Etikett: psykisk hälsa

Att ta sin psykiska hälsa på allvar.

Det här året har jag börjat ta min psykiska hälsa på allvar. Det har varit en lång och svår process eftersom jag har haft en massa internaliserade värderingar som säger precis motsatsen omkring mig under hela mitt liv.

Jag minns till exempel när jag frågade en vuxen om en kunde ringa till BRIS, varpå denne sa att ”det är för barn med riktiga problem”. Ungefär som om denna visste vad som pågick i mitt liv. Istället för att försöka förstå varför jag ville göra detta så bestämde denna person helt enkelt åt mig att jag inte var en av de personer som skulle kunna behöva hjälp.

Under tonåren bortförklarades mina självskadebeteenden som ett ”rop på hjälp” – lustigt nog är detta alltid en ursäkt för att inte ge någon den hjälp denne ropar på.

Sedan kommer de värderingar och ideal som hamnar på vuxna – hur en uppmanas till att ”utmana sig själv” och ”komma ur sin comfort zone”. Hur den som hela tiden presterar till max hyllas som ”duktig”. Hur en ska vara en ”jasägare”. Och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet.

Detta har gjort att jag aldrig har tagit min psykiska hälsa på allvar. Istället för att fundera över min situation när jag mår dåligt, blir stressad och så vidare så har jag bara *kört på* tills det blivit så illa att det inte funkar längre. Sedan gick jag in i en sjukt djup depression på grund av en massa olika saker, och först då började jag fundera över hur jag ska leva mitt liv för att slippa hamna där igen.

Jag har på senaste tiden träffat personer som istället sagt till mig ”men herregud, det är inte konstigt att du mår dåligt så mycket press som du har i ditt liv” istället för att komma med det där ”vad du är duktig som orkar/hinner med allt”, som ju egentligen bara leder till att en lassa rpå mer eftersom en så gärna vill vara duktig. Det är inte vanligt, men dessa människor har betytt väldigt mycket för mig. De har fått mig att se att jag har behov, behov av lugn och ro, av vila, av att reducera mängden stress i mitt liv.

Det hade varit så sjukt mycket enklare om jag hade sluppit lära mig de här sakerna för att jag blivit tvungen till det, utan hade fått verktygen i en tidigare ålder. Om jag hade fått lära mig att ta mina egna känslor och reaktioner på allvar innan det barkade åt helvete.

Stresshantering och känslomässig kontakt.

Apropå det här med att vara ”produktiv” och att det inte alltid är ansvarsfullt att prestera så tänker jag på det här med utbrändhet. Att utbrändhet är ett problem är ju folk i regel medvetna om. Mindre talas det om hur en ska komma till bukt med detta problem. Vi får lära oss att det är viktigt att känna av sina gränser och inte belasta sig för mycket, men hur en skulle gå till väga med detta är inte någon självklarhet.

I ett samhälle där vi upplever press från en massa olika hålla att prestera mer och bättre så är det såklart svårt från individens sida att själv ta ansvar för att inte belasta sig för mycket. Det är helt enkelt inte något som uppmuntras särskilt mycket, utan det handlar mer om att individen får skulden om det går snett.

När jag gick in i väggen för ungefär ett år sedan och sedan behövde återhämta mig från det så lärde jag mig väldigt mycket om hur jag fungerar. Jag lärde mig att jag är en stresskänslig människa (det är väl alla, mer eller mindre) och att jag behöver varva ner. Jag lärde mig att känna efter när jag var uppe i stressen och när jag inte var det. Detta fick jag hjälp med från flera olika håll. Men varken jag eller någon i min omgivning ansåg detta viktigt innan jag blev sjuk. Det var ingen som berättade för mig innan att det är viktigt att känna efter, stressa ner och så vidare.

Jag upplever idag att jag har betydligt mycket större kontakt med mina känslor och insikt i vad jag behöver än vad jag hade när det begav sig, däremot tror jag att detta är något som generellt förvägras människor. Vi tillåts inte stanna upp och känna efter, vi uppmanas inte att ha kontakt med oss själva, utan det värderas först efter ett sammanbrott när det är nödvändigt för att komma ut på banan igen.

Jag tänker mig att de flesta människor erfar betydligt mer stress i sina liv än vad som är bra för dem, och detta kräver en viss distans för att kunna fungera. Så fungerar det i alla fall för mig när jag är i en stressad situation; jag stänger av mitt känsloliv för att kunna fokusera, vilket gör att jag tappar kontakt med mina behov och lätt tar på mig för mycket. Jag ”glömmer” att jag har ett behov av vila och återhämtning, för det märks inte i just den stunden, just då känns det som att jag lika gärna kan köra på.

Det handlar om att individen får ta stöten och ansvaret för ett problem som är strukturellt, nämligen den allmänna tendensen att alltid effektivisera mer, tycka att folk ska göra mer och så vidare. Jag tänker mig att det skulle vara bra om det fanns en större medvetenhet kring dessa mekanismer, så att människor slapp pressa sig så mycket att de inte pallar, men det är tyvärr något som det inte alltid finns utrymme för.

Vad innebär det att ”må bra”?

En annan grej jag tänker på apropå det jag skrev om att känna sig som en fuskare är vad det innebär att må bra. Under mitt liv har jag mått mer eller mindre dåligt i långa perioder. Jag har haft mycket ångest, stress, självskadebeteende och så vidare. Trots detta har jag inte gått omkring och varit ledsen hela tiden, utan jag har gjort saker som jag tycker om också. Jag har umgåtts med vänner, skrattat och så vidare. Många människor tror att bara för att en gör detta så mår en bra, mig själv inräknad. Jag har tänkt väldigt mycket så att om jag har haft en bra dag så mår jag bra generellt, om jag har haft en dålig dag så mår jag dåligt generellt.

Ibland kan det kännas som om en måste bevisa för sig själv och sin omgivning att en mår dåligt. Om en ska göra anspråk på att vara deprimerad då ska en fan inte njuta av någonting i livet. Men egentligen handlar det ju om en generellt nedsatt sinnesstämning, inte om att en är jätteledsen precis hela tiden. Under mina depressiva perioder har jag ofta upplevt att omgivningen bemöter de stunder jag är glad som om jag vore ”frisk” i just den stunden. Det har varit jobbigt, för då har jag känt mig tvungen att påminna dem om att jag faktiskt är sjuk. ”Du har ju varit glad flera gånger på sista tiden”, kanske någon säger. Ja, jag har skrattat, men jag har gjort det mer sällan.

Under de perioder jag mått som sämst har jag också haft mina absolut roligaste upplevelser, mina bästa dagar. Detta eftersom jag haft en slags maniska tillstånd. Jag har kastats mellan extrem svartsynthet och extrem optimism, för jag har inte haft någon reell kontakt med mina känslor. Under de perioder jag var som mest ätstörd så kunde jag till exempel älska min kropp, mig själv, mitt liv vissa dagar men det försvann snabbt igen. Jag förväxlade ofta detta med att jag ”mådde bra”, fast det var ju egentligen tillfälliga kickar. Jag hade ingen känslomässig närvaro eller kontroll, jag styrdes helt av tillfälliga infall.

Under vissa perioder då jag varit deprimerad har jag också ägnat mig mer åt olika slags ”nöjen” än jag gjort när jag varit frisk. Detta handlar om att det vid en depression är svårare att koncentrera sig på mer givande aktiviteter. När jag upplevt detta har jag flytt in i olika sätt att underhålla mig själv, för att hålla ångesten borta. När jag mår bättre ägnar jag mig mindre åt att ”ha kul” och mer åt saker jag uppfattar som givande, till exempel att skriva. Ett sant friskhetstecken för mig är att jag orkar skriva och uppfattar det som givande, även om det inte är kul. Sedan har jag också haft perioder där jag inte orkat med något av det också. Min poäng är att en depression kan ta sig väldigt olika uttryck, och att det på intet sätt innebär att någon är frisk bara för att hen orkar ta sig utanför dörren, för att hen skrattar eller liknande.

Detta kommer också med en generellt syn på att den som mår dåligt ska ”botas” och bli ”frisk”. Visst är det bra om en kan bli frisk, men jag tror att det är problematiskt att se på tillståndet så binärt. Antingen är en sjuk och livet är total misär, eller så är en frisk och allting är som det ska vara. Jag ser mig som ”frisk” från min depression nu, men jag har fortfarande kvar grundläggande problem med bland annat stresshantering som jag måste ta tag i för att undvika framtida depressioner. Jag har fortfarande kvar vissa problem som fört mig in i depressioner, men just tillståndet som sådant är inte aktuellt just nu.

Jag vill inte må skitbra hela tiden. Jag försöker eftersträva någon slags balans och känslomässig kontakt. Att kunna må dåligt och ha dåliga dagar utan att känna att det är döden, eller att kunna ha bra dagar utan att tänka att en klarar allt. Livet blir enklare då, för en slipper kastas runt av sina egna känslotillstånd utan kan se mer klart på sin tillvaro oavsett om en har bra eller dåliga dagar. Att må bra för mig handlar inte om att gå omkring och ha kul hela tiden, det handlar om att ha känslomässiga resurser att kunna leva sitt liv, ta tag i det som är jobbigt, fokusera på givande aktiviteter och så vidare.