Jag läste lite i Det kallas kärlek av Holmberg och hittade det här om kvinnliga och manliga egenskaper. Jag tänker att det verkligen har varit väldigt markant under framförallt min tonårstid att allt som är kvinnligt är dåligt och att allt manligt är positivt eller i alla fall neutralt. Så känner jag inte alls längre kring kvinnligt och manligt, nu ser jag det mesta maskulinitetsutövande som något väldigt negativt eftersom det är hög grad är kopplat till våld, till tolkningsföreträde och att inte ta ansvar för sina känslor. Att utöva manlighet är att utöva makt i ett patriarkalt samhälle, och jag tycker att allt maktutövande är negativt.
Jag tycker inte heller att de egenskaper som nämns är något som män ofta sysslar med. Att vara orädd och handlingskraftig är något jag i mycket högre grad förknippar med kvinnor. I de flesta situationer jag stöter på i mitt liv där det krävs handlingskraft så är det en kvinna som levererar, alltså när det kommer till att försöka lösa relationsproblem, ge stöd åt någon som har det svårt, ta hand om hemmet och så vidare. Jag upplever också att män i mycket högre grad är rädda för saker, ofta för sitt eget känsloliv, men att de är mycket bättre på att täcka upp det. Framförallt upplever jag att män är rädda för att erkänna just sin rädsla och svaghet, vilket såklart går hand i hand med hur manlighet skapas. Manlighet handlar ju om att vara stark, oberoende och så vidare, och då är det jävligt svårt att erkänna att en faktiskt inte är det.
Detta har såklart inget att göra med biologi utan är kopplat till kvinnors underordning och att kvinnor i så mycket högre grad har tvingats till att lösa den här typen av problem eftersom de inte kan lita på att någon annan gör det, vilket män i regel kan, då män i regel har kvinnor i sin närhet som daltar med dem. Kvinnor har helt enkelt fostrats in i att ta hand om män och män har fostrats in i att bli omhändertagna av kvinnor, och en stor del i att ta hand om män är att låta honom ”känna sig som en man”, alltså inte konfrontera honom med hans ”omanliga” sidor, såsom svaghet, irrationalitet och så vidare. Såhär upprätthålls åtskillnaden mellan män och kvinnor, genom ständig förnekelse och genom att kvinna får dra lasset för allt det känslomässiga arbete män inte utför.
Jag ser det här väldigt ofta och påtaglig när jag som nu är på resande fot. Reser ensam och möter många ”hippa balla” young professional heteropar. Får ofta ”tips” av män ungefär som att de är så snälla som delar med sig till mig som kvinna som är ute själv ojojoj. Vad min långa erfarenhet och kompetens i denna livsstil beträffar kommer den alltid i andrahand och trumfas av Mannens motsvarighet även om den är ringa och kass. Jag förväntas backa upp män stäbdigt och mina kvalificerade råd förvandlas till ideer de ”godkänner ” och fullföljer och därigenom har de handlat. När jag tar initiativ, sätter ner foten, avbryter, påpekar fel, lägger ut väg, förklarar läget och leder gruppen klappas jag på huvudet och förminskas. Talas till som en idiot, någon som inte nått ända upp, ett lillasyskon som får följa med på noter och tas med en nypa salt. Men hur mannen än snor åt sig av andras bidrag i stora tillfälliga grupper som möts så dunkas det rygger och uppmuntras och ”handlingskraft” osv och kvinnor är bara Kvinnor som är känsliga och inte klarar nåt. männen vill inte se vad det är vi gör för vi förknippas inte med det. Sen vill männen liggq och då spänner de musklerna och skrattar högt ur hippieskägget och är mystiska och lägger armen om. Då ställer jag mig upp och kräks på alla i tur och ordninh, ba kräks rakt ut.