Att hitta på nya ord för att göra en politisk poäng kan vara effektivt. Folk tenderar att bli provocerade när man leker med språket, och då får man chans att förklara sig.
Ett sådant ord som jag använder är ”arbetsköpare” istället för ”arbetsgivare”. Det gör jag av några olika skäl. Dels för att det ger en mer korrekt bild av ”arbete”. Arbete är enligt mig inte en uppgift fri för någon att utföra, utan snarare något som utförs. Om det är någon som ger bort arbete så är det ju arbetaren.
Men framförallt så ger orden arbetsgivare och löntagare i kombination intrycket av att arbetsgivaren ger bort arbetet (eller arbetstillfället) som en present, och sedan tar löntagaren även ut lite lön. Ingenstans skvallras det om att arbetsgivaren faktiskt tjänar på att arbetet blir utfört, vilket ju är en orättvis bild.
Om man nu talar om en ”arbetsmarknad” så ska ju orden för de olika personer som medverkar spegla deras faktiska roll på marknaden.
Ordet ”arbetsköpare” väcker reaktioner, men när man förklarar så håller folk generellt med. Ordet ”arbetsgivare” speglar också en tidanda där arbete ses som något gott och fint som man ska vara glad och tacksam om man har. Att ifrågasätta detta i själva språket är effektivt.
Så jag tycker alla ska säga arbetsköpare och arbetare istället för arbetsgivare och löntagare, på samma sätt som många säger hen istället för han eller hon.
”Hen” my foot. Det finns ett väldigt bra etablerat ord som man kan använda om man skäms för genus: ”vederbörande”.
Hohoho, de orden använder Syndikalisternas a-kassa på sina blanketter. Iallafall för några år sedan när jag hade jobb och behov av en a-kassa. Väldigt bra kassa för övrigt, rekommenderas varmt.
Anledningen till att jag säger så är vänner inom suf. Oavsett är det fan rätt.