Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Vad som får mig att orka.

Ibland undrar folk hur jag orkar skriva så mycket. Det är ju dels för att jag verkligen verkligen älskar att skriva och helt ärligt har svårt att se hur jag skulle kunna klara mig utan det.

Och så är det läsarna såklart. Ibland får en sådana där kommentarer som gör att det känns så otroligt jävla värt att lägga timmar om dagen på den här bloggen. Som denna (utgår helt sonika från att det är okej om jag publicerar, säg till om du vill att jag tar bort inlägget):

Jag har, sedan jag läste ”omsorg”-inlägget igår, släppt allt. Jag kände igen mig hur mycket som helst i ditt inlägg, när det kommer till hushållsarbete. Känsloarbetet är tack och lov väldigt jämställt. Jag har såklart tagit upp det med min sambo ett par gånger, men han hävdar bestämt att han gör lika mycket som jag. Det har nu gått 24 timmar och hela lägeheten ser ut som ett krigsfält. Framförallt då köket. Åh, han hade nog ”gjort det om jag bad honom” men jag är riktig nyfiken på hur lång tid det tar för honom att inse själv att det behöver göras. Om han förstår att vi måste handla för att det mesta är slut, eller om han har märkt hur äckligt det är i badrummet.
Det är mest för hans skull jag gör det, för att han ska öppna ögonen. När han gör det börjar han förhoppningsvis hjälpa till mer.
Tack för att du skrev ditt inlägg, annars skulle jag nog aldrig ha kommit på tanken att faktiskt bara släppa ett tag.

Det är verkligen grymt att känna att mina texter har kunnat göra att någon tar steget till att jobba för ett lite mer jämställt förhållande. Sånt gör mig verkligen så peppad på att fortsätta skriva, fortsätta öppna upp och lämna ut mina erfarenheter. Inte bara för att det är terapeutiskt för mig, utan för att det kanske kan hjälpa någon annan också.

Överlag är responsen jag fått på omsorgsinlägget helt fantastisk och intelligent. En massa olika historier och erfarenheter. För den som inte gjort det rekommenderar jag att läsa kommentarerna.

8 kommentarer till Vad som får mig att orka.

  • Lisa skriver:

    En sådan upplyftande kommentar. Själv önskar jag lite halvt om halvt att jag inte läst dina inlägg eftersom jag då var lyckligt omedveten om många av orättvisorna i mitt förhållande. Då grälade vi om allt från bestick till abortfrågan, nu grälar vi nästan bara om känslomässigt arbete.

  • T skriver:

    Jag håller med Lisa, hade nästan hellre inte börjat tänka på sånt här.
    Jag har alltid tänkt att det faktum att min kille är dålig på att svara på sms, och att det nästan alltid är jag som skickar de där ”hur är läget”-smsen om någon av oss är bortresta som en dålig vana, typ som att jag äter i sängen och lämnar kläder över hela lägenheten.
    Har visserligen funderat på varför han inte tänker på mig när vi är på olika ställen, eftersom det är så självklart för mig att slänga iväg ett sms ibland, men bara viftat bort det med att alla är olika (och känt mig lite jobbig för att jag behöver så mycket uppmärksamhet). Har aldrig ens hört begreppet känslomässigt arbete någon annanstans.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Jag tänker att det är skönt att upptäcka sånt här för att kunskap är en nyckel till förändring. Däremot kanske det är enklare att inkorporera dessa insikter i livet när en är i min situation: singel, ung, barnfri, privilegierad nog att kunna göra lite vad jag vill i livet (i alla fall för närvarande) och så vidare. Är nog svårare om en har ett etablerat förhållande, bor tsm med den personen, har gemensam ekonomi och barn osv.

  • P. skriver:

    Håller med ovanstående skribenter – skulle haft en mindre konfliktfylld relation om det inte vore för den här bloggen. Känslomässigt arbete är ett intressant begrepp, kanske kan du skriva mer om det, Fanny?

  • brad skriver:

    Känslomässigt arbete is a very crucial topic to sort out and probably should be expanded a bit to include communication in general, its forms, etc. In general, imho, men are quite inferior to women when it comes to managing emotions and also with regard to personal communication. Whether it is due to biology or environment or a combination is obviously very interesting and important but another discussion all together. Bottom line, I believe, is that most men work to avoid emotions and to avoid drama which, for them, are related. They would rather go into a shell and look inward rather than interact outwardly with others including their nearest. Of course, this is very damaging to the relationship as it is exactly the opposite of what many women often need. I don’t agree at all with the answer being a threatening ”change or I’m out” type of ultimatum. Rather, I think the answer is more of a process with the 1st step being to find a way to communicate well enough to make the needs understood on both sides followed by an agreement to compromise together to find a solution. EVERY relationship that works over a long period includes significant compromise in many many areas and that means hard work. Having said that, the final straw is to end the relationship and that ”solution” needs to be understood throughout the process in order to bring seriousness and focus to the equation. I agree with you Fanny on that aspect needing to be in place. One other item that should be understood is that most men aren’t ready for this type of process as early in life as most women. That’s not an excuse but rather the way it is in 2012. Perhaps that can improve through structural changes in the environment but that isn’t going to help a kille who is already say only 25 years old. He will find it much tougher to consume this topic and come to grips with his own responsibility. Given a black and white choice I would bet he would flee significantly more times than not. You can choose to just waive him off and look further but that won’t work for every woman once the limited pool of naturally emotionally mature males is depleted. Let me make very clear that I’m not making an excuse for men but the solution to any problem begins with identification and complete understanding.

  • Ylva skriver:

    Ett sätt att undersöka hur mycket arbete var och en gör är det här jämstäldhetsspelet Komma Lika, där man får pluppar att sätta på kylen om man gör saker i hemmet. Så kan man se hur man ligger till och prata kring det. Jag tror det går att utvidga till känslomässigt arbete också, om man definierar det lite tydligare. Någon som testat?

    Något annat som jag upplever är en bra nyckel till att få den andre att förstår hur man har det och kanske komma till stånd med en förändring är det så kallade Giraffspråket. Det låter skittöntigt, men går ut på att man utgår från sina egna behov och känslor. ”Jag upplever…” och ”Jag känner…” istället för ”Du gör…”. Annars blir det lätt att får svaret ”Det gör jag inte alls” och så kommer man ingen vart.

  • sofie skriver:

    Jag vill veta fortsättningen! Hur gick det för hen som skrev kommentaren? Förstod partnern efter ett tag och började fixa? Blev det mer jämställt eller kollapsade förhållandet? Starkt initiativ måste jag säga! :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv