bor tillsammans. En lever genom någon annan helt enkelt för att det är enklast så, för att en inte behöver tänka efter så mycket eller ta ansvar för sin egen existens.
Mitt liv är långt ifrån perfekt nu men jag är på ett helt annat sätt tillfreds med min situation, och framförallt så känner jag mig fri. Jag känner mig fri för jag har ingen relation som jag kan definiera mig själv igenom just nu. Det leder förvisso till att jag måste tänka mer på vad jag vill, tänker och känner, men det är ju i grund och botten en bra grej.
Framförallt kan jag numera tänka att tiden där och det liv jag levde där ändå var värdefullt oavsett hur jag lever mitt liv i framtiden.
Tack, det här hjälpte mig väldigt mycket.
Känner igen mig väldigt mycket i detta.
Det hade varit så skönt att kunna skriva att du hjälpte mig med dina ord, hjälpte mig på så vis att jag plötsligt visste vad som skulle vara det bästa för mig att göra. Känner mig fortfarande lika förvirrad, för dina ord prickade helt rätt. Jag är rädd för det okända, rädd för vem jag skulle vara utan honom. Kärlek kan vara underbart, men samtidigt farligt och destruktivt. Jag tror att det är viktigt i ett förhållande att ställa sig själv den ”själviska” frågan “blir jag starkare eller svagare av att befinna mig i denna tvåsamhet?” Det är den frågan jag ännu inte vet svaret på.
Känner igen så mycket. Har i tidigare förhållanden gått helt upp i denna tvåsamhet och ibland kämpat orimligt mycket för att det skall fungera. Fick till slut nog och bestämde mig för att sluta leva med män. Efter det blev det stor skillnad, jag gav upp denna symbios (som alltid framställs som önskvärt och perfekt tex i filmer) och träffar en man men ändå är jag (och även han) egna personer. Har aldrig tidigare känt mig så trygg, både med mig själv och i förhållandet. Behövde mer distans för att utvecklas som person.