Staten och kapitalet.

Det är alltid lika roligt att se indignationen hos diverse ”vettiga” borgerliga när det kommer fram nyheter som denna om att regeringen ”utreder” en ny anställningsform för ungdomar som går ut på fenomenalt dålig anställningstrygghet och dessutom att arbetsköparen ska tilldelas pengar då hen anställer. Liberaler tävlar om att fördöma detta för det är ju inte alls någon fri marknad och företagen ska inte få pengar och så vidare och så vidare och jag blir så otroligt matt på den grunda analysen och plakatpolitiken.

Det finns någon slags föreställning om en ”god” kapitalism inom borgerligheten, och främst inom den typ av marknadsliberalism som har kommit att vara den dominerande ideologin under en tid. E god kapitalism är alltså en kapitalism där marknadskrafterna får verka fritt och på det viset tjäna folkets intressen, där lukrativ verksamhet också är verksamhet som är bra för samhället i stort och där staten lägger sig i så lite som möjligt. Staten ses i dessa teorier som en bromskloss för näringslivet som helst ska vara så liten som möjligt och inte ”lägga sig i” och försöka styra marknaden på olika sätt, eftersom den osynliga handen ändå kommer att göra så att det blir bäst för alla.

Den nyliberala retoriken, alltså den om att dåliga företag ska försvinna med hjälp av konkurrens, är just bara retorik. Sanningen är att stora delar av näringslivet över huvud taget inte skulle klara sig om det inte var för staten. Staten ger uppstartsbidrag, krishjälp, staten utbildar och vårdar arbetare, staten tillhandahåller barnomsorg och äldrevård så att människor kan arbeta istället för att stanna hemma med barn och äldre. Staten gör helt enkelt en jävla massa saker för att arbetskraften ska kunna växa, ha rätt kompetens, bibehålla sin arbetsförhet och så vidare vilket är en absolut grundbult i att det ska kunna finnas någon form av tillväxt. Det är även staten som medelst sitt våldsmonopol upprätthåller ägandestrukturerna i samhället. Under vissa förhållanden så hjälper även staten till att slå ner uppror bland arbetare. Staten springer helt enkelt kapitalets ärenden. Ibland på sätt som är positiva för samhället i stort, ibland genom att försämra för arbetarna.

En kan väl tro på någon slags utopisk värld där staten ”inte lägger sig i” men att tro att detta är något som borgerligheten kommer att bistå med är verklighetsfrånvänt. Alliansen har sedan de kom till makten inte gjort annat än att använda gemensamma resurser för att stärka kapitalets intressent, och det ofta på arbetarnas bekostnad. De har till exempel skapat en situation där facklig organiserings försvårats brutalt och där människor är såpass desperata efter att få jobb att de kan ta i princip vad som helst. De har även i högre grad börjat förse olika företag med gratisarbete eller i alla fall subventionerat sådant. RUT- och ROT-avdragen är också exempel på hur staten använder gemensamma resurser för att betala kostnader som annars hade fallit på företagen och konsumenterna som oftast kommer från medel- och överklass. Det hela marknadsförs med en retorik om fria marknader och konkurrens och gud vet allt, men i slutänden blir det bara gemensamt betalade av privilegierade personers företagande och konsumtion.

Visst kan en fnysa om att de saknar ”ideologisk ryggrad” och sedan lämna frågan där i någon slags tro om att det skulle kunna komma en borgerlighet som inte gör det, men som det ser ut idag så är detta helt enkelt hur kapitalismen fungerar. Idén om att det kommer få att skapa ett ramverk för kapitalismen där detta inte sker tycker jag är utomordentligt naiv. Människor med mycket pengar kommer oundvikligen att försöka påverka politiken, vilket de också kan i kraft av sin privilegierade position.

Den som blir indignerad när den här typen av politik uppkommer borde försöka se hur det hänger ihop med samhällssystemet i stort. Det går inte att förklara detta som enskilda misstag eller avvikelser i kapitalismens egentliga väsen, det är helt enkelt alltför vanligt förekommande. Det går inte att förvänta sig av kapitalet att det inte ska sträva efter att korrumpera den politiska makten till att tjäna kapitalets intressen. Det går inte heller att förvänta sig av den politiska makten att den inte ska korrumperas då kapitalkrafterna växer sig starkare. Kapitalismen kommer ständigt att söka efter nya områden att ta över och göra vinst på, och verklighetsbeskrivningarna och politiken kommer att anpassa sig efter detta, speciellt om det finns en grundläggande ideologi i samhället där kapitalismens ses som god.

Sluta nära denna idé om den goda kapitalismen där staten ses som problemet så fort det går illa. Det handlar inte om ideologisk ryggrad, det handlar om klassintressen. Makten, både den politiska och den ekonomiska, samarbetar för att stärka sina positioner. Detta sker på bekostnad av arbetarklassen. Staten och kapitalet sitter i samma båt, och så vidare.